Dora Karelchtein (Дора Карельштейн)

Du skall inte...

Översättning Fil dr. Elena Dahl

Bearbetning Lef Brand.

En nästintill historisk liten roman med skildringar ur vardagen och

sederna

från tiden för början av det kommunistiska imperiets fall

och en sen renässans av det kapitalistiska

1900-talet

(på tröskeln till Gehenna och den Nya Istiden)

Författarens egna iakttagelser ligger till grund för skildringen

men alla personer är påhittade.

Alla likheter med riktiga personer

är endast tillfälliga.

"Det synes mig att om någon tar min bok i sin hand, så visar han därigenom sig själv den största ära, som man kan visa sig själv – jag kan tänka mig att han därvid tar av sig skorna för att inte tala om stövlarna"

Friedrich Nietzsche

Tillägnas nästa miljoner offer

FÖRORD

RÅD TILL NYBÖRJARE

För att uppnå maximal avslappningseffekt, hälsobringande psykoterapi och en märkbar höjning av den sexuella aktiviteten bör man läsa texten, inte bara skumma den. Långsamt, från början till slut. Med djupsinniga pauser för obarmhärtig kritik av författaren och intag av för själen stärkande drycker som kaffe och te.

1900-talets sista decennium

En transitresa Rysjkany-Tjernovtsy-Leningrad-Minsk-Stockholm-Tel Aviv med minnen från PICHTOV

....Man måste skapa godheten ur ondskan, därför att det inte finns något annat att skapa den ur...

Warren

Mitt första liv, sådant det skulle ha blivit

Rysjkany

Huset skakar av kraftiga men dova slag på dörren. Jag drar täcket över huvudet, men ändå hör jag min stora systers skrik, mammas gråt, främmande röster och pappas okända röst. Något i mig slår och bultar jämt-jämt. Man tänder ljus, jag hör steg. Jag ser min uppskrämda mor springa in i mitt rum för att börja klä på mig. Hennes händer darrar, tårarna rinner.

Svartklädda jättemänniskor står bredbenta i dörren, de säger någonting fort-fort på ett okänt språk. Våra skåp står öppna, våra saker ligger utspridda över golvet. Föräldrarna springer runt i huset, än klär de på sig själva, än på oss, än packar de någonting i knyten, än slänger de någonting ur dem och stoppar in någonting annat. Jag står halvklädd, darrar och håller hårt om min dyrbara, älskade docka. I hela mitt liv har jag drömt om henne. Hon kan sluta ögonen och ropa “mamma!”. Men man tar henne ifrån mig och ger mig ett litet knyte att bära på i stället.

Jag gråter inte, bara tittar på min far, det gör inte ont, jag har bitit mig själv i underläppen. Pappa är vit och oigenkännlig. Han säger hela tiden: “Ge mig en brunn! Ge mig en brunn! Ge mig en brunn!”. Jag fattar inte vad pappa skall med brunnen till. Då fanns det mycket jag inte visste och inte förstod. Jag var fem år gammal.

Numera vet jag. Jag vet att det var denna natt som min barndom för alltid tog slut, liksom lyckan för min familj. Vi bodde i en liten judisk köping i Bessarabien. Vi ägde ett stort och fint hus som skilde sig från köpingens byggnader. Framför huset fanns vackra blomsterrabatter som inget stängsel skilde från gatan. Min far var en aktad man som uppnått sitt välstånd med eget arbete. Till året 1940 har mina föräldrar byggt sitt hus där: förutom en bostadslägenhet, fanns även en stor tyg- och persianpälsaffär. Jag minns hur mina föräldrar kärleksfullt betraktade persianskinnen och hur de smorde dem med någonting. Året 1940 intogs vår köping av Röda Armén. “Tovarisjtjerna”, som vi kallade dem, sprang på gatorna och sköt. Köpingens invånare gjorde sitt bästa för att inte hamna i deras synfält, de gömde sig.

Bredvid vårt hus, men lite längre in på tomten fanns ett litet skraltigt hus som liknade de flesta i vår köping. Därinne var det rent och hemtrevligt. Väggarna tyckte jag speciellt mycket om. De var tapetserade med illustrerade tidningar. Där bodde min farfar Naftula som hela tiden låg till sängs. Han hade bentuberkulos. Jag minns att han hade svart skägg, han var mager och tystlåten men inte elak. Farmor Ita, hans hustru, var tjock, snäll och lugn. Hon hade en märklig potatisnäsa vars hud liknade citronskal. Ibland hälsade jag på dem och sov i farmors säng. Jag låg närmast väggen, läste tidningarna på väggen och gillade inte farmors lukt. Hos farfar och farmor bodde även min faster och farbror. De var yngre än pappa, hade respekt för honom och låtsades lyda honom. Faster Entoli var tyst, vänlig och osynlig. Hon förälskade sig en gång för alltid i långe farbror Nuchem, som hade en beslutsam näsa, och fortsatte trots min pappas argument älska honom livet ut. Under en lång tid var deras kärlek hemlig, sedan var de förlovade ganska länge. När de väl var gifta tillbringade de den största delen av sitt liv i en gudsförgäten moldavisk by i ett eget litet hus med grönsakstäppa, ko och höns.

I byn Pereval-Kornesjti fanns en enda frisörssalong där farbror Nuchem klippte och rakade samtliga invånare oberoende av ålder och kön. 1970-talets emigrationsvåg till Israel fångade även dessa redan äldre människor. De fick inga barn, och nu lever de fridfullt på sin ålders höst i det förlovade landet. Sedan barnaåren mötte jag dem inte mer än tre gångar, och varje gång tycktes de mig vara likadana i fråga om ålder och utseende: en gång för alltid provinsiellt folk, söta, fridfulla, patriarkaliska.

Jag frågade honom: - farbror, du har bott här i hela ditt liv, varför ger du dig i väg nu, du vet ju inte ens vad som kan vänta dig därborta?

-Jag har i hela mitt liv saknat mycket här, och det viktigaste - lyckans första kännetecken, sa min farbror.

-Hur många är de? - undrade jag,

-Tre, - sa min farbror utan att blinka.

-Det var inte dåligt, - noterade jag för mig själv, - min farbror har lyckans formel. Nu kommer han att för alltid försvinna, och jag kommer inte att få veta någonting.

-Farbror, - frågade jag försiktigt, - har du de två övriga kännetecknen på lyckan?

-De övriga kunde jag ha haft även här, men aldrig någonsin det första, - svarade min farbror gåtfullt och kliade sig på sin kalla hjässa.

-Nu, farbror, måste du berätta för mig vad lyckan är för någonting, - bad jag efter att ha slängt all diplomati åt sidan.

-Det första som en människan behöver för att vara lycklig, det är att leva i ett land där makten inte tar livet av sina medborgare, sa min farbror, frisör och filosof.

-Det andra - man måste ha turen att födas i en familj som lär dig att dras till det goda och stöta bort allt det onda ifrån dig.

-Och det tredje man måste ha för att vara lycklig är vännerna som inte förråder dig.

Jag blev förvånad. - Är det allt?

-Ja. Tänk noga - och du kommer att förstå, att om du har detta kommer du aldrig att vara olycklig, speciellt om du på köpet har lite tur, lite pengar och mycket hälsa.

Det är inte så svårt att förstå att min farbror hade rätt till hundra procent, och att frisörsyrket passar perfekt ihop med en fri filosof. Jag mötte honom i Israel (liksom i denna bok) ... tjugo år efter detta möte.Den mesta delen av sin tid tillbringar han på en parksoffa på Medelhavsstranden tillsammans med andra pensionerade “ryska” judar och filosoferar om politiken, om livets mening, om att det är ädelt att ta en risk. Ty om han i slutet av sin levnad inte hade vågat lämna landet skulle han nu filosofera om livets mening i någon brödkö i det orosfyllda Moldavien. Där man varje dag är tvungen att lyssna på radio och TV varje ny ledares nya galenskaper. Farbror är nöjd med sig själv, med sitt liv och säger att nu har han allt som behövs för att vara lycklig. Han lyssnar också regelbundet på radiosändningar på ryska och jiddisch, kritiserar dessutom godmodigt Israels regering i vars ställe han skulle har vetat exakt hur saker och ting skulle skötas för att allting skulle fungera på bästa sätt.

Sådana var min faster och hennes man.

Må Gud skänka dem hälsa upp till 100 år!

Min fars bror hette Velvl. Kortvuxen, levnadsglad och livlig, satte han genast sin lit till “tovarisjtjerna”, sprang tillsammans med dem och viftade med en röd flagga. Han hade en flamma, Basia, en snäll tjock flicka från en fattig familj. Även i detta fall var min far emot, så därför var även denna kärlek hemlig.

En gång tog min farbror mig med sig när han skulle hälsa på henne. Han avkrävde mig ett löfte att inte under några omständigheter berätta om detta för någon.

Jag var stolt eftersom han visade mig förtroende. Jag höll nästan på att spricka av lycka.

Och när gästerna samlades hos oss om kvällen för att spela poker sa jag, medan jag satt på en hög barnstol vid bordet, med stor känsla, högt och tydligt att i dag följde jag med farbror Velvl till Basia och att hon är snäll och tjock. Farbror Velvl älskar henne mycket, därför kysser han och kramar henne hårt, och jag kommer aldrig någonsin att berätta för någon om detta. Gästerna reagerade som på en teater - först teg de, sedan skrattade de. Jag skrattade tillsammans med alla, klappade händerna och gladde mig utan att speciellt intressera mig för glädjens orsak.

Jag minns också hur vi hälsade på Basia. De levde helt fattigt i ett hus, om jag minns rätt, med jordgolv och en stor ugn. Mig tog de emot som ett litet under som besökte deras hus. Av någon anledning satt jag på deras bord, och Basias mor satt på golvet och klädde på mig varma sockor som hon själv hade stickat. De matade mig med någonting och kunde inte sluta glädja sig åt mig - precis som om någon liten älva hade besökt deras hus.

Tänk om man fick leva det där lyckliga livet!

Men jag hamnade under historiens ödeshjul!

Den fruktansvärda natten och de där tjugo minuterna som vi fick för att samla ihop våra saker, och sedan fick jag aldrig någonsin vara älva eller under! Jag var inte ens en människa. Det var som om jag hade förvandlats till ett litet jagat, olyckligt djur som skakade av köld och rädsla. Sedan utvecklade jag ett mindrevärdeskomplex som stannade för alltid.

Men fram till den där natten var jag lycklig, och det enda jag kan komma ihåg var goda, roliga historier. Min stora syster Chavali räknades redan som fröken. Hon var 13. Föräldrarnas vänner samlades ofta hos oss, de åt middag, hade roligt, berättade historier, dansade, sjöng och spelade poker.

Bland gästerna fanns en som tyckte om att supa till. På den tiden var det mycket sällsynt. En gång, okänt varför, frågade Chavali honom i allas närvaro vad en flaska vodka kostade - tydligen anspelade hon på någonting. Gästerna storknade medan de försökte hålla tillbaka skrattet. Men min far var en allvarsam man. När alla hade gått fick Chavali ordentlig med stryk med livrem. Delinkventen grät bittert. Mamma, hennes försvarare, bönföll min far att mildra straffet och försökte med sin kropp skydda den olyckliga humoristen.

I all uppståndelse glömde man bort mig - en ensam åskådare som badade i medkänslans tårar. Nästa vecka kom gästerna tillbaka, även han som var förtjust i flaskan. Incidenten från förra vecka var bortglömd. Allting gick fint, och inga intemezzon var att vänta. Men! När gästerna skulle gå hem, visade det sig att experten på vin- och vodkapriserna saknade sin persianpapacha.Under senare tider användes sådana papachor av enbart generaler, men i Bessarabien före sovjettiden användes de även av män som gillade vodka. Inga efterforskningar gav några som helst resultat.Gästen gick hem i min fars papacha.

Gästens papacha hittades dagen efter i sophinken... Denna terrorakt, begången av mig, lämnades utan straff. Början av min kamp för rättvisan hade sålunda inga tragiska följder, vilket man inte kan säga om fortsättningen. En till ödesdiger historia fanns att berätta när jag och en pojke rövades bort av zigenare. Mitt livs scenario kunde blivit helt annorlunda.

Men lyckligtvis såg några grannar oss redan långt borta från köpingen. De tog oss hem. Jag minns också att jag vägrade äta och försökte springa ifrån mamma runt det stora ovala matsalsbordet, och mamma sprang efter mig med handduken. Jag hade jättekul. Om jag hade vetat då att bara några månader senare i Sibirien skulle jag bli tvungen att dricka varmt vatten i 4-5 dagar i stället för mat och äta potatisskal som luktade fotogen för att stilla hungern. När Röda armén intog Bessarabien, konfiskerades allt som människorna hade arbetat ihop under hela sitt liv i namn av NATIONALISERING som ingen begrep. Det vill säga, allt försvann någonstans och tillhörde inte längre dem.

De tog även vår butik. Pappa fann sig i den nya ordningen och förlusten av lönen för ett helt livs arbete. Han började jobba på en statlig pälsuppköpningfirma som “anskaffare”. (Av någon anledning minns jag fortfarande att det hette så). Vi bodde kvar i vårt hus och trodde naivt nog att livet gick vidare.

Ända till den där natten.

Vi fick bara tjugo minuter för att packa!

Mamma var i slutet på sin graviditet, hon var 39, min stora syster var 13, jag var 5. “De”, dvs “tovarisjtjerna” som kom till oss mitt i natten, sa med eftertryck att vi måste ta med oss varma kläder. Men vem ägde varma kläder i Bessarabien? Det varmaste vi ägde var vackra höstkappor. Fodret till min nya vinröda kappa kommer att bli en av rollinnehavarna i denna berättelse. Ingen visste då att denna juninatt 1941 sattes punkt för ett normalt människoliv. Ingen fattade att fridfulla Bessarabien hade blivit erövrat av en makt som kallade sig för sovjetmakt, och att dess väsen var nattliga rån, mord och olagliga förvisningar och förflyttningar av hela folk. Numera kallas det med ett välljudande ord “deportation”.

GUD give att ingen någonsin skulle behöva uppleva själv vad detta ord betyder! Förbannelse åt de som kom på något sådant! Numera tror jag att min far kände på sig då vilken sorg som väntade hans familj.

Det sista jag kommer ihåg av min far var hans rop: Ge mig en brunn!

Han ville dränka sig.

Men inte ens en brunn ...

Mycket senare fick vi veta att i ett koncentrationsläger, där min far hamnade, blev han dränkt levande av drägg och sadister - i ett dass...Det gör ont att skriva om detta, jag är rädd att föreställa mig detta...

De mest respekterade och betydelsefulla av köpingens invånade blev drivna under pistolhot, rädda, halvnakna, med packning och barn in i godsvagnarna. Man förbjöd dem att gråta och tala högt.Allt det hemska ägde rum i mörkret och i en skräckinjagande tystnad. Man hade proppat vagnarna fulla med folk. Det enda utrustning som fanns var ett hål i ett hörn av vagnsgolvet. Någon hängde ett lakan kring denna plats, det blev både toalett, slask och ett badrum. Människorna hade ännu inte hunnit börja svälta, därför slängde man dit även den tunna soppan på makaroner med lagerblad som man fick under resan.

Tänk om man kunde ha fått denna soppa i Sibirien där vi höll på att svälta ihjäl! Under tre dagar färdades vi alla tillsammans. Ingen visste någonting än. Vi skämtade fortfarande över “tovarisjtjerna” och soppan. Alla trodde att det bara var ett tillfälligt missförstånd. Efteråt blev alla män befallna att lämna vagnarna. Man förklarade att de skulle resa i förväg för att på plats förbereda allting för kvinnorna och barnen. Gement, fräckt och hopplöst ljugande i allt och om allt. Allt var återigen för alltid! Ingen av männen kom någonsin tillbaka.

Bara bröderna Grisjpun, två starka och friska män, kom sedan till Sibirien där vi fanns, hämtade sin familj och reste iväg. Det var de som berättade om min fars hemska död utan att gå in på detaljerna.I många år efter detta skrev jag till olika myndigheter för att få reda på någonting om min far. Det kom olika svar från olika ställen. Jag fick aldrig veta vare sig när eller var han dog. Man svarade indignerat att min far var folkets fiende! Detta var ett vanligt karakteristikum för miljoner av förnedrade och plågade civila som hade olyckan att hamna i sovjeternas “underbara” land. De faderlösa vagnarna fulla med kvinnor och barn under bevakning färdades vidare. Och återigen visste ingen att de flesta av dem skulle dö av svält i det främmande kalla Sibirien. Få av dem lyckades att överleva. Bara enstaka ... Detta hände juni-juli 1941.

1900-talets två mustaschprydda kannibaler, nazisten och kommunisten, deltog båda i tillintetgörandet av invånarna i Rysjkany, som vår lilla patriarkaliska köping hette.

Familjerna som rycktes upp ur sina sängar mitt i natten och färdades i okänd riktning under bevakning, som boskap i godsvagnar och berövade sina mäns stöd, blev plötsligt bombade från luften.

Många av dem blev kvar vid spåret för att dö okända.

“De lyckliga” fortsatte sin färd till Sibirien för att dö långsamt.

Det var varmt i vagnarna, det var svårt att andas. Man sov allihop på golvet. En del var upphetsade, de längtade efter att komma fram och möta sina män. En del var deprimerade, grät, klagade och gjorde andra nedstämda.

Och min mor började föda.

Den första drömmen

GUD är ovanför mig. Jag är omgiven av ärkeänglarna.Var och en har ett gyllne band runt armen. Liksom reklam flyter tredimentionella bokstäver “Du skall icke döda!”

Det betyder att jag är död, tänkte jag vemodigt.- Hur skall jag kunna lämna mina barn?

Inte än! Inte än så länge- sjöng det runt omkring mig.

Jag vaknade... Det är en dröm med många avsnitt som sedan pågått i 25 år.

Mitt nästa liv, sådant det har gjorts av andra människor

Sibirien

Man lastade oss ur vagnarna vid den första befolkade platsen. Det var ett räjongcentrum, Kolivan, inte långt från staden Novosibirsk. Min mamma är på sjukhuset. Vi bor hos främmande.Vi kan inte språket.

I köpingen talade alla jiddisch, många kunde rumänska. När de pistolbeväpnade ryska befriarna kom, började nya ord cirkulera bland folket: låt gå, klart, skingra er! Men i Sibirien blev nästan alla utan umgängesspråk. Jag minns mycket väl att jag snabbt lärde mig en fras: “Jag förstår ingenting!” som jag käckt upprepade ändå tills jag började tala ryska fritt.

Senare, när jag redan var vuxen och genomgick en intervju för folkräkningen, svarade jag på frågan om mitt modersmål “ryska” - inte utan bitterhet. Man kan inte kalla för modersmål enstaka ord på jiddisch som fastnat i mitt minne för livet. Fast det hjälpte mig senare i livet, när jag för andra gången lärde mig frasen “jag förstår ingenting” - denna gång på svenska, och ännu senare - på hebreiska. Men överallt fanns människor som ville stå mig nära - för att lära känna dem och umgås med dem var jiddisch (som bevarades djupt inne i min hjärna) liksom ett lösenord, som en talisman som öppnar dörrar.

Jag som femåring, min syster som trettonåring blev med ens vuxna. Var och en med sitt eget lynne och sin egen livsattityd. Hon blev en hårding, maktgalen, utan sentimentalitet, ibland grym. Jag var komplexfylld, osäker, kväst, naiv, full av onödig godtrogenhet, sentimentalitet, dum öppenhet. Femte augusti 1941 i Sibirien födde min mor en flicka som fick heta Bronia efter vår mormor.Två veckor senare fördes icke tre, utan numera fyra stora förbryterskor under bevakning till orten där resten av folket fanns, byn Pichtovka i Novosibirsk län.

Den andra drömmen

- Jag är här, Herre! Hur skall jag skriva så att man hör vad jag säger?

Jag skriver sanning, men den tycks mig vara död och naiv.

-Vad skriver du med, min dotter?

-Med mitt hjärta, min själ, mitt förstånd.

-Skriv med ditt blod...

Under 13 långa år kom den lilla tajgabyn Pichtovka att vara världens centrum för mig. I början rymdes hela mitt liv inom tre begrepp: kyla, hunger och skräck.Tre människor fanns i detta liv: mamma, stora syster och lilla Bronia. Plus hyresvärdarna hos vilka vi bodde.

Jag kommer inte ihåg någon av värdarna. Rum som vi bodde i kommer jag inte heller ihåg.

För det mesta fick vi hyra en del av rummet därför att Pichtovka består av små timmerhus på tajgan som rymde en förstuga och ett - eller mycket sällan två rum. Sådana begrepp som kök eller badrum fanns inte. Ett dass av råspont brukade finnas i köksträdgården, bada gjorde man i tvättbaljan, man gick efter vatten till ån och bar på det i hinkar som man hängde på ett ok.

En familj om fyra med en baby fick inte hyra hos de rikaste och inte hos de snällaste bland Pichtovkas invånare. Hyresvärdarna minns jag som ett begrepp. Man skulle jämt akta sig för dem, man kunde bara vänta sig smockor och andra obehagligheter. Dessutom fick man inte titta på dem under måltiderna, de irriterades av ögon som utstrålade hunger. Jag minns hur vi åt middag hemma (i det första lyckliga livet före Sibirien) vid det stora ovalbordet.

Bordet stod med kortsidan mot väggen där en jättespegel hängde. Mittemot stod min höga stol där jag satt värdigt vid middagen. Helt naturligt var jag under hela måltiden sysselsatt med att göra grimaser när jag tittade i spegeln. I stället för att förflytta mig till en annan plats sa föräldrarna helt oskyldigt att jag skulle bli ful av att titta i spegeln under måltiden. Jag tvivlar på att jag var så hemskt rädd för att bli ful just då, men det verkar som jag då för första gången i mitt liv konfronterades med valet mellan det tillåtna och det åtrådda. Spegeln drog mig till sig som en magnet på samma gång som jag var rädd för att titta i den. Så småningom började jag bli rädd för denna spegel överhuvudtaget. Min stora syster var inte sen att utnyttja detta.

Hon drog mig till spegeln, gapade stort, lyfte sina händer och låtsades att det var klor, och jag lämnade frivilligt vad som helst till henne eller gjorde vad hon ville. Jag har det kvar i mitt undermedvetna att det är bäst att inte titta i spegeln när man äter. Troligen är det det som man kallar för mentalitet, alltså när man talar om t ex den berömda ryska själen, den tyska noggranheten, den svenska tillbakadragenheten, den orientaliska fanatismen etc.

I själva verket är det “spelregler” som man lär i barndomen och som anammas som en del av personligheten och överförs från generation till generation. Man fostrar fanatiker redan som barn. Om varje mor skulle lyckas att inympa åtminstone ett budord hos sitt barn, “du skall icke döda!”, och om man sedan inte skulle lära en vuxen pojke att vetenskapligt och målmedvetet döda och indela världen i sina egna och främmande, våra och icke-våra! Det är möjligt att vi i så fall skulle leva nu i fred och samförstånd och inte behövt uppleva dödsfabriker där man förvandlar levande människor till lik och samtidigt finner förklaringar och nödvändighet i allt detta. Om man skall lita på den tidiga historieskrivningen så föddes judar och araber av samma fader fast av olika mödrar. Varför har man inte lärt dem i den tidiga barndomen att de måste leva i fred och samförstånd? Kan man finna en förklaring till att man sänder iväg några som man späckar med dynamit för att offra sina liv med syfte att enbart förgöra så många halvbröder som möjligt? Tänk om man skulle ta reda på vem som har hittat på det och varför? Tänk vad öknen skulle blomstra om judar och araber skulle minnas att de är lika gamla och STORA FOLK! Och enligt legenden var de dessutom bröder. Tiden mellan mina grimaser i spegeln och den hungriga lystern i mina ögon blev bara några månader vilka inte desto mindre tycktes vara ett helt liv. För mig fanns som sagt bara tre människor i detta liv: min mamma var den varmaste, mest älskade, snällaste varelsen. Jag såg henne nästan aldrig, och jag älskade henne mest i hela världen. Hon magrade eftersom hon sov bredvid lillan som hungrigt sög hennes tomma bröst under hela natten, ibland så att blod kom.

På morgonen spände mamma sig fast framför en kälke, lastade den med resten av våra vackra kläder hemifrån och gav sig iväg. Sådana saker hade man aldrig sett i Sibirien, och därför brukade mamma återvända hem framåt kvällen med lite mat. Senare var hon borta flera dagar i sträck.

Hennes mjölk hade sinat, därför tuggade vi någonting (en bit bröd eller potatis), la den i ett stycke tyg och lät babyn suga på den. Man gick från by till by, det var långa avstånd, dessutom var det snö, och inga vägar! Någonstans lyckades hon byta till sig eller förtjäna ett par handarbetade filtstövlar och en lång varm fårskinnspäls som skyddade henne från kölden. Hur lyckades min mor ta sig fram mellan snödrivor i 40-45 graders kyla med sin kälke och på vilket språk kommunicerade hon med de hårdkokta, själva inte alltför mätta sibirierna? Hur undgick hon frysa ihjäl, och att gå vilse på tajgan? Jag tänker med skräck på allt detta än i dag. Denna kvinnas hela liv från 39-års ålder förvandlades till en vardagshjältinnas gärning, okänd för alla och inte uppskattad av någon. Senare i livet berättade hon för mig att en dag var det nära att hon hade blivit söndersliten av en vargflock och hur hon lyckades rädda sig i en höstack när vargarna slet sönder kälken. Den gången kom hon hem tomhänt.

En annan gång räddades hon som av ett under från människor som ville döda henne och ta den ynkliga “rikedomen” från hennes kälke. Hur det än var - hon brukade komma hem efter några dagar, lämna åt oss det hon lyckats skaffa sig, sova en eller två nätter, värma sig lite och återigen ge sig iväg´. Och vi försökte få det hon lämnade att räcka till hennes nästa hemkomst. Ibland hade hon med sig potatisskal (en gång luktade de fotogen, det var hemskt men vi åt dem i alla fall), ibland havrekli. Vi la det i blöt och gjorde kräm på det. Jag glömmer aldrig hur gott det var! Ibland hade vi tur. Min mor hade med sig mjölk som var fryst i form av halvlitercylindrar. Detta var överhuvudtaget ett underverk. I mitten av en sådan cylinder bildas en rund förhöjning dit den feta ingrediensen hos mjölken hade flutit upp. Om man skär av en sådan förhöjning och äter upp den, så känns det som om man har stigit upp i himlen och smakat på gudarnas mat. Ibland fick vi tag på vitlök eller lök. Men man skall inte tro att detta var tänkt som krydda till maten! Det var maten. Löken eller vitlöken bakades i ugnen och räddade oss väl från hunger. Jag kan inte minnas kött, jag tror inte att vi hade det.

Jag minns små bitar av rågbröd som jag varsamt nöp i en smula i taget. Fortfarande kan jag inte se när man slänger bröd eller annan mat, jag lider när jag ser detta. På våren fick vi en speciell delikatess. Vi gick ut i åkrarna och samlade fjolårspotatisen. Vi bakade den i vår spis.

Vi tyckte att det var jättegott. Varje gång mamma kom hem var en stor högtid för mig. Det viktigaste i detta var att med mamma kom kärleken och värmen, och jag slutade vara ensam och hunsad. En desto större sorg för mig var varje gång hon gick hemifrån.

Världen blev med ens hård och svart.

Den andra människan i mitt liv då var min stora syster Chavali. Jag var fruktansvärt rädd för henne. För min egen del och för min lilla syster som jag älskade och försvarade. Den lilla befann sig i ett halvsovande tillstånd fram till 3-årsåldern. Hon varken gick eller talade. Hon och jag har alltid varit tillsammans och tätt intill varandra. Hon låg insvept i trasor och gillade bara två saker: att ständigt suga på någonting och att jag ständigt skulle klappa och vagga henne. Om något av dessa nöjen var frånvarande satte hon genast i gång med att gråta, och då fick vi smockor från värdfolket eller Chavali. Antingen hon, om jag inte i tid hann böja mig över henne och skydda henne med min kropp, eller jag, om jag hann. Min vanliga kroppsställning var sittande med benen böjda så att hakan skulle vila mot knäna. Jag klappade och värmde den lilla och värmde mig själv hos henne, för min klädsel bestod av någon f d klänning som var nött just på stället mellan knäna och hakan.

Min stora syster visade tidigt prov på grymhet. Hon tog mig i håret och slog huvudet mot väggen. Jag har själv upplevt vad det vill säga att “det gnistrade ur ögonen”. Jag fruktade hennes blick och drog genast mitt huvud in mot kroppen och böjde mig över babyn. Jag tyckte att jag var dum, ful, obetydlig. Jag gillade inte mig själv. Min omsorg bestod i att ingen skulle vare sig höra eller se oss - mig och den lilla, - att man skulle glömma bort oss.

Ibland när jag somnade och slutade klappa henne satte hon genast i gång med att gråta. Jag sprang upp i skräck - jag visste vad hennes gråt skulle kosta. Maten var ofta slut, och vi var utan mat i 3-4 dygn, då drack vi hela tiden varmt vatten för att hålla oss varma och lura magen. Och så fick man anstränga sig för att inte se på när värdfolket åt och att inte titta på dem med ögon fulla av bön.

De flesta förvisade klarade inte hungern och dog.

Om någon som fortfarande kunde gå kom för att hälsa på oss, frågade de likgiltigt om babyn ännu inte hade “lämnat in”. Med detta menade de om hon fortfarande var vid liv. Hon var liten, mager, med små armar och ben tätt slutna mot kroppen. En vacker dag var hon plötsligt förändrad, tycktes vara frisk, vit och vacker. Men ve oss! Hon var bara uppsvullen av svält.

Men hennes öde var att leva, så hon dog inte.

Under en viss tid arbetade mamma på tajgan med att fälla träd. Hon var inte hemma på veckor. Arbetet var tungt, männen klarade det med möda. Hur kunde mamma klara det? De bodde på tajgan. Sommartid plågades de av mygg och knott. De kom hem svullna, med sönderrivna blåsor efter alla bett, med sår - de var oigenkännliga. Många fick malaria.

Många dog på tajgan - de träd som de fällde föll ibland åt fel håll, de dödade en del. En sådan olycka hände även min mamma, men på något underligt sätt klarade hon sig. På vintern var det ännu värre - kylan var nedåt -45, snön nådde till midjan, och träden föll inte heller alltid åt rätt håll. Mat och klädsel var knapphändig, de bodde i någon sort jordkojor eller provisoriska byggen. På grund av väglösheten kunde de inte komma till byn på kvällarna utan fick stanna på tajgan under 2-3 veckors tid. Mamma hade reumatism redan från Bessarabien, hon hade dåligt hjärta.

Senare när jag utbildade mig till läkare fick jag lyssna på hennes hjärtljud. Jag trodde inte mina öron - hur kunde hon med ett hjärta som hennes klara det som hon klarade? Jag har i hela mitt liv älskat henne, hon var oändligt god, tystlåten, lugn och krävde aldrig någonting för egen del.

Sedan 1985 finns hon inte bland oss. I dag skulle jag gett mycket för att kunna tala om för henne än en gång hur mycket jag älskar och tillber henne.

Sedan arbetade mamma och Chavali på ett kooperativ som hette “Den nordliga solstrålen”.

Där tillverkade man filtstövlar. Det var inte heller nåt kvinnogöra. Processen är följande: först kommer smutsig och tovig fårull. Man går genom den för hand, sorterar efter färg, drar ut kardborrar, kardar den lite. Sedan kommer den in i ett litet rum som kallas för ullbräckningsrummet. En urgammal maskin tar upp nästan allt utrymme. I ena ändan stoppar man den rensade ullen. Ur andra ändan kommer ullen sedan i form av ett pösigt, tjockt ullager.

I rummet är det halvmörkt, det är dammigt och kvavt. Men det var ändå varmt och lugnt, därför räknades det som jättetur att få jobba där. Lönen var ynkligt liten, en stor del av den tog man dessutom som lån för armén och gav i gengäld obligationer som löstes någon gång efter 40 år. De flesta ägarna av dessa obligationer levde inte så länge. De som gjorde det tappade bort dem. Det hette att lånen var frivilliga, men i själva verket det var ingen som frågade.

Varje månad höll man inne en viss summa, och Gud förbjude att säga emot! Från ullbräckningsrummet kom ullsjoket i flera lager in i nästa rum, avlångt och fuktigt. Här formade man för hand någonting som såg ut som en stor filtstövel som sedan kom in i huvudavdelningen, försedd med arbetsbänkar på ett stengolv.

Här rådde halvmörker. En tjock ånga steg. Överallt gick utmärglade kvinnor som kroppslösa skuggor, i underkläder, gummistövlar eller galoscher upp till anklarna i vatten blandat med syra. Här kavlade man filtstövlarna. De stora filtstövlarna som hade blivit formade i den föregående avdelningen blöttes i vatten blandat med inslag av någon syra och kavlades på de stora arbetsbänkarna för hand. Man tryckte, pressade, formade dem som de skulle bli. Det var en lång, tung och tröttsam process. Teknologin fordrade att man skulle byta då och då från kallt vatten till hett. Hela året runt, ånga, syra, arbeterskornas händer och fötter ständigt i blöt.

Straffarbete under förhållanden nära helvetet! Kvinnorna cirkulerade mellan ullbräckningsavdelningen och denna. Min mamma med sin reumatism och dåliga hjärta fick arbeta en ganska lång tid på detta ställe. Chefen för hela tillverkningen var en äldre ståtlig sibirier som hette Gorbunov. Han haltade lite, hade käpp och bar lyxiga vita filtstövlar dekorerade med ljusbrun kromläder. Han beskyddade min stora syster.

När mamma hade nattskift kom han ofta och hälsade på hos oss fast han var gift.

Jag tyckte att han var stor och sträng. Jag brukade somna i min vanliga ställning - hakan mot knäna. En gång vaknade jag och hörde att han sa till Chavali: -Se så, ingenting att vara rädd för. - Allt var lugnt, han var vänlig, jag fattade inte vad hon skulle vara rädd för. Jag var ett barn och kunde inte sätta det i samband med något speciellt, men inte desto mindre har “bilden” fastnat på näthinnan för livet. På denna tid levde vi lite bättre, vi behövde inte svälta i 3-4 dagar, vi lärde oss att tala ryska, men det viktigaste var att vi tillsammans med Anna Isaevna Dorffman kunde köpa ett litet hus som ensamt stod på en backe vid ån.

Vi har blivit husägare!

På köpet fick vi en liten bit bördig jord där vi odlade potatis, grönsaker och hade vilda champignoner - ett av ytterligare tecken på tur! Men det var inte allt. Vi hade köpt en ko! Vi hade egen, normal, vanlig mjölk! På hösten när vi tog upp potatisen och la den mitt i rummet för att torka kände vi oss riktigt rika. Kons arvinge som också kom till världen tillbringade sin första barndomstid i samma hus, i samma rum.

Detta var lyckan!

Från denna tid minns jag livet i Pichtovka i enbart ljus dager - men där uppstod tyvärr periodvis mörka moln. Sommaren i Sibirien är fantastisk! Ljusa soliga dagar, mycket grönska, blommor. Men kvällarna är svala. Ån är inte så bred men ren och ganska varm. Mitt i ån fanns en liten ö. Vårt hus fanns på en backe. Varje morgon kastade man sig naken direkt från backen ner i ån! Men det är alltid bråttom, man måste bära vatten från ån (upp för backen) för att vattna köksträdgården, rensa grönsakssängarna, man skall städa, tvätta, passa den lilla, man måste, måste, måste! Och ständigt skrik, förödmjukelser, smockor från stora syster. Aldrig ett vänligt ord, bara föraktfulla blickar som om vi inte är köttsliga systrar, utan jag är någon sorts konstig, underutvecklad varelse som råkar finnas i huset. Eviga bekymmer, jäkt och rädsla. Från 6-årsåldern!

Som den berömda Askungen.

På mitt högra mittfinger finns ett litet vitt ärr. Det var när jag skyddade mig för en het eldgaffel som min stora syster slog mig med. Men i gengäld fanns Anna Isaevna. Mitt goda genie. Hon var 60, jag var 6. Vi var bästa vänner och likasinnade. Vi försvarade oss tillsammans mot Chavali. Det är svårt att fatta att två systrar födda av samma föräldrar i samma familj har blivit så annorlunda och främmande för varandra. Desto närmare stod Anna Isaevna. I sitt vanliga liv före förvisningen var hon ett apoteksbiträde. Kultiverad och välutbildad, kortvuxen och skör med grånat hår och ett mörkhyat vackert ansikte,hörde hon till dem som man en natt drog upp ur sängen och släpade i väg till Sibirien. Hon kunde ryska inte enbart som umgängesspråk utan hon beundrade även och njöt av den underbara litteraturen på detta språk skapad av stora poeter och prosaister. Hon skänkte mig Pusjkins dikter, läste utantill för mig hans bästa dikter. Det litterära ryska språket i min barndom kommer också från henne. Ursprunget av allt det bästa i mig är min mors godhet och Anna Isaevnas kultur.

Jag vill inte tala alltför negativt om min stora syster. Hon lever, livet har inte precis skämt bort henne. Jag tror att jag vid ett senare tillfälle kommer att skriva om henne mer och utförligare.

Livet var ju i sin början för oss tre systrar i Pichtovka vid denna tidpunkt. Vi kunde inte påverka händelseförloppet men människan är alltid fri i valet av sina prioriteringar, sitt uppförande, sina värderingar.

Varför började Chavalis karaktär så tidigt bestämmas av primitivism och grymhet? Varför tyckte hon inte om mig och slog mig? Varför var hon senare i livet inte god mot sina egna barn? Varför var det speciellt roligt för henne att i närvaro av Anna Isaevna ljudligt släppa sig? Det var som en skändning! Vårt hus bestod bara av ett rum på nio-tio kvadratmeter - två små fönster mot ån. En dörr mot förstugan som mätte en kvadratmeter. På denna yta bodde 5 personer, dessutom fördelade på två hushåll.

Vid dessa tillfällen brukade Anna Isaevna blekna, fläkta sig med en näsduk, springa till dörren, stödja sitt huvud mot den och säga “hundskit!”. Jag uppfattade detta uttryck som ett skrik ur djupet av en förtvivlad och kultiverad kvinnas själ. Så här milt uttryckte sig bara Anna Isaevna, runt omkring mig användes mycket starkare uttryck. Jag var full av medlidande för henne och led när jag såg hennes tragiska ansikte. Ibland lyckades jag smita hemifrån en kortare tid för att ta en promenad med Anna Isaevna. Hon gjorde mig uppmärksam på skönheten hos höstskogen och läste utantill Pusjkins “Höst”. Hon lärde mig läsa. Tack vare henne blev jag begiven på läsning långt innan jag började skolan.

Till skolan kom jag väldigt sent. För det första var jag tvungen att arbeta i hemmet, för det andra var det ingen som brydde sig om mig. Mamma var hemma väldigt sällan. Min syster uppfattade mig inte som en mänsklig varelse och tänkte inte på att skriva in mig i skolan. Själv gick hon inte längre i någon skola. Studier räknades som någonting mindre viktigt, som något slags nöje som drog en ifrån arbetet i hemmet. Min förtjusning i böcker betraktades som en form av lättare galenskap. Anna Isaevna tog man inte heller på allvar. Det här är förresten ingenting nytt, de flesta människor som saknar bildning anser sig vara kloka och praktiska, och gentemot kultiverade personer antar de i bästa fall en lite beskyddande ton, de ser ner på dem som de vore lite konstiga, inte av denna värld, sådana som inte kan ordna det för sig. De obildade är alltid säkra på sig själva och plågas inte av tvivel. Det är enbart kultiverade personer som jämt rotar i sig själva, plågas i valsituationer på jakt efter livets mening.

Att söka efter livets mening är ingen produktiv sysselsättning. Men den som ägnar sig åt den kan knappast sälla sig till skaran av brottslingar och mördare. Jag hade inga kläder, men, som man säger, “nöden är uppfinningens moder”! På sommaren gick jag klädd i “någonting” som i själva verket var foder till en kappa. Detta “någonting” var för stort för mig och saknade knappar. Jag kom inte på att knyta snöre runt midjan för att åtminstone ha händerna fria. Men jag svepte mig ordentligt i denna klädnad och höll den på plats med ena handen som alltid var upptagen. Om man tar i betraktande att jag inte hade någonting under detta “klänningssurrogat” är det begripligt att jag ständigt var sysselsatt med att inte låta den gå isär och inte visa min nakna rumpa.

Man måste säga att jag var tidigt utvecklad trots matbristen. Någon gång vid 9-10 årsåldern uppstod extra problem när vi badade i ån. Sådana onödigheter som baddräkter hade man inte hört talas om på denna tid och plats där jag bodde. Vi badade naturligtvis i det nakna naturtillståndet, och mina tidiga könshår flamkallade fnissande. Det är svårt att i dag tro att jag inte ägde ett par trosor och därför fick avstå från nöjet att bada tillsammans med andra barn.

Den tredje drömmen

-Hur skall man bära sig åt för att bli stor, Herre?

-Man måste tro på sig själv och skapa sig själv.

-Hur skall man bära sig åt för att bli obetydlig?

-Man måste anse att man inte är någonting.

-Vad är det för skillnad mellan en stor och en obetydlig människa?

-Den store bara ger, den obetydlige bara tar.

-Vem är farligast av dem två?

Den store. Han är fri från bekymmer! Han skapar och ger åt dem han inte vet vem det är. Den obetydlige förtär allt det stora och producerar miljoner obetydliga. Den stora epoken av ondska och degeneration inträder.

-HERRE, vad finns att göra?

-Tänka. Och tro på SIG SJÄLV.

Det var sålunda inte med rosetter i hårflätor, inte i ett vitt förkläde utan i ett gammalt kappfoder med rädsla att det skulle gå isär som jag en vacker dag gav mig iväg för att bli inskriven i skolan. Trots att min läsning ( för vilken jag mer än gång har blivit slagen av min syster) inte var systematisk, gjorde böckerna sitt. Jag blev inskriven direkt i tredje klass, jag var duktig, och när den kalla frostvintern kom, gav lärarna mig rådet att bara gå till skolan en gång i veckan. Mina sommarkläder passade uppenbarligen inte för vintern i Sibirien.

Vid den här tiden arbetade mamma på filtstövelfabriken.

Därför fick jag mammas fårskinnspäls. Den nådde mig förstås till hälarna, och då behövde man inte byxor (om man inte var rädd att förfrysa allt mellan midjan och benen). Fårskinnspälsen var vid, två gångar större än jag, därför upprepades historien med att hålla klädseln på plats med ena handen, fast nu i en vintervariant. Jag var skodd i filtstövlar 3-4 storlekar större än som behövdes. Till och med i det svältande och tiggande Sibirien fanns bara en enda sådan fågelskrämma i hela skolan. Jag förfrös mina händer och ansiktet mer än en gång men fortsatte gå i skolan. När jag var 13 har jag redan läst Bunin, Balzac, Tjechov. Jag hoppade inte heller över Maupassant och många andra “vuxna” prosaiker och poeter. Våren hade med sig nya obehagliga överraskningar.

Snön smälte, de av poeterna besjungna bäckarna porlade, men mina filtstövlar blev blöta!

När jag skulle fram till svarta tavlan lämnade de stora våta spår till hela klassens omåttliga nöje.

Jag drog mitt huvud in i kroppen och fortsatte känna mig som den äckligaste varelsen inte bara hemma utan även i skolan. Men ännu värre var det när jag fick stå upp och högt säga sin etnicitet. Enligt alfabetisk ordning fanns mitt efternamn någonstans i mitten av klasslistan. Men jag började darra så fort lärarinnan tog upp klassjournalen. Vid det laget har jag redan fått stämpeln jävla judinna fastsatt - som ett tung kors att släpa på. Efter skolan brukade pojkarna lurpassa på mig. Dessa grymma missfoster kastade snö på mig, slog mig allihopa.

Jag fastnade i min päls och de stora filtstövlarna, kunde inte springa ifrån dem, och, som vanligt, drog jag huvudet in i kroppen. Jag behöver inte säga att man började tukta mig tidigt, man skall inte undra över att jag fortfarande inte kan räta på mig! Det fanns inte en enda människa i hela världen som kunde skydda mig. Jag var ständigt rädd för någon eller någonting, levde i ständig väntan på någon som jag fruktade. Det fanns ytterligare ett obehagligt problem - lössen! Under några krigsår saknade vi tvål. Vi ersatte den med extrakt av träaska som fanns kvar när veden brann ner (som också skulle skaffas någonstans ifrån, och att samla spillvirke på ett bygge kostade mig min hälsa, dvs lemlästade för livet). Man fick koka vatten med askan, sedan lät man den stå.Askan sjönk till botten, vattnet skilde sig lätt från den och blev silkesmjukt.

I detta vatten kokade man tvätten, man tvättade även håret.Det var väldigt viktigt att få den riktiga koncentrationen för om den var för svag passade den inte för kraven man hade, dvs den dödade inte lössen, medan den alltför starka koncentrationen brände sönder ens hår och den dyrbara surrogaten han hade i stället för kläder - som skulle tjäna i åratal.

Inte desto mindre - trots att under dessa förhållanden praktiskt taget alla hade löss - räknades det som skamligt när man var ”i sällskap” om några löss plötsligt kröp ur någon hårdjungel ut på pannans eller tinningarnas vidder för att ta en promenad när man var “i sällskap”.

Efter att ha bevittnat några gånger att sådant hände andra, levde jag i ständig skräck för att det skulle hända mig.

Jag hade tjockt svart hår. Om vita gnetter (ägg av löss) skulle uppträda där var det dödligt.

Om man fick gnetter var det omöjligt att bli av med dem.

Ur dem kläcktes löss som växte fort och utan att bekymra sig om någonting skaffade sig rikligt med avkomma, dvs nya gnetter, och allting startade på nytt, som en geometrisk serie.

Processen förflöt stormigt, utan stopp och lät inte korrigera sig. Det fanns inga kemiska stridsmedel (inget kemiskt vapen mot löss), man nöjde sig med att jourhavande elever tittade noggrant varje dag i håret på varje elev.

För att rädda oss undan lössen smorde föräldrarna våra huvuden med fotogen, därför doftade klassen starkare än dagens bensinstation.

Man sålde hemgjorda luskammar.

Med dem kunde man kamma ut lössen om man först la någonting på golvet, t ex en tidning, för att lössen inte skulle flyga runt hela rummet.

Men gnetterna besvärades inte av luskammarna, eftersom de satt fastklistrade vid hårstråna.

Min mamma uppfann en hård (gentemot mig) metod för att få bort gnetterna från mitt hår. Den bestod i att man band samman kammens tänder i flera grupper, och sedan drog man denna supertäta kam genom håret. Detta förorsakade en olidlig smärta, resultatet var relativt, eftersom det räckte med några överlevande exemplar för att kläcka nya anmödrar till nya oräkneliga generationer. Det var en hård kamp.

Det hände ofta att gnetter, löss, hunger, kyla gjorde slut på en människa, och gnetterna och lössen stannade kvar och förökade sig på liket. Sedan kröp de vidare på jakt efter ett varmare ställe att leva på.

Jag hade tur. Jag gick som segrare ur kampen mot gnetter och löss, fast jag fick lida och plågas mycket.

Den fjärde drömmen

-Får jag lova att fråga dig, Herre? Vad är kärleken?

-En kristallvas av ett oskattbart värde.

-Hur skall man bära sig åt för att bevara den?

-Komma ihåg att den är bräcklig.

-Vad skall man göra om den har spruckit?

-Begråta den... eller stå ut med den falska klangen.

Ibland gjorde rädslan, förödmjukelserna och frosten sitt. Efter att ha gråtit mycket slutade jag gå till skolan. Men hemma var det inte bättre. Hemma fanns Chavali. Min mamma fick jag bara se då och då, synd att säga, hon kunde bara hjälpa mig med sin medkänsla och sitt hjärtas värme, men kämpa fick jag göra ensam.

Vid denna tid bodde Anna Isaevna inte längre i vårt hus men vi fortsatte att träffas och vara goda vänner. Hon lärde mig allt det skönaste som finns i världen. ANNA ISAEVNA DORFMANN var ödets första stora skänk till mig. Jag har alltid beklagat att min stora syster inte velat använda sig av chansen som mötet med denna ljusa människa gav. Alla råkar vi ut för olika omständigheter men varje människa träffar själv sitt val. Hon valde sin egen inställning, och Sibirien gjorde processen kort. Min stora syster förvandlades till en tjock, simpel och grym kärring som i hela sitt liv har förbannat sitt öde, sina barn och är missnöjd med hela världen. Jag hatar henne inte, bara tycker synd om henne och ömkar henne, men saknar tyvärr allt vad familjekänsla heter i förhållande till henne, likaså hyser jag inga andra varma känslor för henne.

Innan jag skulle lämna landet för gott kom jag överens med min lillasyster att hälsa på Chavali. Vi gav oss iväg, och hon var glad att vi kom. En vecka tillbringade vi tillsammans - tre systrar, tre olika personer. Vad finns mer att säga om min trista sibiriska svartrosa barndom? Livet i Pichtovka var inte som i filmer om Sibirien. Allt var mycket enklare och mycket svårare.

De flesta bland de förvisade svalt och frös ihjäl.

En gång när min mor kom hem från en av sina expeditioner med kälken tog hon undan två potatisar och gick till en familj som hette Bendrikovsky och bestod av man, hustru och tre barn. Före förvisningen var detta en respekterad, religiös familj från vår köping. Mannen var äldre, det var kanske därför han fick följa med familjen till Sibirien och inte med de andra männen. När mamma kom har hustrun just avlidit. Mannen var vild av svält. Han grabbade tag i den ena potatisen och åt upp den rå och osköljd medan han höll på att storkna. Snart dog han också. Tre flickor blev kvar - en av dem, Polia, var lite yngre än jag. Hon togs om hand och sändes någonstans till ett barnhem Dessutom fanns två övriga, Onia och Masia, ungeför lika gamla som Chavali. Min mamma tog dem till oss, och vårt lilla chateau - det lilla huset på backen rymde dem alla trots att det inte var gjort av gummi. På dagarna försvann alla var och en till sitt, till natten uppstod problem med var vi skulle placera oss för nattvilan. Därför sov jag på bordet. För att förlänga det ställde man en gammaldags tvättbräda lutande mot väggen, bäddade med den allestädes närvarande fårskinnspälsen, och ingen sömnlöshet i världen kunde någonsin plåga mig. Mamma, Bronja och Chavali sov alla tre i vår enda järnsäng, mamma och Bronja på ena sidan, Chavali skavfötters på den andra. Anna Isaevna sov i sin egen smala tonårssäng mittemot. Onja och Masia fick plats på den lilla fria plätten i mitten av rummet på golvet.

Ännu mer omöjligt var detta när kalven och den upptagna potatisen fanns närvarande. Men inte desto mindre klarade det sig. Vi har alla överlevt. Onja, Masia och Polja Bendrikovskij har alla överlevt! Senare möttes vi allihopa i Tjernovtsy. Även familjen Grisjpun kom tillbaka - mor och två systrar. Deras bröder Nisl och Berl kom tillbaka till dem. De berättade om min fars död. Hur de ensamma lyckades komma tillbaka fick ingen veta. De hade det bättre än alla andra och reste ganska snart. De var säkra, långa, ståtliga och mätta jämfört med alla andra i Sibirien. De hälsade på oss ibland och skojade med mig och lillan. Deras besök började med lekfulla faderliga frågor om inte den lilla har “kilat vidare”, sedan undrade de med de allra sötaste leenden om vad “vår lärda” hade för sig, dvs jag. Jag vet inte varför Chavali skrattade till inställsamt. De hade roligt - jag var kväst, tystad, gick i trasor, men hade alltid en bok med mig, läste i hemlighet och talade fin litterär ryska som inte hade någonting gemensamt med talet i Pichtovka som hade sin speciella “skönhet” och till ca trettio procent bestod av könsord, till trettio procent av uttryck typ “vartfan”, “vaddå”, “låt gå för fan”, “sådär för fan”, “jag skiter i det”, “kyss mig därbak” och så vidare, till tjugo procent av speciella krigsklichéer: “nu är det krig - var rädd om varje minut!”, “kriget ursäktar allt”, “död åt fienden!”, “fienden lyssnar!”, “Möt döden för Stalin och fosterlandet!”. Man fick inte lov att fråga: “Vart skall du?”. Svaret kom som brev på posten: “ Vart och vart... Bortom Vart-vart-berget.” Man skulle fråga: “Manja (eller Tanja, Petja, Vanja), skall du gå långt? Detta var den goda tonen, fast det fanns förstås de som ville skoja även då och svarade: “ Långt, man kan inte se härifrån”.

Den enda genren i Pichtovkas flora av de sköna konsterna var tjastusjki - skämtvisorna:

Älskling vad, älskling, vad,

Älskling, är du inte glad?

Har de sagt om mig något, älskling,

Eller har du hittat på det, vad?

Ofta hittade man på en ny text åt för en känd sång:

En ung flicka till fronten drar,

Återvänder som mor.

Sin oskuld hon förlorat har,

Hennes öde blir hor ...

Könssvordomarna var speciellt oefterlikneliga. De uttryckte alla känslor, deras nyanser och tankesätt, de var ett sätt att övertyga och umgås, de användes av varelserna av båda könen sedan 5-årsåldern.

Livet i Pichtovka förflöt på olika nivåer. Medborgarna indelades i ungefär fyra grupper:

Grupp nr 1. “Eliten”. Inte i sitt väsen utan i fråga om ställning.

Detta är polisen, de större cheferna, byns myndigheter, kooperativets ordförande, partipamparna. De hade tillgång till speciella ransoner, speciella bostäder, omfattades av speciella förordningar. De drack hejdlöst utan att dra någon som helst uppmärksamhet till sig eftersom detta ägde rum i de speciella bostäderna och de speciella arbetsrummen.

Grupp nr 2. Sibirierna. Pichtovkas lokalbefolkning.

De var inte särskilt rika men hade ganska rymliga hus, boskap, de hade hembryggt öl - “braga” som härstammade från svagdricka men som inte nådde upp till hembränt. Denna dryck kunde förtäras i stora mängder vilket man också gjorde. Drack gjorde praktiskt taget alla, efter kraft och förmåga, utan att man nådde upp till alkoholistnivån.

Grupp 3. De förvisade.

De flesta av dem dog “lyckligt” ut. Resten, i likhet med min stora syster, assimilerades och blev riktiga sibirier med dessas sätt att tala och leva. Anna Isaevna lyckades med tiden ta sig därifrån. Förutom henne hade jag en till äldre väninna som hette Dora Isakovna Timofeeva som var förvisad till Sibirien av politiska skäl. Jag var ”en katt bland hermelinerna”.

Grupp 4. Den allra sista.

Folk som verkligen var “sist”. Det fanns inga som var sämre. Till exempel Ivan och Marfa som bodde i byns utkant i en fallfärdig koja tillsammans med sina två vuxna döttrar. Resten av Pichtovka befolkning föraktade dem och skrattade åt dem. Där drack alla tillsammans - föräldrar och barn. Där kunde man köpa hembränt och där samlades alla utstötta. Sedan inkallades Ivan, och efter en viss tid började han sända paket hem från Berlin. Uppståndelsen i Pichtovka följde efter!

Marfa och hennes döttrar började traska omkring i sörjan på byns gator iklädda stövlar och luxiösa långa nattlinnen med spets, i morgonrockar i pastellfärger, de hällde på sig en massa eau-de-toilette och doftade över hela byn. I den lilla kojan hade man supkalas och flabb i hela dygn. Men hämndens dag var inte sen, som sig bör! Ivan kom tillbaka. När han inte fann det som han roffade till sig “på stridsfältet”i de rika Berlinfamiljerna var han nära att döda de tre damerna!

Segerns dag, freden!

Vår dröm och förhoppning under de fyra långa krigsåren. Livet som styrdes av en enda mening: “Allt för segern!”. Och segerns dag kom. Jag minns följande. I huset hade vi en vedspis där vi lagade mat. Under de kalla frostiga dagarna lade vi någonting ovanpå spisen och satt där fär att värma oss. Tydligen var den 9 maj inte än någon sommar i Sibirien. Vi satt just på spisen när vi hörde om segern i radio.

Just då sprang mamma in för att glädja oss, och vi, så fort vi hörde henne, kom till mötes ... Vi tog i dörren på samma gång från båda sidorna, släppte samtidigt, och den slog alla i tur och ordning! Vi föll på golvet som torra ärtor, skrattade och grät samtidigt. Så minns jag denna dag.

Inga särskilda förändringar inträffade efter denna dag. Livet i Pichtovka förflöt enligt sina egna lagar, och den största händelsen var Ivans hemkomst och de på detta följande lokala striderna i den lilla kojan som ackompanjerades av skrik och könssvordomar som hördes i hela byn. Man följde dem med intresse, svor och spottade belåtet. Våldsamme Ivan kom så småningom tillbaka i sina vanliga banor, och i syndens glada tillhåll fortsatte allt sitt tygellösa liv. Men det mest intressanta var att mängden av rövargodset tillät familjen att ändra prioriteringarna. Girigheten tog supandets plats.

“De djärva segrarna” öppnade handel med varor som man tog från fienden som blev besegrad i “sin egen håla”. Så brukade i alla fall radiosändarna som såg ut som stora svarta tallrikar förkunna - man kallade dem mycket riktigt för “tallrikar” i Pichtovka. Segrarna som höljde sig i troféunderkläderna utstrålade en känsla av egen förträfflighet och öppet förakt för alla invånare i Pichtovka och Berlin. Kriget lyfte upp deras materiella och moraliska levnadsnivå till oanade höjder, särskilt om man tar i beräkning utgångspunkten - den lilla fallfärdiga kojan.

Jag var 12 år när en ny underbar människa trädde in i mitt liv. Jag lärde känna Dora Isakovna Timofeeva som var förvisad enligt en politisk paragraf, en Peterburgsbo i flera generationer som har gått genom Stalins koncentrationsläger. Hon skänkte mig sin vänskap - liksom Anna Isaevna Dorffman. Min syster Bronja kallade hon för “tjaldonka” - med detta menade hon hennes sibiriska härkomst, och för mig berättade hon sannningen om Stalin och stalinismen.

Hon berättade för mig på vilket sätt hon hamnade i Sibirien. Dora Isakovna arbetade på ett forskningsinstitut. En gång (detta hände 1937) under ett lugnt samtal frågade en av Dora Isakovnas medarbetare henne vad hon skulle föredra: att själv bli arresterad eller bära paket till sin man i fängelse ... Eftersom Dora Isakovna älskade sin man valde hon den första möjligheten ifall denna sorg måste drabba hennes familj ... Några dagar senare blev Dora Isakovna som var forskare inom biologin “folkets fiende”. Hon rycktes bort ur livet för många år och förde kampen för överlevnad bland brottslingar, mördare och människor som var lika oskyldiga som hon själv. Men! Efter någon tid drabbade samma öde hennes man, de återsåg aldrig varandra eftersom han inte kom levande ut ur koncentrationslägret. Jag höll kontakt med Dora Isakovna även efter förvisningen.

Under mitt livs bästa år, när jag studerade i Leningrad, återvände hon, som var förälskad i sin stad, dit efter den hatade tyrannens död och fick möjlighet att bo där. Hon guidade oss där och gav oss denna fantastiska stads skönhet i present. Som i en vacker saga kom hon som gäst till mitt bröllop till Vigselpalatset på Pjotr Lavrovs gata. Mina år i Minsk - som inte hörde till mitt livs bästa år - släckte vår brevväxling på ett omärkligt sätt, och jag undrar med sorg om jag aldrig i mitt liv kommer att träffa Dora Isakovna igen.

Hon var mitt ödes andra skänk. Det blev så att jag inte vet någonting om henne därefter. Följaktligen har jag inte varit på hennes begravning. Därför kommer ett obestämt hopp länge att finnas inom mig - att hon är långlivad och lever än i sitt älskade Petrograd. Jag vill inte ta reda på hur det verkligen är med henne och inte veta om hon lever eller ej. Ibland vill man slippa veta ...

Den femte drömmen

-HERRE! Varför ville du inte straffa eller rädda någon när dina barn förgjorde varandra?

-Jag gav dem ett fritt val.

-Hur kan du tillåta, HERRE, att människomassor följer dårar och lyder deras vilja och dödar varandra?

-För att de skulle få veta att de har ett fritt val!

Går vi inte mot vår undergång?

-NEJ...ELLER JA... det beror på hur ni väljer i ETT FRITT VAL...?!

Ytterligare en person spred ljus över mina år i Pichtovka. Varje gång jag skulle gå hem efter skolan förvandlades till en prövning eftersom pojkarna roade sig med att plåga mig. De visste inte vad antisemitism var men de var antisemiter från 10-årsåldern. I synnerhet var Gaidysjev farlig för mig. Han var en ljushårig jätte som under lektionerna sköt med slangbellan och rodnade av ansträngning så fort han fick addera ett par tal. När en ny elev kom till klassen blev han snäll och förvandlades till Lille Gaidysj, han rörde mig inte med ett finger och såg till att ingen var mig för när. Bara för att den nya eleven valde mig till sin kompis. Hennes namn var Ljusia Kurnosova.

Hon såg mycket ovanlig ut. Hennes blonda fläta nådde till höften. Ingen av oss hade någonsin sett en sådan vacker, tjock och lång fläta. Framtill var håret helt ljust, och därför tycktes de tjocka svarta ögonbrynen över hennes stränga gröna ögon mycket ovanliga. Hennes far var den nya polischefen. Hennes mor var expedit i butiken. De bodde naturligtvis i en specialbostad. Ljusia gick i skolan i en tätt åtsittande dräkt som var sydd av tyg för en översteuniform. Den satt perfekt på henne. Man kunde i dessa tider inte föreställa sig något mer perfekt än Ljusia Kurnosova. Gaidysjev råkade ut för någonting som man idag skulle kunna kalla: han blev alldeles från vettet! Hon döpte honom genast en aning vårdslöst till Lille Gaidysj. Och till slutet av vårt liv i Pichtovka förblev han hennes trogne kallfaktor.

Trots att jag tillhörde de förvisade, var hunsad och dåligt klädd valde den strålande Ljusia mig till sin bästis. Jag var förvisad och tvingades en gång i månaden gå till polisstationen för att anmäla mig. Där “arbetade” Ljusias pappa som chef. Men inte desto mindre brukade de bjuda hem mig. De gödde mig och tyckte om mig. Varken Ljusias pappa eller mamma eller hennes lillasyster Julja lät mig någonsin förstå att vi inte var varandras likar! Detta var det enda stället där jag kände mig bra och där Ljusia och jag var glada tillsammans som vanliga flickor. Vi höll på att bli vuxna tillsammans och anförtrodde varandra våra första hemligheter, våra första drömmar om framtiden och om kärleken.

Ödet är mig nådigt när det gäller möten med ljusa människor. Ljusia Kurnosova var en av dem. Hon lättade upp mina år i Sibirien och hjälpte mig att sluta känna mig som den fula ankungen trots att det var väldigt många som från de tidiga barnaåren lät mig förstå att jag inte var någon svan utan just den fula ankungen. Därför blev jag för alltid vingklippt ...

Den sjätte drömmen

-HERRE, säg mig, vad idealsamhälle är för någonting? Miljoner gav sina liv för detta!

Idealsamhälle? Det är bara påhitt ... Något sådant har aldrig funnits, det finns inte och kan inte finnas... Än så länge!

“DU SKALL ICKE DÖDA!” är ett ideal för ett samhälle!

Vägen till ett idealsamhälle skall inte vara täckt med högar av lik efter människor som har drunknad i floder av eget blod.

I ett idealsamhälle är Gud inte lika med religion som trampar på lik, och religionen är inte Gud!

Gud förenar. Religionerna söndrar!

Är inte alla Jordens barn varandras likar?

Är de inte barn av DEN ENDE GUDEN?

Man skall bara inte försöka bevisa detta med hjälp av bål och galgar!

En troende är ingen fanatiker som med blodskum kring munnen skär av sin nästas hals för att omvända honom till en “sann” tro.

-Herre! Vad är det som hindrar dig att förkorta vägen till denna tid?

-Tro! Tro på MÄNNISKORNA. De kommer själva dit ...Förr eller senare... eller aldrig för att de kommer att förgås. Förgås av sin egen grymhet...

Om jag, någon gång utifrån sett, lyckas flyga upp, är jag inuti mig själv alltid vingklippt, hur mycket jag än skulle tuffa till mig. Jag kan inte bli en fri oberoende människa. Jag kan lyfta upp alla som finns bredvid mig, jag tillskriver dem ibland icke-existerande goda egenskaper. Jag ser alla bättre än de i själva verket är och mig själv som mycket sämre. Alla normala människor skyller alltid på allt och alla, bara inte sig själv. Jag själv är tvärtom alltid övertygad om att mina egna förtjänster är dåliga, och att jag själv är skuld till allt ont. Om det inte hade varit så - då skulle jag ha uppnått mycket mer i livet. Fast - vad vet man?

Men - nu är vi i Sibirien. Jag är 10-11 år. I Pichtovka håller man på att bygga ett nytt hus för distriktets exekutivkommitte. Den eviga fattigdomen och nöden tvingar mig att samla spillvirke till bränsle. Jag hittar inget mer på marken och klättrar upp i byggställningen där det finns mycket mer men, å andra sidan, ser man inte för allt spillvirke att brädorna inte ligger tillräckligt fast. Detta händer på en höjd motsvarande första våningens.

Jag råkar göra ett felsteg, och ramlar ner med buller och bång! Jag gör mitt vänstra ben illa men kommer på något sätt till sans och tar mig hem med möda. Någon tid senare mår jag bättre, och lyckas ibland ta mig hemifrån om kvällarna för en kortare tid. Jag spelar brännboll med andra barn vid vägkorsningen och springer fortfarande snabbt. Men så småningom gör benet mer och mer ont. Undan för undan börjar jag gå snett, halta, jag kan inte längre springa. Barnen börjar återigen skratta åt mig. En gång började jag gråta av bitterhet när mamma var hemma. Hon tyckte som alltid synd om mig, ömkade mig men kunde inte göra någonting. Pichtovka är bara en liten by i Sibirien.

På vintern var allt täckt med snön, det fanns ingen möjlighet att ta sig därifrån. Vid vårfloden var det inte sällan översvämningar, och vårt lilla hus stod där på sin backe som på en ö. Bara sommartid var det möjligt att ta sig till rajongcentrumet Kolivan (där Bronja föddes på vägen till Sibirien). Från Kolivan kunde man i så fall ta sig till Novosibirsk. Men denna resa kunde företas endast på en lastbil i fall man hade tur. Men för oss förvisade var det förbjudet att resa!

Pichtovkas läkarvård representerades av en enda fältskär i den enda vårdcentralen. Och jag mådde sämre och sämre. Smärtorna blev allt svårare. Jag slutade gå. Benet var böjt, jag kunde inte räta ut det. I skolan fanns det goda människor bland lärarna som fattade tycke för mig på grund av min “tappra” och bittra skolgång och min optimism.

De vände sig till räjongens skolkontor som i sin tur vände sig högre upp, och en vacker dag kom ett litet tvåsittsigt flygplan för att hämta mig, en förvisad flicka. Det var inte mindre än ett under. I pappren stod jag till att börja med som “flickan Rita”, utan efternamn. Ensam, utan anhöriga bars jag in på sjukhuset i Novosibirsk på en bår. Jag hade så hemskt ont att jag fick undersökas under totalnarkos. När jag vaknade var jag redan gipsad med diagnos “tuberkulos i den vänstra höftleden”.

Tre år liggande på ryggen

Under de nästföljande tre åren av mitt liv fick jag inte längre stå eller sitta eller ligga på sida - enbart på ryggen! Under tre långa år fick jag inte gå ut och se den omgivande världen genom ett fönster. Om det var nödvändigt att förflytta sig skedde det endast i ambulans. Snart fick jag komma till ett speciellt sanatorium för barn med bentuberkulos som fanns i Novosibirsklänet, i ett litet militärsamhälle Matjulisjtje. Man medicinerade mig med streptomycin i stora doser, på grund av biverkningarna blev min hörsel senare i livet nedsatt.

I tre år fick jag ligga på rygg i en gipssäng som gjöts speciellt för mig som en form. I den nedre delen skar man upp en öppning där man kunde ställa ett bäcken för naturbehoven. Armarna var fixerade vid sängen med hjälp av speciella ringar vid axlarna, och benen var fixerade på ett annat sätt ovanför knäna. På detta sätt skapade man nödvändig orörlighet som man på den tiden ansåg vara det viktigaste villkoret för behandlingen av bentuberkulos. Bara armarna var i viss utsträckning fria, och det var inte heller förbjudet att måttligt vrida huvudet för att kunna se sina rumskamrater som här fanns omkring tio, både pojkar och flickor. Men innan dess låg jag isolerad i hela tjugo dagar!

Då förstod jag att det bara fanns en enda sak som var värre än tungt arbete - nämligen sysslolösheten! En sjuksköterska tyckte synd om mig och gav mig arbete (inte utan nytta för egen del!). Hon hette Polina. Det har gått många år, men jag ser fortfarande tydligt framför mig hennes stora ståtliga gestalt och hennes vackra lugna ansikte. Hon har alltid varit lugn intill liknöjdhet, full av melankolisk dvala och majestätisk. Hon hade ljust krulligt hår, hennes fläta var fäst som en krona runt huvudet, hennes ögon var sömniga, dimblå med svullna ögonlock. Lättjans och lugnets drottning. Men av hela personalen minns jag bara henne och doktorn - Avgusta Ivanovna som råkade vara Polinas totala motsats inte bara till det yttre utan också i fråga om personligheten.

Avgusta Ivanovna vann hjärtan! Vacker, livlig, rörlig och kokett blondin med underbar frisyr! Liten, utsökt - jag tyckte att hon var en riktig skönhet. Och när en sjöofficer i uniform kom på besök till henne tycktes hon mig vara den lyckligaste kvinnan i hela världen! Jag avgudade henne!

Men nu skall vi tillbaka till isoleringsrummet som skilde sig från en fängelsecell enbart genom att jag inte bara var berövad friheten överhuvudtaget utan också frihet att röra mig. Om man fortsätter att spinna vidare på denna jämförelse var jag också berövad familjebesök, för medlemmarna i min förvisade familj kunde inte lämna Pichtovka utan ett särskilt tillstånd som man bara med stor möda kunde utverka i speciella, sällsynta fall. Som i en riktig isoleringscell skulle jag i 21 dagar få lida av sysslolöshet, längtan och ensamhet. Polina hjälpte mig. Hon gav mig virknål och garn för att jag skulle virka spets åt henne. Sedan denna stund blev handarbete min hobby, och under svåra tider även källa för extra inkomst.

Efter isoleringen fick jag komma på allmän sal till de andra barnen (för en treårstid). Under dessa tre år fanns ingen nära älskad människa bredvid mig. Inga glada eller lyckliga händelser. Detta var tre förlorade år av mitt liv, för i sanatoriets skola fanns inte min årskurs. Jag sysslade huvudsakligen med att läsa, virka och brodera. Alla kvinnor i personalen hade saker som jag hade tillverkat åt dem i present. Men saker till min lillasyster Bronja virkade jag och broderade med speciell kärlek. Jag saknade henne fruktansvärt. Livet i sanatoriet var förstås inte helt lik en fängelsetillvaro men hankade sig fram monotont efter schema.

“Revelj!” - och alla fick bäcken under täcken. Man öppnade fönstren och vädrade salen. Sedan fick alla till sin säng en anordning för att tvätta sig som påminde om lavemang. Man bäddade om, vände oss från ena sidan till den andra, skakade smulor ur gipssängarna, torkade våra ryggar med sprit för att förebygga liggsår. Efter tvättningen och hårkamningen fick vi frukost. Man fick god och riklig mat, eftersom bra mat utgjorde en av behandlingens beståndsdelar.

Detta var året 1948, man svalt inte längre. Skolarbete ägnade man mindre tid och uppmärksamhet, det ansågs inte så viktigt. För personalen var arbetet på ett sanatorium lugnt och inte särskilt betungande, med god mat och inte allför många plikter. Barnen låg gipsade i 3-5-10 år. Inget särskilt hände, ingen hade bråttom någonstans. Många barn led av tuberkulos i ryggraden med skador på ryggkotorna, bildandet av puckel och störningar i växten som följd.

Andra hade så kallade varansamlingar, dvs var samlades under en pågående tuberkulosprocess i benen, den sökte en utväg, därför öppnades ett “kallt” sår ur vilket var rann periodvis under många år, eller, med andra ord, förstörda benbitar stöttes bort tillsammans med tbc-bacillerna som fångades upp av de vita blodkropparna.

Jag slapp lyckligtvis detta. Barnen var i olika åldrar vilket utgjorde ett hinder att välja adekvata program för skolklasserna. Överhuvudtaget var livet i sanatoriet tyst, lugnt, utan överflödig kontroll och formaliteter.

Nu minns jag! Det var inte en sjöofficer som hälsade på Avgusta Ivanovna. Det var i själva verket så: i Matjulisjtje där vårt sanatorium låg fanns en militär flygförläggning som blev vår fadder. Unga flygare kom för att hälsa på oss, de sjöng och uppträdde för oss, tog med sig godsaker till oss. En av dem minns jag tydligt som om det inte hade gått femtio år sedan dess...

O, Sergej Sergeevitj! Alla flickor höll i tysthet på att dö av kärlek till honom. Mitt hjärta krympte också samman. Vilket ansikte han hade! Manligt och ömt samtidigt, en aning böjd näsa, leende blå ögon. För att vara militär flygare rodnade han oväntat mycket, han var då helt oefterliknelig! Just en sådan man drömmer kvinnorna om - stark och blyg, pålitlig och snäll. Om man till allt detta lägger hans ståtliga gestalt och militäruniformen med remmar? En sådan man blir alla kvinnor kära i oberoende av åldern. (Vi var också kvinnor fast små och sjuka). Alla andra flygare hälsade vi lugnt och glatt som våra faddrar när de kom och gick. Men Sergej Sergeevitj! Det var något speciellt!

När vi fann att han och Avgusta Ivanovna var kära i varandra fängslades vi av deras kärlek och glömde bort våra egna förälskelser. Vi ville att de skulle vara lyckliga. Vår doktor Avgusta Ivanovna hade alltid varit jättesnäll mot oss, och vi älskade henne utan kritik och avundsjuka. Här i sanatoriet började en kvinna vakna i mig som varit korsfäst i sängen. Ibland sov jag inte om nätterna och hittade på historier med vackra prinsar som alla utan undantag var kära i mig och som kommer så fort jag kommer upp ur gipsbädden! Mest längtade jag efter dagen när man röntgar och tillåter mig att gå upp.

Den sjunde drömmen

-HERRE, säg! Kan man skapa en Gud på jorden för att ära och tillbedja honom?

-NEJ. Detta blir djävulen på en piedestal av pressade huvuden som tillhör dårarna som rest det! Så har det alltid varit!

Sergej Pan räknades som den klokaste pojken i hela sanatoriet. Han var av kinesiskt eller koreanskt ursprung med ett motsvarande yttre. En gång efter tapto började vi kommunicera med varandra genom att skriva frågor och svar på taket med hjälp av fickspeglar (det kom ljus från korridoren). Frågorna var blyga, vi vågade bara med hjärtat i halsgropen av rädsla och längtan till hälften antyda vad vi menade. Pojken var ett riktigt klokhuvud, och vi drogs in i leken. Med bävan väntade vi varje kväll på tapto och tiden när alla barnen i salen faller i sömnen för att ingen skall få se vårt tak med solkatter. På dagen var vi som vanligt. Men vad annars skulle två tonåringar tillåta sig som bokstavligen var fastspända i sina sängar och som har läst lite om kärleken i böcker. Men snart uppdagades vår “soliga” kärlek och dog på rot. Det var synd. Det var både bokstavligt och symboliskt “en ljusstråle i ett mörkt kungarike”. Så skönt kändes det att vänta på

Ungefär samma tid, under en av dessa nätter plågades jag av någon sorts obehag, längtan, oro, skräck, någonting obestämt. Jag kunde inte sova på hela natten, jag visste inte varför. Men på morgonen, när vi som vanligt fick våra bäcken, såg jag att i bäckenet fanns - blod! Jag skrek inte men blev uppskrämd och grät tyst. Men min räddarinna Polina hade just jour. Hon lugnade ner mig och lovade att dessa “glädjeämnen” skulle upprepas en gång i månaden. Men, troligtvis beroende på min “idylliska” barndom upprepades detta först nästa år när jag redan var uppe på fötterna.

Hur skulle den omöjliga drömmen återigen kunna förverkligas? Tre år efter det jag blivit “inlagd” gjorde man röntgen och man sa att allt var väl. Min höftled var låst och kunde inte böjas vilket ansågs vara ett gott tecken, och på grund av detta skulle man lyfta mig ur sängen dagen efter! Många barn följde inte den stränga liggregimen så enormt pliktskyldigt... Efter tapto gick de upp och vandrade i hemlighet inne i salen. Barnen lämnade inte ut varandra till personalen, förstås.

Det fanns till och med flickor och pojkar som hälsade på i varandras sängar. En flicka som hette Anja Frenkel var så modig att hon efter någon tid sedan min “spegelkärlek” med Sergej Pan gick och la sig i hans säng efter tapto. Det var något speciellt med denne Sergej som drog flickor till honom. Jag tror inte att det var speciellt avancerat mellan dem, de smekte bara varandra. Jag kan inte komma i håg att jag led av “det grymma sveket”. En pojke som hette Viktor var redan mina drömmars prins vid denna tidpunkt (jag tror att någon “pojke” alltid kommer att vara mina drömmars prins ändå fram till min hundraårsdag och aldrig kommer att i verkligheten närma sig mitt ideal som jag uppfann just då).

Jag med min pliktkänsla (har man sagt att man inte får - så gör man inte det) har inte bara avstått från att gå upp utan aldrig ens suttit upp i sängen eller ens vänt mig själv till en annan sida. Jag har pliktskyldigt legat still på rygg i tre år. Man behövde inte ens spänna fast mig. Men nu! När man väl hade sagt att allt var väl och att man skulle lyfta up mig nästa dag - varför skulle man behöva vänta tills i morgon? Jag skall pröva idag ... Nu är det dags för tapto ... Det är lugnt i salen. Barnen sover, personalen vilar. Med darrande händer knyter jag upp och tar av de uppstoppade ringarna som mina axlar är fixerade med, jag löser upp de speciella anordningarna ovanför knäna, flyttar gipsbädden på sängkanten och förflyttar mig långsamt till den andra kanten. Det är svårt att gå upp för att mitt vänstra ben inte böjer sig i höften och nästan inte i knät, andra leder känns också som om de tillhörde någon annan, de lyder inte och känns träaktiga. Men det går framåt fast långsamt. Jag gör ett slutligt ryck och står upp.

Ett fruktansvärt skrik låter över hela salen, jag faller medvetslös på golvet. Hur kunde jag veta att om man inte har stått på fötterna på tre år och plötsligt har gått upp så gör det så ont i fötterna som om man har genomborrat dem med nålar över hela deras yta! Jag var tvungen att vara sängliggande ytterligare en månad. Efter detta började man lyfta upp mig en-två minuter om dagen och lära mig stå medan jag höll mig i sänggaveln, sedan fick jag lära mig att förflytta fötterna, sedan började jag ta de första stegen medan man höll mig från båda sidorna. Bara så småningom började jag gå med kryckor fastsydda i en speciell korsett.

När jag så småningom vande mig vid den vertikala ställningen och började förflytta mig med två kryckor blev jag sänd “hem” till Pichtovka för att fortsätta avtjäna mitt straff för icke begångna brott. Fortfarande var jag förvisad dit (minus tre års avbrott på grund av sjukdom) och var tvungen att anmäla mig hos polisen en gång i månaden.

Ungdomstiden och drömmarna

Jag var 15 år gammal. Jag skilde mig från Venus från Milos genom att hon överhuvudtaget saknade armar, men mina var upptagna med kryckor, dessutom var mitt vänstra ben 3 cm kortare än mitt högra och var lite smalare, dessutom böjdes det inte i höftleden. Efter alla andra mått kunde Venus och jag använda oss av samma garderob och gå ut och dansa tillsammans. Det fanns en skillnad till när man tänker efter: Venus var gjord av sten, jag var levande och törstade efter livet.

Mitt svarta hår syntes i vilda vågor på mina axlar, och ur mina bruna ögon kom sådana gnistor att man skulle kunna hänga en varningsskylt: “Akta dig för elden!”. Till all lycka har jag läst mycket klassisk litteratur och lärde mig i Tjernysjevkijs spår att man “hellre skall dö än ge en kyss utan kärlek”. Men en sådan galning som jag var kapabel att upptäcka eller hitta på kärleken även på en öde ö, om så där bara skulle finnas en enda Robinson Kruse!

Och sökningen efter en påhittad, i naturen icke existerande man startade. Som grund fick en öm och godhjärtad glasögonförsedd Tjechovhjälte tjänstgöra. Resten transformerades och byttes ut ständigt. Det som var evigt och uppslukade allt var väntan på kärleken. Han finns bakom hörnet, han är här alldeles strax! Bronja har vid denna tidpunkt vuxit upp.

Chavali gifte sig med en alkoholist som anmärkningsvärt nog hette Svinin i efternamn. De bodde tillsammans med hans föräldrar. Hon fick sin förste son och förvandlades till ett vanligt tjockt fruntimmer från landet full av omsorger om kreaturen och köksträdgården.

Mamma, Bronja och jag var kvar i det lilla huset på backen vid ån. Jag fick under en viss tid gå i korsett och använda mig av kryckorna. Sedan kunde jag plocka av mig korsetten och kasta kryckorna för att under en viss tid använda mig av en käpp. Sedan var det käppens tur att gå till soporna. Jag haltade lite, det var allt. Jag behövde specialskor där jag kunder dölja de 3 cm som fattades till vänster. Men något sådant fanns inte. I Pichtovka fick jag bära någon sorts tygskor.

När jag så småningom kom till Novosibirsk för att studera, skaffade jag mig gummiskor med klack. I den vänstra skon stoppade jag lite mer papper än i den högra vilket gav någon sorts jämvikt. Det var så obekvämt att gå! Senare fick jag reda på att man kunde beställa särskilda ortopediska skor som gav stadga och gjorde min brist omärklig. Men det fanns ingen som skulle kunna ta hand om mig och ge mig ett gott råd. Jag fortsatte att plågas och lida, jag skämdes för min gång och bävade varje gång av rädsla att få höra frasen “hon haltar” bakom min rygg vilket hänt mer än en gång. Men ingenting kunde beröva mig mina drömmar och förväntningar.

Förmodligen finns inte en enda Askunge i världen som inte drömmer om Prinsen. Det skulle inte skada att göra en undersökning hur många verkliga Askungar som finns för varje drömprins. Det skulle bli en trist statistik! Men mängden av drömmande Askungar som har funnits i alla tider förändras inte för det. Och det är jättebra. Vad skulle livet annars varit utan detta ljusa “KANSKE?”

Året 1953 kom. En dag blev det order om uppställning i skolan. Med en tragisk röst förklarade man för oss vilken stor sorg vi råkade ut för: vår gud Josef var död! Vi var alla skyldiga att känna oss lottlösa och faderlösa. Ungeför såhär såg alla ut att uppleva detta. Men inte jag, med den uppfostran som jag fått och inflytandet från Dora Isakovna Timofeeva som var bildad och visste ledarens äkta väsen. Hon lyckades utmärkt att föra det vidare till mig som alltid lyssnade på henne med vidöppen mun, ögon och öron! Så kom det sig att detta höga dödsfall, som störtade miljoner av människor i förvirring, inte lyckades framkalla några som helst känslor hos mig. Jag kom inte ens på att detta kunde betyda friheten för mig - det som jag drömt om mest av allt i världen!! Under de tre åren i sanatoriet slutade jag inte vara kompis med Ljusia Kurnosova. Under denna tid förändrades hennes öde, tyvärr inte till det bästa.

Hennes familj hade utöver sitt välstånd turen att vinna 25.000 rubel i en dragning av krigslånobligationer. Detta hände före min sjukdom. Det var stora pengar. Till Ljusia köpte man en äkta päls. Sådan har aldrig synts till i Pichtovka. Ljusia var mycket försynt och bar den nästan aldrig. När olyckorna drabbade hennes familj sålde man pälsen, men den kunde inte rädda situationen. Vinsten tycktes vara så oändligt stor att man inte trodde på nödvändigheten att under en överskådlig framtid räkna pengar. Ljusias mor arbetade i bybutiken som expedit, där såldes hela sortimentet av Pichtovkavarorna. Resten gick efter ett vanligt scenario som har beskrivits hundratals gångar men för den skull inte upphört att vara tragiskt: huset fullt med gäster, munterhet, floder av vin och berg av mat. Kalasade gjorde Pichtovkas toppar. Ljusias mor var ett praktiskt affärsfruntimmer, men till och med hon tappade försiktighet och verklighetskänsla. Med fadern hände en mer banal sak: han söp helt enkelt ner sig och märkte inte hur han blev alkoholist, vilket ledde till avsked från tjänsten, och senare till utslagning. Till butiksrevisionen lyckades man inte fylla kassabristen även när man har sålt all egendom som kunde säljas, inklusive Ljusias päls. Ljusias mor hamnade i fängelse, dessutom långt borta från Pichtovka.

Ljusia fick sköta hushållet för sin alkoholiserade far och sin lillasyster Julja som i sina själsliga egenskaper var långt under henne själv. Men drummeln Lille Gaidysj förblev hennes trogne kallfaktor, och ve hade roligt tillsammans som förr. Sedan försvann jag till Novosibirsk för att studera, och Ljusia kom dit för att hälsa på mig. När jag blev fri och med vindens fart stack till Ukraina, till Tjernovtsy, besökte hon mig även där. Sedan var vi på olika ställen, vi skrev alltid långa brev till varandra. Senare hände det att någon av oss dröjde länge med sitt svar, vi tappade bort varandra, gifte oss, bytte våra flicknamn mot andra, försjönk i nya plikter och problem. Jag letade efter henne men utan resultat vilket jag ständigt beklagar. Tänk om man skulle mötas nu!

Tyvärr inträffar nästan alla stora förluster i livet omärkligt och omedvetet. Vardagligt jäkt tar med sig allt, det slukar livet och allt det bästa i det. Men nu tar vi allt i tur och ordning. Jag kom sålunda tillbaka till Pichtovka med 7 klassers skolgång, “ett fysiskt fel” och stora förhoppningar. I sanatoriet bestämde jag mig för medicinen. Efter Stalins död behandlades de förvisade mer barmhärtigt, därför ansökte jag hos polisen att få resa till Novosibirsk för att studera och fick tillstånd.

Jag var den enda bland de förvisade som har varit utanför Pichtovka. Det är inte var och en som har “turen” att bli sjuk i bentuberkulos och få en personlig bår i flygplan! Jag skrev till sjuksköterskeskolan där jag ville komma in och fick en inbjudan att komma för att göra ett inträdesprov. Jag fick tillstånd att resa ut men hade order om att inom tre dagars tid från ankomsten till Novosibirsk gå till polisstationen och registrera mig.

Det tycktes mig att jag som en liten hund alltid skulle bli tvungen att gå i ett månadslångt koppel. Jag hade aldrig varit någon annanstans än i Pichtovka och visste inte vad en stad ville att säga. Alla resor som hade med sanatoriet att göra gjorde jag liggande på en bår i en ambulans, och därför kunde jag bara se trottoarkanten och folks fötter. Därför gav min treåriga vistelse utanför Pichtovka inga resultat i fråga om bekantskaper med världen utanför.

Min förestående resa diskuterades i Ljusias kök. Lille Gaidysj berättade hemska historier om gatupoliserna som mest hela tiden blåser i sina öronbedövande visselpipor och sedan utmäter böter, att det är nästan helt omöjligt att korsa gatorna - man kommer med all sannolikhet att bli överkörd. Och vidare i samma stil ... Vi försökte vara glada och skingra rädslan. Att komma ut ur Pichtovka var inte heller någon enkel uppgift. Men äntligen kom en lastbil som skulle åt samma håll. Föraren fick fem rubel. De resterande fem rublerna var en förmögenhet avsedd för starten av en ny självständig tillvaro. Dessutom fick jag en kunglig gåva från familjen Svinin - ett stycke späck och lite potatis. Jag packade allting prydligt i en liten säck och gav mig iväg ensam till storstad.

Jag hade redan gjort Pichtovka förvånad flera gångar i rad. Lastbilens flak var fullproppat med folk. Lastbilen hoppade till i varje grop. Man åkte stående, vinden båste hårt och oromantiskt i ansiktet och höll som det tycktes på att blåsa själen ur kroppen. Men jag var nöjd och levnadsglad. Vad annars? Jag var förvissad om att det är just i denna stund som mitt riktiga, lyckliga liv börjar! Hur kan det annars vara?

I min närhet fanns en ganska misstänkt individ som hade oklara syften - förmodligen att tillskansa sig mina fåtaliga ägodelar eller, om tillfället gavs, att våldta mig - snarare både-och för att, beroende på omständigheterna, förena nytta med nöje... Jag märkte inte det, men en äldre kvinna gjorde det och höll mig under uppsikt och stannade i min närhet. Ryssland utmärker sig genom att där alltid finns en massa goda människor som bryr sig om allting. Jag märkte förstås ingenting, pratade gärna och berättade allting om mig själv (som vanligt). Vi kom fram under natten. Föraren tog fem rubel från var och en och åkte i väg. Vårt “hotell” hette “Kolchozbondens hus”.

Till vårt förfogande fick vi deras vind som var täckt med nästan ren halm där vi alla placerade oss för natten så gott som vi kunde. Jag bäddade genast åt mig med några av mina saker och somnade lugnt. Men den helt främmande, obekanta kvinnan sov nästan ingenting på hela natten och skällde på individen som hela tiden försökte placera sig bredvid mig - och som man kan förmoda, inte för att sova i lugn och ro...

På morgonen berättade kvinnan om detta nattliga äventyr för mig och önskade mig lycka till till avsked. Jag har aldrig i mitt liv återsett henne, jag vet inte vad hon heter och minns inte hennes ansikte. Var hon en av Guds utsända? Om inte - jag hoppas att Gud har skänkt henne tur på hennes väg genom livet. Jag tror fast på att förr eller senare, på ett eller annat sätt, får varje människa lön efter sina gärningar.

Novosibirsk

Jag tvättade mig, tuggade på en bit späck med skinn på och gick med min påse i handen till staden för att ta reda på sjuksköterskeskolan. Med hjälp av utfrågningar och en spårvagn hittade jag dit efter att ha gått vilse. Men jag blev varken överkörd eller stoppad av gatupolis som Lille Gaidysj lovade mig. Jag fick bo på ett studenthem under tiden för inträdesprovet och var glad att jag slapp bekymmer... Jag mådde så bra! Utan alltför mycket ansträngning och besvär gick jag genom inträdesprovet och utan några större problem blev jag inskriven som elev vid den treåriga sjuksköterskeutbildningen.

Jag fick ett månatligt stipendium på 14 rubel och 5 rubel i tillägg för att hyra en bostad. Men ingen lägenhet fanns att hyra för fem rubel, inget rum heller. Men man kunde hyra “en vrå” - om man letade ordentligt! Jag letade och fann en smal järnsäng (som jag tycker för en halv person) som man ställde i ett hörn i ett genomgångsrum. Sängen hade en gång i tiden varit vitmålad, färgspåren syntes väl. På sängen la man en mjuk halmmadrass, bäddade med stycken av egentillverkat linnetyg, och på detta läger avnjöt jag den rättfärdiges sömn - och jag var inte i behov av någon syndaförlåtelse!

För de resterande 14 rublerna lovade mina drömmar ett skönt fritt studentliv, fullt av äventyr, överraskningar och fester! Detta liv kunde underlättas något (åtminstone ur sin materiella aspekt) något i fall man skulle kunna få lite matvaror från Pichtovka - om det inte var för mysterierna med kommunikationerna mellan Pichtovka och resten av världen. Jag hade ovanligt med “tur” de gånger jag gjorde mina resor längs den historiska sträckan Pichtovka-Novosibirsk.

Dessa resor kunde nämligen karakteriseras som hjärtnypande sexuellt-dramatiska resor, turligt nog alltid med gott slut (enligt den klassiska Happy end-modellen). Apropå detta - så kan man även karakterisera inte enbart mina resor Pichtovka-Novosibirsk. Med början från denna tid kan detta även sägas om alla mina relationer till det motsatta könet, dvs de har varit hjärtnypande sexuellt-dramatiska. Jag försökte ge dem den hjärtnypande karaktären. Han (dvs de) har tänkt sig något mer sexuellt. Och eftersom ingen ville ge efter brukade det sluta dramatiskt, dvs man gick isär “som skepp i havet”.

Tre olika varelser inom mig förde ett oförsonligt krig med varandra: en feg oskuld, en temperamentsfull äventyrerska och en sentimental drömmerska som inte var av denna värld och som tittade varje man i ögonen med en stum fråga: “Får jag lov att fråga, Ni råkar väl inte vara prinsen?”. Alla män som jag mötte på min väg lät mig ganska tydlig förstå redan vid den första kontakten att de inte kunde föreställa sig särskilt väl vad det för en d...a prins denna flicka gick och väntade på och varför hon inte ville starta i sängen direkt?!

Äventyrerskan inom mig, försedd med alla sina hormoner, var mer en gång beredd att tillfredsställa sin nyfikenhet; den sentimentala fjollan med alla sina drömmar var inte heller främmande för att tro att ett under uppenbarat sig; men den som alltid vann var den oförsonliga nogräknade oskulden som var feg och inte beredd till några som helst kompromisser. Icke-prinsarna bytte ut varandra men situationen var stabil...ännu en viss tid framåt.

Min “vrå” hyrde jag i Novosibirsks utkant dit inga offentliga kommunikationer gick. Avståndet till skolan var ansenligt, men jag flög denna sträcka två gånger om dagen medan jag tänkte ut kläder som ja kommer att skaffa mig när HAN kommer för att hämta mig i limousin. En prydlig svart limousin dök upp på de dammiga förortsvägarna, öppnade gästfritt sin dörr för en ståtlig brunett i en elegant vinröd dräkt. Och det var inte så svårt att gissa vem denna lyckliga brunett var...

Vem skulle kunna tänka sig att HAN kommer till mig i alla fall - i en strålande Mercedes..fast då är jag redan 55...! Han är inte någon prins - bara för mig är han det - och han är inte vacker, men HAN kommer att skänka mig en känsla av att en dröm har gått i uppfyllelse och att min ungdom har kommit tillbaka till mig. När man tänker eller drömmer om någonting händer det oförhappandes, när man sedan länge slutat vänta, att någonting som liknar ens ungdomsdröm i rosa eller ljusblått kommer till en i alla fall. Skönt om detta händer inte alltför sent och om detta liknar det man har drömt om...för att man inte skall vara tvungen att hitta på alltför mycket...! Ibland händer det sig att verkligheten till och med överträffar drömmen! Det ryktas om att även sådant inträffar. Men nu skall vi tillbaka till Novosibirsk.

Man måste hålla sig inom månadsbudgeten på 14 rubel. Jag visade utomordentliga ekonomiska talanger när jag ensam antog min egenhändigt gjorda budgetproposition. Jag fördelade min inkomst på antalet dagar i månaden (jag räknade inte med förhöjd aptit under helger) och fick en viss summa om dagen. Denna summa fick jag klara mig på eftersom jag inte hade tillgång till någon sedelpress och inte heller beviljats några utlandslån. Det var inte så konstigt att jag alltid var hungrig, men å andra sidan hade detta det positiva med sig att jag inte led av övervikt! Av nöjen gillade jag att gå på bio. Därför hade jag en särskild avdelning för detta i min budget. Men...det fick tas på dagens utgiftskonto!

Dagen jag skulle gå på bio bestod min “matkorg” av ett paket skorpor. Konsten att njuta av en skorpa under en hel timme kunde jag redan i Pichtovka där jag satt med böjda ben och knäna under hakan och nöp en smula i taget från ett stycke bröd. Nu kan jag ingenting av detta - jag kan inte böja mitt ben, och jag kan inte äta bröd för att inte gå upp i vikt. Det visar sig att jag har glädje att ha förlorat någonting även från denna min icke alltför lätta ungdom. Jag kände mig ganska lycklig i Novosibirsk där jag satt i en mörk biosalong, tittade på någon spännande film och sög med njutning på min skorpa.

Jag var helt säker på att jag har allt framför mig och levde på detta hopp - som, förresten, under resten av mitt liv. Ett helt annat öde har tydligen varit mig beskärt vars drag skymtade framför mig i form av drömmar om prinsar och limousiner! Om inte “de röda tovarisjtjerna” kom... Allt kunde varit helt annorlunda.! Det är kanske därför som jag överallt känner mig främmande som om jag lever någon annans och inte mitt eget liv.

När jag kom till Novosibirsk var jag tvungen att en gång i månaden anmäla mig hos polisen och, i egenskap av en socialt farlig person skriva under att jag var där och att det sovjetiska folket kan sova lungt om nätterna, eftersom “brottslingen är fångad och oskadliggjord”. Min “chef” där var en som hette Kemerov. En mycket sympatisk “tovarisjtj” så där fyrtio år gammal som jag inte kunde tänka på som polis och följaktligen min fiende. Jag såg honom som man fast inte tillhörande “prinsarnas” släkte. Våra månatliga möten i hans tjänsterum var halvofficiella. Det roade honom att dra in mig i samtal om allmäna ämnen. Jag betedde mig som en gumma. Jag hade bestämda uppfattningar om allting, skämdes inte att uttrycka dem, det officiella tjänsterummet skrämde mig inte på något sätt. Kemerov var vänlig och tålmodig. Jag vet inte hur han betedde sig mot andra förvisade, jag för min del är inte på något sätt bitter mot honom. Kanske det fanns normala människor även inom KGB.. om det förstås inte ingick i deras tjänsteplikter att tortera människor.

Och jag själv bestod på den tiden av enbart motsättningar. Om jag hade varit grå och omärklig och dessutom haltade skulle allting varit “bra”. Men jag var lysande, iögonfallande och...haltade. Männen tittade på mig medlidsamt men jag inbillade mig någonting helt annat. När jag umgicks med folk sa jag ibland kloka saker men var ofta förvånande naiv. Jag tycktes vara levnadsglad - “hejhopp!”- men var samtidigt vemodig. Kokett och utmanande, men om man kom mig nära var jag taggig: “nej-nej-nej”. Modig - jag fanns med överallt, men om man tittar lite närmare var jag kväst. Evigt tvivlande och osäker såg jag ut att vara beslutsam och självsäker. Min Gud! Hur mycket drömde jag om lyckan, hur fast litade jag på att den skulle komma ... Sådan var jag när jag var 16-17 och sådan är jag fortfarande innerst inne - även om tar i betraktande min ålder, min figur och antalet förhoppningar...

Den åttonde drömmen

-HERRE! Hur skall jag kunna rädda VÄRLDEN om jag bara är en liten människa?

- Du måste kunna säga NEJ!

När hus brinner och döda kroppar faller - RYS TILL!

När man sätter eld på tempel och böcker -VÄND DIG BORT!

När man sjunger hymner och marseljäsor -GÅ IN I DIG SJÄLV!

När ledare och kuppmakare kommer -TA AVSTÅND!

Får du lust att själv bli ledare? -SKRATTA ÅT DET!

Man ropar på dig att följa med att råna och döda? Säg NEJ! GÅ UTAN MIG!

-HERRE! KOMMER DET ATT RÄCKA FÖR ATT RÄDDA VÄRLDEN??

-UTAN TVIVEL. OM VAR OCH EN SÄGER LIKADANT.

Kemerov var den förste som 1954 talade om för mig att jag var fri. Jag fick resa vart jag ville. Snabbt, utan några som helst dröjsmål ordnade han mina papper när jag, galen av ordet FRI, lämnade skolan, allt och stack tvärs genom hela landet till Tjernovtsy där mina släktingar levde, där ingen väntade på mig och knappast kom ihåg att jag fanns till vilket berodde på min nästan livslånga bortovaro. Kemerov var lite ledsen när han kysste mig på kinden till farväl och sa vemodigt att vi aldrig kommer att träffas igen (det var också sant) och frågade varför skulle jag resa så brådstörtat, är det inte bättre att avsluta utbildningen här? Det var skrattretande - i hela mitt liv har jag bara tänkt på att bli fri, skulle jag nu inte genast använda mig av denna frihet, nu, på en gång? Lustigt!

Men innan vi flyttar till den översta sovplatsen i en allmän liggvagn som bär mig söderut till Tjernovtsy måste vi dröja lite här norrut och återskapa i minnet ett avsnitt av livet i Novosibirsk där jag vare sig hade vänner, väninnor eller bekanta. Jag kommer till exempel ihåg hur jag firade det nya året bland obekanta människor vid nyårsgranen på stadens stora centrala torg. Många kom familjevis eller med kompisarna, de hade roligt, stojade, drack champagne och önskade varandra ett gott nytt år. Jag var vemodig och munter på samma gång vilket påminde om det sötsura köttet som min mamma kunde laga. Det smakade gott trots den starka smaken, så kände jag mig - lycklig trots ensamheten. Vardagen är en bra sak: man har inte tid för dumheter och sentimentaliteter.

Värre är det när det är helg. Då tycker den som är ensam att horder av folk som har bråttom någonstans är utomordentlig lyckliga, de som älskar dem väntar otåligt på dem. Under helger behöver man ställen dit de ensamma skulle kunna skynda . På detta vis skulle man kunna ordentligt reducera antalet helgsjälvmord. En gång hamnade jag på en danskväll i någon högskola. Jag kom dit ensam. Det var vinter. Kommer ni ihåg filtstövlarna som på våren lämnade spår till glädje för skolbarnen i Pichtovka? För Natasja Rostova ur Tolstojs “Krig och fred” (av sovjetisk modell) var detta de bästa skorna för hennes första bal på Handelshögskolan i Novosibirsk. Jättebekvämt. Gången blir med ens lätt och luftig eftersom i filtstövlar kan man utan några som helst problem stoppa de 3 cm som fattades. Dessutom hoppar foten inte ut för varje steg som i vanliga dansskor (om man hade råd att köpa dansskor och om de hade varit tillräckligt höga därbak för att rymma 3 cm extra plus en del av hälen). Min haltande gång märktes därför nästan inte alls i filtstövlarna.

Jag minns inte hur de övriga flickorna var klädda och jag vet inte om det på den tiden var obligatoriskt att ha med sig ett par dansskor i en väska, men representanten för befolkningen i tajgabyn Pichtovka har inte varit invigd i dessa finesser, och möjligheterna har redan beskrivits ovan. Klädseln bestod av en “elegant “mönstrad flanellklänning med blommor i starka färger glest placerade mot svart bakgrund. Det fanns dessutom en kant i klänningens nedre del samt i halsurringningen som icke utan djärvhet öppnade en yta som, i fall danspartnern var tillräckligt lång, kunde ge näring åt hans fantasi och drömmar. Midjemåttet var efter den månatliga budgeten (14 rubel). Det som fanns under midjan översteg budgetmöjligheterna på ett tydligt sätt och drog dessutom uppmärksamheten från de filtstövelklädda fötterna. Men de eleganta skorna och den utsökta klänningen kompletterades av en underbar man med svart hår som nådde nästan till midjan och bruna ögon fulla med hopp och förväntningar ur vilka det gnistrade av nyfikenhet och otålighet.

Men det var tydligen brist på prinsar på Handelshögskolan. En Don Juan dök upp. Han var tillräckligt lång för att kunna föreställa sig allt som fanns mellan den första och den andra kanten utan att bry sig själv med eventuella besvikelser i fråga om innehållet i filtstövlarna. Han var ytterst galant för en som gjorde anspråk på en karriär inom handeln. Han tittade i mina ögon, omfamnade min budgetmidja och försökte dra närmare till sig midjans fortsättning nedåt vars dimensioner överskred budgeten. Jag gjorde en dundersuccé i den brokiga skaran av sexuella pretendenter. MÄN! De erbjöd mig inte sitt hjärta och sin hand utan någonting helt annat. För att följa mig hem föredrog jag den här beskrivna kavaljeren. Det är inte uteslutet att han var en intressant person, jag vill inte på något sätt förringa hans förtjänster. För mig tycktes han vara en gud bara för att han var en högskolestuderande, och jag bara en sjuksköterskeelev. Han var dessutom lång (man såg honom på långt avstånd), och jag var en och femtio. Men jag minns tyvärr vare hans ansikte eller tankar. Han ville kärlek, och det genast! Jag höll mig fortfarande till regeln “hellre skall man dö än ge en kyss utan kärlek”. Med andra ord, våra önskningar sammanföll i vissa avseende. Jag ville också ha kärlek men på grund av att jag var naiv och beroende på min litterära uppfostran tyckte jag inte att detta brandtempo var passande. De motsatte teoretiska hållningarna i tolkning av ett sådant allomfattande begrepp som kärleken ledde till en ojämn kamp mellan en 2-meterslång hanne med en- och en halvmeterlång förespråkerska för den romantiska kärleken. Stridshandlingarna nådde aldrig den glödande punkt i skalan som motsvarar våldtäkt men sjönk inte heller till nivån som kallas ömhet. Min självbevarelsedrift varnade mig dessutom för att gå med honom till min förort där mötets utgång utan något som helst tvivel skulle bli till hans fördel. Jag stannade framför ett välbelyst hus i stadens centrum och förklarade helt fräckt att jag bodde där. Därför slutade min första bekantskap med en representant för det släkte som jag drömt så mycket om med enbart undran och besvikelse. Kyssen som jag värderade lika högt som livet fick jag behålla, jag var inte längre av något som helst intresse för den blivande butiksföreståndaren.

Jag hade många sådana möten framför mig. Var och en av dem tog någonting från mig, ökade andelen av svart färg i min världsbild men mina illusioner hade jag kvar. De flesta kvinnor önskar sig själva och sin omgivning både att ha det bra och att vara glada, gör allt för detta men det kommer inget ut av det. Varför? Vad är det som är fel? Jag har några fler minnen från Novosibirsk. Alla är av samma sort: man-kvinna, man-kvinna. Ingen, inte en enda yngling eller man brydde sig om mig, ingen erbjöd mig sin vänskap eller uppmärksamhet. Jag drömde om kärlek - ingalunda platonisk - och var samtidigt tvungen att tämja mig själv och försvara mig från sex.

I lägenheten i förorten där jag bodde fanns en till kille. En natt kom han och satte sig på min lilla järnsäng, talade osammanhängande och försökte tränga sig på mig. Han darrade, jag äcklades. När han väl har förstått att jag kunde börja skrika gick han, besviken, och svor viskande. Små äckliga händelser som av någon anledning fastnar i minne. Troligen för att jag inte fick tillfälle att möta stora intressanta människor.

Grannarna firar en födelsedag. Grannfruns man (ingenjör, dessutom traktens enda jude) pratade och dansade med mig under hela kvällen i stället för att halsa hembränt som alla andra och gallskrikande sjunga ryska folksånger. Gänget hade tömt mer än en behållare med bränsle och var tämligen avtrubbat, men inte desto mindre beslöt de dagen efter (efter att ha skvallrat tills de storknat) att inte övervaka den i framtiden möjliga romansen utan avbryta den i förväg! De beslutsamma och kompromisslösa sibirierna bjöd mig att flytta från min vrå utan att tänka på mig det minsta och utan att ta i betraktande att det var grannen som uppvaktade mig och inte tvärt om. Som alltid skall de “stackars” kvinnorna stå till svars för allting. Jag hittad en ny “bostad” men stannade där bara en kort tid, min befrielse kom, och jag gav mig iväg, och mamma och Bronja som kom efter fick hyra där. Mamma berättade att när den nya hyresvärden var full skrek han att han var kär i mig. Gud ske lov att jag inte v ar där, annars skulle de köra mig på porten även där för att bättre vaka över den alkoholiserade getabocken som de var så rädda att förlora. Och så några till minnen från Novosibirsk som avslutning.

Ljusia Kurnosova kom för att hälsa på mig, och vi åkte hem på skollovet bägge två. Vi hittade en lastbil på samma ställe där jag hamnade när jag kom från Pichtovka för första gång. Två unga killar var förare. Företaget var farligt redan från första början. Det var riskfullt att ge sig iväg för två tjejer ut på tajgan i sällskap med två främmande män. Men det fanns inget att välja på, och vi var så naiva att vi trodde att alla människor var goda. De goda människorna erkände senare för oss att de inte var så goda och att de från första början hade helt konkreta planer. Men jag “hade tur”. Vi satt på flaket där lister fanns fastspikade på båda sidorna. I stället för bänkar la man brädor på dessa lister, och dessa “bänkar” hade inget annat stöd än just listerna. Vägen bestod av knölar och gropar. Lastbilen kastades i luften när den körde över knölarna och slängdes sedan inte alltför skonsamt i en grop. När man vid ett sådant tillfälle hoppade till speciellt högt så att bilen skakade, flög den där brädan vi satt på ned på golvet. Jag kunde inte böja min höft, därför hamnade hela benet under brädan. Den störtade brädan jämte mig själv hamnade med hela sin tyngd på mitt vänstra dåliga ben.

Jag kunde inte resa mig upp på egen hand. Benet blev blått på engång och svällde upp. Det gjorde ont, jag bet mig själv i min underläpp som alltid får lida när jag får starka känslor av njutning eller ont, men jag förlorade inte medvetande. Detta olycksfall hände någonstans på halva vägen Novosibirsk - Pichtovka, mitt på tajgan där avståndet mellan befolkade områden är många tiotals kilometer. Killarna blev tvungna att bli goda människor. De turades om att på sina armar bära mig till skogen när jag behövde gå på toaletten. För att inte ramla omfamnade jag dem tillitsfullt, och de hade inget annat val än att vara ridderliga. Till natten kom vi fram till någon stuga som var ett slags lönnkrog. Det var oroligt. Värden och hans två söner var dystra tystlåtna sibirier. Alla fem karlar satt till bords, drack hembränt och samtalade lågmält om någonting. Och vi två dumma ensamma får låg på golvet och väntade att man vilken minut som helst skulle våldta oss, döda och gräva ned oss någonstans på tajgan där ingen någonsin skulle finna oss.

Men ingenting tragiskt inträffade. Karlarna la sig på golvet bredvid oss och somnade genast som stockar. Det var troligen mitt olycksaliga vänstra ben som räddade Ljusias och min dyrbara oskuld, och förvandlade våra förare till goda människor, berövade dem rollen av våldtäktsmän som de ville spela när de gav sig iväg tillsammans med två naiva och godtrogna väninnor.

UTFLYKTER

Striptease-monologer. NR 1

Jag skulle vilja jämföra sex med pengar. Dessutom skulle jag vilja ta upp två uttryck: “att hjärntvätta” och “slå blå dunster i ögonen”. Nästan ingen vill erkänna att vi längtar efter pengar och sex långt innan vi själva förstår detta. Långt före detta hjärntvättar man oss och slår blå dunster i ögonen på oss för att övertyga oss om att vi inte skall önska varken det ena eller det andra. Man kallar pengar “föraktad metall” och sex för “köttets lust” och “smutsig kättja”. De blir vare sig föraktade eller smutsiga av det vi säger. Om någonting ger en äkta känsla av frihet och frigörelse, lycka och njutning, så är det dessa två goda. Om man dessutom kompletterar dem med lite vett och hjärta som hjälper att förvandla pengarna till makt utan att sjunka till slöseri, och lyfta sex upp till kärlek utan att sjunka till sedesfördärv. Pengar och kärlek kan göra en människa dubbelt lycklig. Människan gör pengar, sedan gör pengarna människan. Människan upphöjer sin kärlek, sedan skänker kärleken henne vingar. Årtusenden hjälpte till att skura hjärnan skinande ren och för evigt hänga fast de där blå dunsterna framför våra ögon.

Vi tycker liksom att krig, politik och ett tiotal olika religioner är något fint, sant och viktigare än allt det personliga. I själva verket tolererar vi allt detta för att vi strävar efter att få pengar och kärlek medan vi deklarerar det motsatta. Hur många årtusenden behöver vi för att återställa hjärna, återfå synen och hörseln? Att återfå synen och ställa en fråga: varför måste vi gå emot oss själva och förgöra det bästa i oss för att främja det sämsta? Egentligen varför!

Efter ankomsten till Pichtovka läktes benet så småningom, och jag tillbringade mitt lov på ett fint sätt, berättade historier om livet i stan och kände mig redan som gäst i Pichtovka. Attityden till mig var förändrad. Chavali betraktade mig med förvåning och till och med någon respekt som en för henne obegriplig person och, följaktligen, som en som var någonting värd. För mig kommer hon i fortsättningen bli helt främmande, som någonting som existerar men ingenting har med mig att göra. Jag skriver fortfarande ibland till henne, hjälper henne så gott jag kan men har inga känslor för henne, vare sig goda eller några andra.

Efter lovet kom jag tillbaka till Novosibirsk där jag stannade ungefär ett år till. Novosibirsk är en stor modern stad. Stadens centrum är företrädesvis rektangulär i fråga om geometriska former. Den huvudsakliga färgen är grå, det huvudsakliga materialet är granit, det blåser mycket, det finns mycket rymd. Resten är förorter med träbyggen befolkade med människor från landsbygden som lever inom stadens gränser utan brådska eller jäkt och utan ogrundade anspråk på tillvaron. Jag skulle vilja ta reda på vad som har hänt med Novosibirsk mellan 1954 och 1996 men jag kom aldrig tillbaka sedan jag en gång åkt därifrån, och kommer jag troligen aldrig tillbaka mer och kan inte jämföra.

1954 kom min befriade mor och syster Bronja till mig till Novosibirsk. Mamma skaffade sig arbete i studentmatsalen på min skola vilket ledde till ett sagolikt liv för mig. Jag var inte längre ensam, och hon hade alltid något gott till mig i matsalen. Men för mig är det alltid så: så fort någonting ordnar upp sig för mig, när man äntligen kan börja leva, så uppstår en oväntad möjlighet att försvinna till ett nytt ställe. Jag börjar genast att drömma, störtar iväg, vingarna växer, och jag flyger iväg för att söka efter lyckan som säkert visar sig om liten stund! Familjen kommer till mig så småningom, men återigen viftar lyckans Fågel Blå med sin vinge bakom hörnet, och jag störtar iväg för att möta den utan att tänka länge! Denna gång var det befrielsen från förvisningen som kom.

Käre Nikita Sergeevitj Chrusjtjev! Ditt minne är ljust! Om du inte skulle ha kommit mellan den georgiske kannibalen och det tjugoåriga styret av en svagsint individ med djuriska ögonbryn skulle jag försmäkta i Sibirien till slutet av mina dagar! Att jag skulle kunna tänka mig att stanna i Novosibirsk efter befrielsen och avsluta sjuksköterskeutbildningen var det inte tal om! Juni 1954 skrev Kemerov ett fribrev till en av Stalins livegna (dvs mig)! Jag lyfte mitt stipendium för hela sommaren, köpte en tågbiljett Novosibirsk-Tjernovtsy och försvann. Vart? Till vem? Varför? Jag kände inte mina släktingar, de kände inte mig, jag har aldrig i mitt liv varit i Tjernovtsy. Men jag hade ju väntat på att bli fri i 13 år! Nästan hela mitt liv. Från 1941 till 1954, från 5 till 18 årsåldern! Skulle jag behöva vänta mer? Jag kunde inte låta bli att använda mig av friheten, leva som om ingenting hade hänt. Buren öppnades, fågeln måste flyga iväg! Spelar ingen roll vart. Jag minns ingenting. Varför blandade sig inte mamma i det här, varför hade vi inte kontaktat släktingarna och talat om för dem att jag var på väg. Jag vet ingenting. Jag köpte bara en biljett, klättrade upp på den översta sovplatsen och startade min resa till det okända, till brädden full av lycka och otålighet, upptäckte på samma gång vad ett tåg var för någonting, med gamla adresser till släktingarna som jag hade noggrant upptecknade på ett blad från ett skolhäfte.

På väg till mitt nästa liv

Resan från Novosibirsk till Tjernovtsy tog sju dygn. Där förskonades jag inte heller från en dramatisk historia som övergick till fars och som naturlitgvis var sexuellt färgad. Ett litet och obetydligt äventyr. Dess hjälte löste upp sig i “det förflutnas dimma” utan att lämna kvar sina drag. Jag sov lugnt på den översta sovplatsen utan att vänta mig några som helst obehagliga överraskningar och vaknade av att jag kände ett par främmande, sökande händer på mig. Innan jag reste i väg sydde mina mamma in mina papper och några fattiga slantar i en trasa och satte fast denna egendom på mitt bröst innanför blusen.

Min senaste icke-prins var inte den sämste bland dem. Han väntade förstås inte på att bli presenterad för sin dam och tog inte ens reda på den okändas namn till att börja med. Men han började åtminstone inte sitt sökande med det som fanns nedanför midjan. Han började med mina bröst! Vi blev förskräckta bägge två! Han satt böjd bredvid mig på min översta sovplats, det var obekvämt. När han med handen i stället för de förväntade behagen stötte på något hårt och knastrande drog han instinktivt tillbaka handen. Plötsligt väckt från min sömn och uppskrämd började jag skrika högt utan att ens ha bestämt mig för om man höll på att våldta eller råna mig. Han tappade balansen och ramlade ner på den undre sovplatsen där en gammal bondkvinna låg och snarkade. -Hjälp!- skrek hon vilt och slogs med armar och ben. Det blev uppståndelse i vagnen, man tände ljuset, konduktören kom. Passagerarna i nattdräkter kom springande från alla håll och frågade varandra i ett kör. Som alltid fanns några allvetande som svarade tvärsäkert:

-Flickan har blivit våldtagen!

-Kvinnan har blivit rånad!

-En psykpatient har ramlat från den översta sovplatsen!

På något sätt med allas hjälp lyckades man finna orsaken till natthändelserna i vagnen och återupprätta ordningen. Ingen vill lägga sig igen för att sova, var och en roade sig så gott han kunde. Jag hade inget annat att ta mig till än göra runda naiva ögon som hos ett ynkligt föräldralöst barn på en tavla och spela ett litet fromt lamm. Den misslyckade sexatleten klarade inte att vara föremål för allas skämt och stack till den andra vagnen. Vår vagn var en allmän liggvagn.

Under de sju dygnen som resan varade blev reskamraterna som en familj, de kände sig som hemma i en delad lägenhet med en gemensam toalett. De drack tillsammans té och hembränt, åt späck med vitlök och lök. Natthistorien utökades med några färgrika detaljer och blev allmer pikant, den gick som stafett till de nypåstigna passagerarna. Min närvaro generade ingen eftersom jag inte var generad och inte förbjöd dem att ljuga. Själv kom jag ut ur denna historia som Rödluvan, hel och oskadd, med mina papper, rubel, min oskuld och mina drömmar om limousinåkande prinsar. Varifrån de skulle dyka upp i den sovjetiska verkligheten spelade ingen roll. De skulle!

Mitt tredje liv

Tjernovtsy

Tjernovtsy är en medelstor landsortsstad i västra Ukraina som sov sin skönhetssömn tillsammans med mina släktingar utan att ana att en vacker kväll dyker jag upp plötsligt, utan att förvarna någon om denna viktiga händelse. Tjernovtsy påminner på något sätt om en mer känd stad, Ljvov. Floden Prut rinner genom staden, och det finns många vackra gammaldags stenhus i staden. Det finns gator som är lagda med klinker. Där tycker man att man hör klappret från hovarna - man har säkert åkt häst här en gång i tiden. Nya bostadsområden ingick i harmonisk förening med gamla delar av staden Tjernovtsy. Bland de gamla fanns några som var speciellt välbevarade: universitetsstaden, några gator plus centraltorget som av någon högt uppsatt sovjetisk tjänsteman som saknade varje tillstymmelse till humor eller falsk blygsamhet hade döpts till “Röda torget”. Som sig bör fanns en sovjetisk stengud med utsträckt arm mitt på torget - den snälle farfar Lenin. Bredvid honom anlade man en liten mysig park med en stor mur som påminde om ett kolumbarium, men i stället för de avlidnas porträtt fanns de avporträtterade banbrytarna i den socialistiska produktionen. Från det centrala torgets fem sidor utgick gator i radier.

Den äldsta smala gatan med de vackraste äldre stenvillorna döptes av samma högt uppsatta humorist till Leningatan. En annan radie utgjordes av en gata som jag minns med särskild värme. Den kan räknas som min ungdoms stads mesta sevärdhet - den hette Olga Kobyljanskajas gata. Detta var inte en gata i största allmänhet. Detta var en symbol. Det fanns ingen gatutrafik där. Äldre stenvillor reste sig ståtligt på gatans båda sidor, de var inte högre än 3-4 våningar. Gatans körbana som var lagd med figurklinker som var putsade och polerade av hela stadens historia tillhörde den flanerande publiken. I många städer finns liknande gator dit de flesta invånarna riktar sina steg på kvällarna. I Odessa heter en sådan gata Deribasovskaja, i St Petersburg är det Nevskij, i Moskva är det Tverskaja.

Men i stora städer finns enbart en plats där folk flanerar. I staden Tjernovtsy på 1960-talet var Kobyljanskaja ett ställe där invånarna “bodde” omkring tio-femton procent av dygnets tid. Och detta var inte de sämsta timmarna i deras liv! Värför skall man bry sig om att stämma träff när alla vet att på kvällarna kommer ändå alla ut på Kobyljanskaja! Årstiden och vädret ändrar ingenting! Varje kväll sker en gratis modedemonstration för varje smak och säsong. När man har tillgång till en gata i stil med Kobyljanskaja har man ingen användning för vare sig kvällstidning eller skandalpress.

Här möts man, och här skiljs man. Här gör man affärer, får och ger information. Man ser med en gång vem som har skaffat sig en ny päls, vem som har en ny vän eller väninna. Man behöver inte sitta hemma och fundera vart man har lust att gå eller vem man har lust att bjuda hem. Man skall klä på sig och gå till Kobyljanskaja. Resten ordnar sig. Man behöver inte undra hur er sons nya väninna ser ut. Gå till Kobyljanskaja! Ni kommer att träffa henne, om så i sällskap av hennes släktingar i tre generationer. Men om ni lider och inte vill träffa er gamla flamma har ni ingenstans att ta vägen. Ni kommer att möta henne varenda kväll och även alla era efterföljare, på samma sätt som ni tidigare har träffat alla era föregångare. Kobyljanskaja är som en magnet! Ingen orkar stanna hemma mer än 2-3 kvällar! Om en landsortstad kan sägas vara livet så är Kobyljanskaja dess scen där dramer, komedior och tragikomedior spelas. Skillnaden är bara den att invånarna är åskådare, skådespelare och kritiker samtidigt.

Man kan skriva en jätteavhandling med titel: “Kobyljanskaja som framåtskridandets motor”. Underjordiska miljonärer kom till världen i Tjernovtsy före Odessa, prostituerade och maffia - långt före St Petersburg. Tänk om din hustru visar sig på Nevskij iklädd stövlar som slutar över hennes knän och en vid päls som nätt och jämt täcker hennes höfter. Hur länge dröjer det innan alla vet att det är just din hustru? Men på Kobyljanskaja är du känd av alla långt innan du lyckliggjorde din mamma med din födelse och minns vilka kläder hon bar när hon var ung. Därför är det ditt huvudbry ändå sedan bröllopsdagen att kring din hustrus hals hänga en collier av guld som skulle lysa över hela Kobyljanskaja ändå fram till Sjevtjenkogatan. Om du har huvudet på skaft kommer “stadens fäder” att lägga märke till dig, och när du är 20-25 kommer du att bli antagen i en av stadens underjordiska koncerner: trikå-, korv-, restaurang-och cafékoncernen eller i den icke mindre prestigefyllda skomakarkoncernen som producerar sådana mästerverk som inte ens italienska mästare kan producera. Det är inte de utlysta socialistiska tävlingarna och inte hedersbreven som höjde produktiviteten hos Tjernovtsys invånare. De förstod mycket tidigt att om man lever enligt den socialistiska sugnappens principer i form av slogans och appeller blir man inte mätt, och ingen kommer att lyfta hatten när de ser dig på andra sidan av Kobyljanskaja. Därför ansträngde sig ingen speciellt mycket för att hamna på hederstavlan för arbetets hjältar på Röda torget, men desto mer ansträngde man sig för att se ut som någonting på Kobyljanskaja.

Privategendomen återinfördes de facto i Tjernovtsy 30 åre före de Gorbatjovska-Lukjanovska ordstriderna i Högsta sovjet. Året 1954, vid tidpunkten då jag så brådstörtat uppenbarade mig i Tjernovtsy satt min farbror Velvl (som 1941 viftade med en röd flagga och propagerade för sovjetmakten) på de anklagades bänk i egenskap av en av direktörerna och grundarna av den underjordiska trikåkoncernen. Det hade gått ca 15 år sedan han och jag i hemlighet hälsade på hans tjocka väninna Basia. Till all sorg mötte jag honom i rättsalen när jag återkom från förvisningen. Det gavs inget tillfälle till samtal men i hans blick kunde jag läsa: ”Stackars flicka, du har återigen haft otur! Vilka kläder skulle jag inte ha klätt dig i, vilken man skulle jag inte gift dig med, om inte dessa stinkande“tovarisjtjer” skulle betrakta företagande som brott!” Vidare kunde man läsa i hans ögon full beslutsamhet att fortsätta syssla med sina affärer från fängelset, vilket han också fick göra under hela 10 år, från första till sista dag! Tjernovtsy!...

Man måste även berätta om badstranden, om restaurangen på Kobyljanskaja, om saluhallarna, “Officerarnas hus”, mentalsjukhuset. Om fabriker och verk, om övriga organisationer har jag inget att berätta eftersom jag aldrig haft med dem att göra vilket aldrig hindrat dem att fungera i den vanliga sovjetiska rytmen. Och nu som snabbast om släktingarna som så fridfullt levde i Tjernovtsy utan att ana att deras led snart skulle utökas med en sådan värdefull kader från Sibirien.

Fäderne

Farbror Velvl var gift med tant Bela, deras dotter hette Ella. Min ankomst sammanföll med två händelser i deras familj. Det första var att de fick en son som fick heta Volik. Jag deltog i händelsen genom att några gångar närvara vid hans bad och då försöka att vidröra honom. Den andra händelsen var den underjordiska koncernens slut och min närvaro vid den dramatiska rättegången där min farbror satt avskärmad på de anklagades bänk och jag tyvärr inte kunde vidröra honom.

Tillsammans med farbror Velvl på de anklagades bänk försmäktade min onkel Srul som var gift med min faster Malka. Malka och Srul hade inte mindre än fyra barn: mina två kvinnliga kusiner Chana och Golda och två manliga Berl och Nachem. Bröderna var på den tid bara 9-10 år gamla, jag kommer att ha med dem att göra först när vi efter många år möts i ett annat land och under andra omständigheter. Men ödets ironi ville att jag även denna gång skulle komma till deras land lika brådstörtat och oväntat som vanligt, i min ålder av 58 år, och då lika sorglös och levnadsglad som när jag var 18. Men den yngre av systrarna Chana blev mitt liv flätat samman mycket närmare vilket också upprepades många år senare.

Den äldsta systern, Golda, var tyvärr välkänd i Tjernovtsy som en flicka som man inte skulle visa sig tillsammans med på Kobyljanskaja om man var rädd om sitt rykte. Så fort jag fick veta detta steg mitt intresse för henne, jag blev nyfiken. Hennes öde var att vara farligt iögonfallande! Hon såg ut som Magdalena med eldiga former, mörk hy, aptitretande negerläppar och lockande, upphetsade och bottenlösa ögon som var en aning utstående! Tänk om hon hade träffat en riktig man! En sådan kvinna kunde ha prytt sitt hem, kunde ha blivit en kärleksfull mor, en fantastisk kärlekspartner. Men ... antingen blev det bara så. Eller så var det ödet, eller så var vår sköna dams horisont inte så enormt vid, men hela hennes liv, trots hennes fantastiska egenskaper, gick efter en olycklig scenario. Det började med att hon träffade en vacker värnpliktig av sydligt blod. Deras kärlek varade inte länge, och följderna har mer än en gång beskrivits i skönlitteraturen: hon blev med barn. Några detaljer känner jag inte till. När hon försökte att bli av med barnet, som hon inte ville ha, dog hon nästan medan hon förblödde i ett hett bad. Hon repade sig fysiskt men själsligt blev hon ihjälslagen av några kärlekshistorier som följde efter. Efter dem satte den hårda moralen som Kobyljanskaja bekände sig till en stämpel på henne som bara ett lyckat giftermål skulle kunna ta bort. Den stackars fattiga skönheten Golda hade inget att förlora, men hon ville ha kärlek och famntag - därför struntade hon i allt och alla och levde som hon ville. Detta var hennes liv, hon störde ingen och gjorde ingenting dåligt, hon levde bara så gott hon kunde.

Det är en gåta för mig varför det finns så många kvinnor i Ryssland som bekymrar sig för andras affärer och alltid finner en anledning att blanda sig i dem och skada. Så fort Golda träffat någon man var “gott folk” alltid framme för att upplysa den presumptive pretendenten om vad man “sa” på Kobyljanskaja, och passade även på och själv generöst svartmåla. Som följd försökte den icke överdrivet ädla manliga befolkningen i Tjernovtsy passa på och njuta av Goldas kärlek för att sedan så snabbt som möjligt lämna händelsernas plats. Det är inte så roligt för mig att nämna att hon så småningom blev tvungen att bjuda på förtäring när hon ville ha ett manligt besök.

Några decennier efter kommer det att bli en företelse i Ryssland - en infantil man som kommer till en kvinna för att, efter att ätit och druckit gott gråta ut i hennes goda famn ... Som oftast är han impotent. Ibland, efter att med möda ha bestigit henne och efter att ha skakat ett par gångar och hällt i henne sitt ynkliga innehåll, somnade, hickande och snarkande, utan att komma till sans. Ingen kan se att hon har tillbringat en sömnlös natt, att hon var äcklad och förnedrad, att hennes egen lust inte har blivit tillfredsställd när man dagen efter ser en vacker, till synes lugn och handligskraftig kvinna ...

Efter en mycket lång tid har en individ dykt upp som ville gifta sig med Golda. Till honom inköptes en kostym och mycket annat. Men i sista stund backade han ur - de beskäftiga fruntimrens konfidentiella meddelanden blev för mycket för honom, och bröllopet blåstes av samma dag det skulle ha ägt rum. Han var för blyg för att returnera det som man köpte till honom. Men inte ens då bröts hon ner utan fortsatte sina försök att tillskansa sig lite av livets glädjeämnen. En dyster jude som nyligen kommit ut ur fängelse var inte det största glädjeämnet, men antingen var det så att ingen vågade gå till honom med gement skvaller, eller så ville han inte lyssna, eller så fick de välmenande damerna inte veta något i förväg om en förestående enkel ceremoni på en civil registreringsbyrå. I vilket fall som helst gifte sig Golda och blev i början på 1970-talet en av de första som tillsammans med sin man reste till Israel. Nästa gång mötte jag henne ungefär 25 år senare, vilket måste berättas speciellt. Om Goldas öde kunde man ha skrivit flera bästsäljare, om det skulle gå att “gräva fram” henne ur ett tillstånd av en servil tillgivenhet till hennes obegåvade barn, hennes barnbarn och hennes man och få tillgång till hennes minnen.

Chana, Goldas yngsta syster blev min kompis under min ungdomstid i Tjernovtsy. Vi gick till dansbanan och försökte, som man sa, ordna upp vårt personliga liv. När det väl har skett har samma personliga liv skilt oss åt för en tid av 25 år.

Jag ska dröja ett par sekunder vid min yngsta kusin på fädernet Beti. Beti var gift med Venja och hade en dotter Tajunja. Beti var en skönhet (en till!). Hennes man Venja var en snygging han med, men Tajunja var av någon anledning inte det. Gud har inte sparat på sina gåvor till Venja. Venja var bedårande, musikalisk och kvick. Vid sidan om sitt huvudjobb spelade han på kvällarna i en trumpet på en restaurant, och blåse på detta vis ihop ett icke ringa tillägg till sin lön. De levde ett stilla familjeliv i ett litet rum i en lägenhet som tillhört Betis far. Beti klagade ofta på att pengarna inte räckte, att rummet var för trångt, på något mer, men de tycktes mig vara de lyckligaste människorna i världen! Jag kunde inte förstå vad man har att klaga på när en sådan man kommer varje dag hem till en efter sitt arbete. Och han älskar en också! Jag tyckte så hemskt mycket om dem... Men ibland såg det ut som om deras liv inte rört sig ur fläcken. Det var 1960-talets mitt. 1990 när jag skulle lämna den sovjetiska råttfällan för gott reste jag till Tjernovtsy för att ta avsked från släktingarna och staden jag älskade. Beti och Venja hade åldrats men förblivit vackra, och han fortsatte att ömt skämta med henne.Tajunja var gift och hade en vacker bortskämd dotter som hette Hélène. Hela familjen förberedde avresan till Israel. Tillhörigheterna var nerpackade. Allt det överflödiga var sålt. Man sov i viksängar. Venja hade tidigare råkat ut för hjärtinfarkt och var orolig för sin hälsa men förhöll sig lugn till själva flyttningen. Han trodde på en ljus framtid. Men Beti är förskräckt. Hon har tillbringat en större del av sitt liv i sitt eleganta 14-metersrum, och bara för en liten tid sedan flyttat in i en egen trerumslägenhet som hon också har förvandlat till ett utsökt näste. Hon har inte gjort några halsbrytande resor av typ Pichtovka-Novosibirsk-Tjernovtsy på den översta sovplatsen i en allmän vagn. Men jag är lugn för deras del. Venja har en syster och andra släktingar i Israel, de kommer att möta dem och hjälpa dem till att börja med. Beti och Venja har dessutom nått pensionsåldern, man behöver inte tvivla på att Beti kommer att få sitt nästa lilla näste där lugn och hemtrevnad kommer att råda. Venja kommer alltid se på henne med ömhet och berätta om hur han en gång i tiden när han var ung fick se ett foto av en jättevacker flicka i ett skyltfönster och sa att henne skulle han leta reda på och gifta sig med. Det gjorde han också. Beti kommer att le försynt och föra in sina rättelser och förtydliganden i hans berättelse.

Jag tänkte när jag såg på dem: är det verkligen den där Fågel Blå som jag utan framgång hade jagat i hela mitt liv? Men lycklig såg hon inte ut att vara. Tvärt om, hon har alltid varit missnöjd med någonting eller bekymrad över någonting. Det vill säga att man aldrig får av livet det man har drömt om? Men vad fel jag hade ...

Bara fem år efter avskedet i Tjernovtsy visade det sig i Israel att livet ingalunda är någon skönlitteratur ... Man kan aldrig förutsäga eller förutspå någonting i livet... Ty Venja och Beti förvandlades aldrig till några kuttrande gamla duvor som satt där och mindes sin romantiska ungdomstid. Snyggingen Venja blev en snål och i förtid könlös egoistisk knarr. Han blåser fortfarande någonstans i sin trumpet, använder sig av sin musikaliska begåvning men han har separerat från hustru och barn och skaffat sig ett eget hushåll. Han räknar noggrant varje slant fast de bor i samma lägenhet för att det är bekvämare och mer fördelaktigt än att hyra två bostäder. Så det blev inte ens ett eget näste tillsammans. Stackars bortskämda passiva Beti städar hos rika israeler, lever sparsamt för att kunna hjälpa dottern och dotterdottern som hon avgudar. Hon lever enbart för deras skull. Men de är så upptagna med sitt att de med möda får tiden att räcka till att ta emot mammas hjälp. Tiden räcker definitivt inte till att ta reda på vad mamma bär i sig. På grund av Venjas otillräcklighet tillhör de de få som på riktigt har lyckats att leva sig in i verkligheten i Israel, ty för att starta ett nytt liv i ett nytt land måste man äga en bestämd portion mod och ståndaktighet. Jag, som alltid försöker att förbättra allt omkring mig och ge goda råd till alla, försökte att övertyga Beti att eftersom hon fortfarande var en vacker frisk kvinna med en bra figur kunde hon försöka säga till sig själv att livet gick vidare och att det inte skulle skada att försöka låta det ge en lite till av sitt goda. Beti svarade att det skulle nog inte skada. Man får väl hoppas att någon rik israeler faller för henne och återigen erbjuder henne sin kärlek och sin hand som det redan har skett en gång i hennes liv. Var och en skall ha sitt! Men en del måste kämpa för att få sitt, och andra får det gratis. Eller... Det är kanske också en konst att kunna vänta utan jäkt. Är det så att var och en får det som ödet har berett åt en?

Den nionde drömmen

-Herre! Varför är människorna aggressiva?

-Varför?.. Se, lyssna och tänk...

En familj har en stor glädje. De har fått en son, han får heta Gavrik - en söt och snäll pojke.

Man skålar, lyckönskar föräldrarna, ger presenter.

Snart har lille Gavrik en hel vapendepå med pistoler, kanoner, missiler och tanks.

På hans lekbord står en hel armé tennsoldater käckt uppradade.

Man har lärt pojken en spännande krigslek, när han är två siktar han redan på sin pappa och sin mamma, som skrattande låtsas vara rädda, lyfter händerna och faller döda på ett lustigt sätt när pojken trycker av hanen på skoj.

När Gavrik är tre köper man spännande bilderböcker till honom och läser högt.

De handlar ... om krig.

Dag och natt är TV-n på. Kulorna viner och bomberna faller på skärmen, så vackert. Hus står i lågor.

Resliga farbröder i uniform behängda med ordnar och medaljer rör sig säkert, de röker, skrattar, ger order att skjuta.

Alla pojkar på dagis drömmer om att bli som de.

Nu har Gavrik vuxit ännu mer. Han går i skola. Han gillar att läsa böcker om resor, han drömmer själv om att få resa till fjärran länder. Därför använder de blivande militärerna honom ofta när de tränar. Gavrik har att välja mellan att så fort som möjligt börja träna själv och lära sig hur man slår ut tänderna på var och en som tittar snett på honom eller att själv gå med blåmärken och gå ur vägen för var och en. Mamma lärde honom att man måste vara snäll. Han försökte, men alla skrattade bara åt honom. Vad skall man ta sig till? Mitja som tränar boxning men som alltid talar så virrigt att ingen kan fatta någonting går ändå stolt som om han vore någon hjälte. Barnen i skolan och grannskapet tittar på honom med avund blandat med skräck Men det värsta började när Gavriks huvud blev rakat och han fick sova på den översta britsen i kasernen.

Här krävde man att han skulle sluta reflektera! Enstaviga order skulle utföras utan att man fick lov att tänka, precis som det var när han dresserade sin hund.

Sedan var man tvungen att lära sig att slå ihjäl människor man inte känt.

De skall stickas med bajonett, dödas med kniv, skjutas, ofta sovande (detta heter “att göra sig kvitt en vaktpost på fiendesidan”).

Gavrik fick lära sig att han måste vara glad när han och grabbarna utan att bomma träffar ett hus med en bomb eller en granat. Huset förvandlas lätt till damm tillsammans med sina invånare och alla deras tillhörigheter.

Man fick inte lov att ställa några frågor!

De som vägrade att skjuta och döda ställdes inför krigsrätten, man kallade dem för desertörer och, som Gavrik fick höra, avrättade dem.

Därför tänkte Gavrik ofta på nätterna på sin översta brits på vad han skulle välja - att döda själv eller att bli dödad?

Han ville varken det ena eller det andra.

För att inte plågas satsade han all sin kraft på att lära sig det viktigaste man måste lära sig i det militära - kosten att inte tänka! Att vare sig tänka eller känna! Att döda utan vare sig tänka eller känna ...!

Möderne

Min släkttavla på mödernet kommer inte att ta så mycket plats, men den saknar inte intresse och den är nödvändig för att belysa de kommande händelserna. Det handlar bara om tre familjer.

Min mors kusin Rachel var gift med onkel Beroli. De jobbade på ett mentalsjukhus och bodde på dess område i en av byggnaderna. Det första som föll i ögonen när man såg dem var den supergodhet som lyste i deras ansikten. Onkel Beroli var en lång kutryggig man och tant Rachel var en liten, även hon en aning kutryggig dam. De var förvånansvärt lika varandra i sina lugna rörelser, godheten som lyste i deras ansikten, långsamt tal och det ständiga, en aning saliga, leendet på läpparna. De var också på riktigt ytterst snälla, goda människor, men det är inte uteslutet att godhetens uttryck i ansikten var ett slags arbetsuniform, ett nödvändigt attribut som deras långvariga arbete på mentalsjukhus krävde. Tant Rachel arbetade som lärarinna för psykiskt sjuka barn vars diagnos var idiotism. Detta är ingen svordom, och inget hån, detta är en diagnos. Dessa barn var idioter i medicinsk mening. År ut och år in lärde tant Rachel dessa barn att tillägna sig kunskaper och färdigheter på 3 och 4-åringarnas nivå, utan allför stora framgångar och prestationer. Därför - ärad vare tant Rachel som under de långa år hon fick arbeta med dessa barn hade blivit så snäll och tolerant, och inte elak och hatisk. Onkel Beroli var bokförare och jobbade som revisor. När en person har ett arbete som detta är det också en stor gåta om han lyckas behålla ett sådant snällt leende och att godheten lyser ur ens ögon. Men det var inte allt.

Deras “bostad” gav inte heller många grunder till saliga leenden. Detta var bara en bit av korridoren på bottenvåningen i den administrativa byggnaden. Tydligen döpte man först högtidligt denna bit till lägenhet, och sedan, efter att mirakulöst ha lyckats leda dit vatten och avlopp, anpassade man nödtorftigt vrån till denna höga benämning... Mellan vattenkranen och avloppet lyckades man ävenledes trolla fram diverse underligheter som skulle motsvara benämningarna “kök” och “toalett”. Två övriga vrår som skildes åt med en bit masonit, titulerades högt som “sovrum” och “vardagsrum”.

Familjen hade två barn - en pojke som hette Alik och en flicka som hette Vera. Men att tillskära någonting som liknade en barnkammre av detta stycke korridor var en övermäktig uppgift även för tusenkonstnärerna bland rörmokarna, snickarna och administratörerna på detta psyksjukhus.Därför bestod denna ände av psyksjukhusets korridor, som så kvicktänkt blivit döpt till familjen Mulermans lägenhet, om man får säga så, av 2 rum och ett kök kombinerat med en toalett som förenades med det med hjälp av den gemensamma tvätthon där alla händer, grönsaker, frukt tvättades och sköljdes, disken diskades, där familjen som bestod av fyra personer av båda kön skulle göra sin morgontoalett och där man, om det var nödvändigt, även kunde processa en mindre mängd tvätt...fortfarande för fyra personer! Om man ställde en zinkbalja på två pallar kunde man bada barnen. De vuxna kunde utan några som helst problem på kvällarna ta en promenad till någon av sjukhustes 16 avdelningar och duscha eller ta ett bad när patienterna sov. Men de fick inte lov att frusta av förtjusningen eftersom patienterna kunde i detta fall vakna, och om tar i betraktande huset specifika drag kunde ingen svara för följderna.

Men trots allt detta var godheten ett utmärkande drag för tant Rachel och onkel Beroli, och detta drag lyckades de också att inympa hos sina barn. Alik tränade visserligen boxning, därför var hans vanliga ställning en boxareställning från vilken han fajtades med en osynlig motståndare. Vera hade ett par långa ben, som garanterade henne stora fördelar, ett rödhårigt huvud och ett lurigt fräknigt ansikte. Så snart Nikita Chrusjtjev skurit en knappt synlig springa i järnridån ansökte familjen Mulerman om att få resa ut till Israel där de hade hemliga släktingar. På den tiden skulle man som bekant i ett sådant fall gå genom helvetets alla cirklar, som hette: allmänt möte för hela personalen på arbetsplatsen, partimöte, fackföreningsmöte och komsomolmöte. Vid dessa tillfällen kunde alla som ville (och de som inte ville - de måste) andligen slå ner och håna de djärva som vågade tro att en människa har rätt att leva där hon själv vill. Det var t o m obligatoriskt för de icke-ordinära angivarna att offentligt brännmärka fosterlandets judiska förrädare. Det är förvånansvärt att dessa stilla människor klarade denna skärseld!

Chefen för den så kallade “Avdelning 1” (vilket betydde en KGB-representant. Vanligtvis en gammal grobian till pensionerad militär med en skrofulös hjärna i vars ställe han hade erhållit en serie färdiga slogans som proteser) hostade till, rättade till sitt obefintliga hår, tittade hatiskt på dem som stod i begrepp att lämna landet och förklarade utan minsta spår av humor: “ Dessa förrädare av vårt högt älskade Fosterland (sträcker sin hand, pekar med pekfingret) med sina giftiga små leenden lämnar sitt älskade arbete, sina kära arbetskamrater, sin lägenhet (han kallade detta för “lägenhet” utan att rodna!) och försvinner för att hamna i sionismens nät! Trots att Fosterlandet gav dem allt som de behövde för livet så försvinner de på jakt efter ett gott liv! Det förbannade kapitalet har omtöcknat dem! Res i väg bara, gör det för all del! Vårt mentalsjukhus kommer aldrig någonsin mer att erbjuda er sin gästfrihet!

Och de med sina små leenden reste rakt in i sionismens nät där de hade det rätt skapligt inte lång ifrån Tel-Aviv, i eget hus, tillsammans med Alik och Vera som redan hade bildat familj. Men vid tidpunkt när jag så käckt landat mitt i staden Tjernovtsy jobbade de och bodde fortfarande på mentalsjukhuset, hade massvis med vänner och bekanta både bland personal och patienter som fanns på det glada ställe som bar det beskedliga namnet “Tjernovtsys psykoneurologiska sjukhus”. Tant Rachel och onkel Beroli lämnade mig inte utan sitt goda stöd och hjälpte mig att få jobb som sjuksköterska på Terapiavdelning 5 inom den ovannämnda medicinska anstalten. Men detta berättar jag senare om ...

Den allra första drömmen

Gud samlade sina ärkeänglar till Högsta Rådet.

Han pekar på Jorden som är full med taggar och gungar i molnen som en vagga.

Den gungar och det ryker från blixtar. Varje gång tycks det som om den skulle falla i små bitar.

Gud stryker sitt grå skägg och funderar. Så småningom vänder han sig till ärkeänglarna och undrar: “Vad skall vi göra med jordborna? De kommer snart att ställa till med en ny syndaflod och smutsa ner Universum med dödsbringande spillror som blir kvar av Jorden som exploderat inifrån! Skall vi som förra gången skicka gamle Noak med hans ark för att rädda ett par av varje skapelse?

Jesus svarar först. Han säger att han hoppas att människorna tänker om, bättrar sig och att fred kommer att råda på Jorden.

- Ja-jamen, svarar en av ärkeänglarna spydigt. - Tänk på hur många tusen år de har studerat Tora, Bibeln, Koranen där det står skrivet svart på vitt om allt som man inte får göra.

DU SKALL ICKE DÖDA! DU SKALL ICKE STJÄLA! DU SKALL ICKE BEDRIVA HOR!! Och så vidare... Har de lyckats att följa ett enda budord från Gud? Nej, inte.

Ju längre historien fortskrider desto mer sofistikerat förgör de varandra. Ensamma bland alla levande varelser bryter de mot naturens FÖRSTA LAG - att inte döda sina likar. De använder sitt GUDAGIVNA förstånd till att skapa en hel vetenskap och en massa redskap för att döda sin art på ett vetenskapligt sätt. De primitiva människorna försvarade sig och jagade vilda djur för att överleva. När de väl blivit lite äldre uppfann de kannibalism. Senare började de jaga och döda varandra, ingjuta i varandra fruktan och förvandla varandra till slavar. Sedan blev de till synes klokare, uppfann många olika religioner tillsammans med många olika språk, tände sina eldar överallt på jorden för att med eld och tortyr få andra att tillbedja stenidoler eller ikoner, men mest sig själva. Att tillbedja den som är slugast och mest svekfull.

De blomstrande mördarna skapade heliga matryrer för massan att tillbedja (men de var ju redan döda!). De uppfann slutligen politiken, domstolarna och “legala” krig, satte på sig snygga kostymer och snövita skjortor och anlade strålande leenden. De håller vackra tal till varandra utan att kalla saker vid deras rätta namn. De låtsas att inte förstå när de lurar varandra och sig själva när de förklarar att de bekämpar narkotika, prostitution, maffia, mord och andra hemskheter som de uppfann själva och som de själva begår. De ordnar tävlingar i vem som lurar andra på det fiffigaste sättet och kallar detta diplomati. Det blir upphetsning kring varje enskilt mord med rättegångar och smaskiga avrättningar, men massmord i krig kallas för segrar och åtföljs av stora festligheter.

Titta på ärkeängeln som ansvarar för att budordet “DU SKALL ICKE BEDRIVA HOR!” följs. Människorna har länge brutit mot detta bud, och för detta sände Kärlekens Ärkeängel en första samling av skamliga och hemska sjukdomar som de har döpt till veneriska. Så hemskt, tänkte vi om honom. Där sitter han, den gode ärkeängeln, tillsammans med sina sköna amoriner, men tänk vad han lyckats hitta på! Nu tror han att det i fortsättningen skall vara väl med hans budord! Men inte! Människorna fann de rätta medicinerna, händer det något får de sina krämpor behandlade, sedan börjar de igen. Och det blir bara värre och värre för varje generation. Förr i tiden fanns riddare som tillbad sina damer. Sedan duellerade löjtnanter och husarder för damernas skull. I alla tider fanns förstås prostituerade och lösaktiga personer. Sedan blandade sig könen med varandra... Det går inte att se vem som kommer från Adam och vem från Eva. Man har blandat ihop kroppens alla öppningar och förvandlat hela kroppen till en könsorgan. Hela gäng parar sig i stället för par. Adams ättlingar våldtar och skär sedan i bitar sina Evor och kastar kvarlevorna i sopkonteinrar! Man våldtar och plågar barn! Man har hittat namn för allt: gruppsex, bisexuella, homosexuella, lesbiska... och ett tiotal andra namn för uppfinnesrika “sexuella”... Hela denna bordell är till salu, den köps och visas under namnet “pornografi”. Vuxenpornografi och barnpornografi! De sköna amorinerna började titta på allt detta, och de raskaste av dem gömde sig i molnen och försökte härma. Då blev vår gode Kärlekens Ärkeängel inte lite arg och sände dem en sådan present, en sådan sjukdom som, om man inte lugnar ner sig, inte lämnar några för gamle Noak att rädda. Och vad tror ni? Har de börjat tänka till eller göra bättring? Inte på något sätt. De började genast att söka ett botmedel och tills dess har de ställt till med stort oväsen och börjat uppmana varandra att gömma sig i gummi. Låt dem vara i fred. Låt dem ta kål på varandra och befria Jorden. De är redan en bra bit på väg. När det väl har ägt rum kommer vi att befolka Jorden med goda, fredliga invånare. Vi låter gamle Noak vara i fred. Han är pensionerad och behöver vila sig i sin ark! - avslutade den arge ärkeängeln spydigt. Åskvädret kom med blixt och hagel. Det började regna och hagla, och lite varstans blev det störtregn, orkaner och stormar. Ärkeänglarnas meningar blev delade. Alla viftade de med vingar, talade i munnen på varandra utan att välja sina uttryck. På Jorden hade under tiden på sina håll inträffat jordbävningar upp till 9 magnitud, och det blev första offret för Guds vrede. GUD reste sig och lugnade ner sitt HÖGSTA RÅD genom att bara som hastigast vinka med sin stav. “Ärade kollegor! Glöm inte bort er! Ni är ju inte på Jorden” - så började Gud sitt avslutningstal som skulle skapa fred. “Här i himlen måste vi visa tålamod, tålamod och åter tålamod i förhållande till dessa vettlösa som kallar sig för Homo sapiens vilken betyder människa försedd med förstånd. Vi ger dem en chans till. Det är inte uteslutet att de verkligen är förståndiga. Vi höll dem under observation i många tusen år. Vi kan göra det lite till. Sedan den tid när de kastade djurskinn och satte på sig byxor kom de så långt att de under den närmaste tiden kommer hit till oss, och vi blir tvungna att höja oss ett par galaxaer. De kom till himlen och besvärar vårt paradis, de dök djupt ner i vattnet och ordnade ett helvete för fiskarna, de har gnagt sig in i jorden och kommer snart själva i helvetet! Allt detta tog årtusenden, men nu har de fått så mycket kraft och deras teknik har nått så hög utvecklingsnivå, och deras moral har luckrats upp till en sådan grad att de knappt ens behöver ett hundra år för att förvandla JORDEN, vår stolthet, till en död planet! Noak skall inte kallas tillbaka. Gubben har gjort ett hederligt stycke arbete och har förtjänat sin vila. Hans ark har dessutom blivit föråldrad och fått sprickor av torka. Tänk också på att när Noak höll på med räddningstjänsten var detta ett ofarligt arbete, de har på hans tid ännu inte börjat klyva Atomen. Nu när de bombarderar sönder Jorden blir det säkrare för gubben att inte riskera sin hälsa. Det är punkt ett. Punkt två. Av de som blir bestrålade men överlever kommer avföda som sedan bombar sönder hela vårt UNIVERSUM. GUDAR från andra UNIVERSUM blir sådär lagom glada! Därför är beslutet följande: i fall av en ny katastrof skall Noak inte besväras. Arken skall inte restaureras. Inga räddningarbeten får genomföras. Jorden skall desinficeras, tvättas, rengöras, täckas med trädgårdar och befolkas med nya invånare som får följande GRUNDLAG: människolivet är heligt, och för detta medges inga undantag. Varje kvinna som har fött ett barn måste hos det framför allt inpränta denna LAG. Alla måste få veta att en general som ger order att skjuta mot människor är en mördare. En soldat som dödar en annan soldat är också en mördare. En president som börjar krig är en mördare. Och en domare som dömer en annan människa till döden är en mördare. En vetenskapsman som skapar ett vapen för att förgöra andra människor är en mördare. Och föreståndare för en fabrik där man producerar detta vapen är också en mördare. Författare, artist, regissör, konstnär som skildrar mord är själva brottslingar som gör reklam för mord. Låt inte någon som någonsin kommer till denna värld någonstans se någon skildring av hur en människa dödar en annan människa. Låt bara de konstverk som ärar KÄRLEKEN i alla dess uttryck räknas som goda och värdefulla! Ärkeänglarna lyssnade med hopp till det gudomliga talet och föreställde sig hur lite jobb de skulle få med att styra Jorden om det blev så som han sa. Gamle värdige Noak trädde fram för Högsta Rådet för att hålla ett avslutningstal. Århundrandena hade inte lyckats att göra honom ålderssvag. Han böjde sig i tur och ordning för GUD och ärkeänglarna: “Jag beklagar! Men just då var det viktigt att rädda dem. Nu är det bäst att inte rädda dem.” GUD tittade med kärlek och vemod dit där den blånande JORDEN skakade av explosioner och sa: “Så kommer det att bli!”. Ärkeänglarna apploderade samstämmigt med sina vingar och flög i väg med frid för att övervaka guds vilja uppfyllelse. De tappade ändå inte tro på människorna och hoppades att få slippa ett sådant komplicerat arbete som det innebär att skapa en ny befolkning åt JORDEN.

Två ställen i Bessarabien känner jag från min barndom fast jag aldrig någonsin besökt dem. Men i mitt första molnfria liv var de så påtagligt närvarande i de äldres samtal att det känns som om jag själv bott där. Det ena är staden Belts som det t om fanns en sång om som lät “ Mein schteitoli Belts”. Det andra var något slags räjongcentrum som heter Jedentsy. Min mor föddes i Jedentsy. Jedentsy var varken huvudstad eller ens någon stad. Men enligt min mors och mina mostrars berättelse sprudlade livet i Jedentsy som en annan fontän. Min morfar var en känd person i Jedentsy.

Det var inte var och en som fick lyckan att vara ett barnbarn till Sji Monse som min moster Feigoli sa till mig. Hon var själv naturligtvis yngsta dotter till just Sji Monse och inte någon annan! Han var känd och respekterad för att han var en äkta religiös “erlich” (ordentlig) jude, hade fem döttrar och en son och ägde en berömd “kosher” restaurant som de rika från staden besökte. Döttrarna var skönheter och var kända för sin sedesamhet. Ingen av gästerna hade någonsin sett dem i lokalen fast det var just de som gjorde hela arbetet.

Sonen räknades som särling då han skrev böcker. Han emigrerade till Brasilien som ung och tillbringade hela sitt liv där. Jag såg kort från Brasilien på denna gren av familjen Grinberg vilket är min mors flicknamn. Jag liknar mycket denna legendariska brasilianska morbror - vi har båda likadana runda livsglada ansikten, men han ser dessutom ut som en framgångsrik amerikansk bankir vilket förmodligen är den största skillnaden oss emellan. Två av systrarna reste snart till honom. De kom heller aldrig tillbaka och fick samma legendariska skimmer kring sig.

Detta förklarar att jag enbart hade turen att lära känna tre av Sji Monses döttrar. Den äldsta av dem var min mor, nästa i följden moster Reizoli och den yngsta Feigoli. De två äldsta liknade varandra på ett underligt sätt och hade ett lika snällt lynne. Den yngsta gillade att glädja enbart sig själv. Alla andra fick bara kritik och spydigheter.

Snälla moster Reizoli var gift med en tystlåten man som hette onkel Njoma. Han hade inte ett hår på sin hjässa och var ett helt huvud kortare än sin hustru. Men han kunde le gott och ljust, göra pengar och avla barn. Men sanning att säga - allt detta i måttliga mängder! Han log inte så ofta, pengarna räckte så att min moster inte behövde tänka på dem, och barn hade de tre stycken. Äldsta sonen, Pintjik, liknade sin far på pricken, speciellt med sin tystnad och sitt leende, och döttrarna, Annie som var sin egen, och den lugna och kloka “mammas flicka” Sarra. Familjen bodde på en lugn attraktiv gata i Tjernovtsy i en praktfull 3-rumslägenhet. Det var ett äldre bygge med kakelugnar, parkettgolv, balkong och kök av sådana dimensioner att familjen Mulermans samtliga lokaliteter på mentalsjukhuset kunde inrymmas där. Familjen levde lugnt och fridfullt, utan problem och kriser, firade judiska religiösa högtider och hade det gott i sitt liv.

Med mitt inträdande i huset hände nya saker, men det kommer att berättas i sinom tid.

Min yngsta moster Feigoli levde med sin man, onkel Mojsja, i sent gifte. De hade en dotter Mila. Feigoli var kvick och elak. Onkel Mojsja pratade mycket mer än onkel Njoma men i gengäld log han mindre, han tjänade mindre med pengar, och när det gäller barn så fick han sin enda dotter sent i livet och efter väldiga ansträngningar. I kraft av sin sena födelse till denna värld blev Mila till den grad bortskämd att jag var livrädd för henne. Jag vågade aldrig ge henne en snyting eller slå henne på rumpan, för att i så fall fick man lov att förklara sig för hennes pappa eller mamma. Hon började med en gång gorma, stampa med fötterna och riva en med naglarna så fort man ens rört henne med ett finger. Hon var 5, jag var 18. Hon sprang efter mig, hoppade på mitt huvud bakifrån, hällde vatten på mig. Ingen gjorde någonting åt detta. Jag sprang i väg så fort jag såg henne för att jag hade stor lust att ge henne ordentligt med stryk.

Hon var världens vackraste barn, men om man går händelserna i förväg vill jag nämna att hon som vuxen förvandlades till en svarthårig glasögonprydd fröken. Fadern dog tidigt i cancer, och hon reste som ogift till Israel tillsammans med sin mor. Där blommade hon upp på nytt, gifte sig, födde två söner och där lever hon tillsammans med sin familj och sin mor ett lyckligt och lugnt familjeliv. Lyckan och de männskliga ödena har sina speciella outgrundliga lagar. Om det är bestämt att man skall bli lycklig kommer lyckan till en även om den går vilse och låter vänta på sig lite grann. Nu har vi alltså visat händelsernas plats, staden Tjernovtsy, sparsamt beskrivit personerna, mina släktingar, och med stor och tydlig kärlek målat huvudpersonens porträtt, hon som så oväntat landat i Tjernovtsy som ett annat under från Sibirien.

Sommarkvällen är varm och mild. En sympatisk ung flicka lämnar stationsbyggnaden med en resväska av trä i sin hand. Samtidigt läser hon en adresslapp som hon håller i handen. Det är jag som härmed har lyckliggjort Tjernovtsy. Jag ger mig i väg till faster Malka och onkel Srul utan några som helst bekymmer eller tveksamheter. Varför jag valde just den här familjen kommer för alltid att höljas i historiens dunkel.

Varken den tungusiska meteoriten eller den totala solförmörkelsen kunde ha framkallat en sådan förvåning hos denna fjärran släkt som egentligen var ganska obekant för mig. Samtliga fyra barnen Golda, Chana, Berl och Nachem sändes ut på stan för att meddela de övriga, ännu inte underrättade släktingarna. Tant Malka ställde genast direkt på gården en balja med varmt vatten på en stol och började tvätta mitt hår. Skälet till att denna profylaktiska hälsokontroll anordnades i sådan brådskande fart är okänt för mig. Antingen tappade faster Malka koncepterna helt och hållet, och i dylika fall hjälper det att arbeta, eller så bestämde hon sig för att man från Sibirien nödvändigtvis importerar mjältbrand, och jag måste desinficeras fortare än kvickt. Hon skurade nitiskt mitt huvud i det hon hela tiden sa: “Mein Gott! Wei is mir!” Vi vet redan att onkel Srul hade sina giltiga skäl att inte närvara vid denna glada invasion eftersom han tillsammans med min farbror Velvl hade att stanna i fängelse i sin egenskap av förskingrare av folkhushållet (i speciellt stora dimensioner efter att ha slutat vara underjordiska kungar för trikåindustrin i den ukrainska socialistiska republiken).

I hela mitt liv har jag haft otur. Tänk om jag hade kommit lite tidigare och fått leva åtminstone en månad hos en miljonär, låt vara underjordisk. Nej, inte, de fick “stänga butiken” precis innan jag anlände! De fyra kurirena klarade sin uppgift rekordsnabbt, och när min faster, för jag vet inte vilken gång, tvålade in mitt hår började släktingarna som sammankallats liksom genom ett larm att anlända. Ropen “Mein Gott!” och “Wei is mir!” förstärktes nu mångfalt och upprepades ända tills de hade fyllt hela gården och förvandlades till en icke alltför harmonisk kör. Jag lyckades på något sätt befria mitt huvud ur baljan, glodde genom vattenstrålarna som rann över ansiktet och försökte i denna samling av okända att igenkänna åtminstone någon. Men jag kom inte ihåg någon från mitt lyckliga liv fram till femårsåldern.

Plötsligt stannade jag som förstenad: min mor kom fram till mig ... fast ung, vacker och välklädd. Hon brast i gråt, torkade mitt hår med en handduk, tog min hand och ledde mig hem till sig. Det var min mors egen syster, den snälla moster Reizoli. Hon värmde min ungdom och gav mig några lyckliga goda år. Hemma hos min moster var det vackert som i ett slott, tyckte jag. Onkel Njoma har inte fällt ett enda ord, han log bara vänligt och kliade sig i sin kala hjässa. Flickorna Annie och Sarra fnissade tyst för sig själva när de såg mig. De undrade varifrån jag kom och hur länge jag tänkte stanna. Pintjik betraktade hela ståhejet utan vare sig deltagande eller intresse och lämnade fältet utan att bevärdiga mig med ett samtal. Min moster gav mig mat, klappade mig och ordnade en bädd åt mig. Dagen efter frågade man mig om detajerna med tanke på framtiden. Det kom fram att det kunde bli problem just med framtiden. Jag vädrade frihetens underbara doft och försvann från Novosibirsk som en sparv som kom från sin bur. Vilken framtid och vilka problem tänker man på när man äntligen är FRI! Sådan prosa som intyg från sjuksköterskeskolan intresserar förmodligen inte de fria fåglarna. När jag så lyckosamt hade landat bland mina undrande släktingar blev jag ändå tvungen att intressera mig för prosan och bli övertygad om att det aldrig skadar att intressera sig för framtiden hur glad man än är - åtminstone för att inte bli berövad denna glädje. Men allt slutade väl. Någon uppvaktade någon och hade ett samtal med någon. Jag råkade ha på mig åtminstone vissa av pappren, och jag blev antagen till sjuksköterskeskolan i Tjernovtsy på villkoret att man skickar det som fattas från skolan i Novosibirsk.

Och en av de bästa perioderna i mitt liv började. Jag fick en viss kompensation för min tidigt avbrutna barndom och min obefintliga ungdom. Jag kom till en normal familj med far, mor och barn och där normala familjeförhållanden rådde. Men...det är ju fortfarande jag! Med all min otur. Så fort jag har tur kommer genast en liten svart punkt vid horisonten som snabbt växer till ett stort “FRI”... Om en viss tid skulle jag återigen bli tvungen att börja ett självständigt liv. Jag tror snarast att det var mitt eget fel. Men under åtminstone två år var jag lycklig.

Den tionde drömmen

-Alla söker vi vänner.

Vad är vänskap, HERRE?

-En ljus dröm om att bli förenad med någon

-Vem är vän?

-Trohet, tillgivenhet, tolerans och förståelse.

-Hur finner man en riktig vän, HERRE?

-Försök att vara trogen, tolerant och förstående mot alla som finns kring dig...Det är möjligt att någon svarar med samma.

Mina studier i skolan går som studier alltid gör för mig - jag sitter på första raden, missar aldrig lektioner och tittar läraren i munnen. Jag fördjupar mig i allting, sticker upp där man får och inte får göra det och har en massa nöje av alltsammans. Och där slutar det för dagen för hemma hinner jag bara planera att läsa. Men det uppkommer alltid någonting efter vilket jag inte hinner läsa, men allt det andra hinner jag nödtorftigt. Kunskaperna som jag på detta vis hinner inhämta under lektionerna räcker på något underligt sätt för att jag under tentorna skall komma i håg någonting, räkna ut någonting, och så utveckla allt detta fräckt och med en klok min och få “väl godkänt” och “mycket väl godkänt”.

Men i gengäld är ämnen där intuitionen inte räcker till - som t ex farmakologi - en stor tragedi för mig. Där når jag inte till “mycket väl godkänt”, ofta blir det “väl godkänt” och “godkänt”. Jag avundas dem som före lektionerna och under rasterna pluggar samvetsgramt i läroboken eller med slutna ögon självuppgivet repeterar. Jag kan inte göra någonting med mig själv i detta avseende, jag ger mig själv en utskällning, lovar heligt att jag börjar läsa på allvar i morgon, med fortsätter ändå att tillbringa de värdefulla rasterna med att berätta vitsar, och hemmatiden för allt möjligt i världen utom just studierna. Inte desto mindre koncentreras kunskaperna så småningom och kommer in i ett system, och alla omkring mig (utom jag själv) tycker att jag är en duktig student, sjuksköterska, läkare. I djupet av min själv anser jag hemligt att jag bara gör ett bra intryck. Jag har till och med svårt att tro att det finns människor som är säkra på sig själva. När jag så småningom blev läkare och lyckades ställa rätta diagnoser eller i extrema situationer handla rätt var jag hela tiden djupt övertygad om att detta var en tillfällighet och fick kalla kårar vid blotta tanke att jag kunde haft otur och begått ett fel.

Det som upprepas på ett obönhörligt och karakteristiskt sätt är relationen till arbetskamraterna. Varje gång jag börjar på ett nytt jobb önskar jag att bete mig på ett helt annat sätt än tidigare så att allting utvecklar sig annorlunda den här gången. Men det går inte. Jag kan inte bli ett med gruppen! Jag är till synes social, är lätt att komma i kontakt med, är enkel och öppen intill naivitet. Men summan blir ändå att gruppen är för sig och jag är för för mig själv. Jag skämtar, är munter och muntrar upp dem, de säger t o m att det är trist utan mig, men ändå alltid, ödesdigert kommer ett kritiskt moment när det blir klart att KOLLEKTIVET inte gillar mig! Det finns alltid en eller två som jag anser vara bäst i gruppen, och de verkar gilla mig men gruppen är alltid så stark och kompakt att de saknar mod för att säga något gott om mig.

Eftersom jag väl känner till mitt kall att vara “ett svart får” har jag ofta svurit för mig själv att bli “en grå sparv” när jag kommer in i en ny grupp, vara tyst och omärklig. Men beslutet räcker bara till en eller två dagar efter vilka jag genast slår upp vingarna och stjärten, jag fladdrar och sprider glädje och anser mig att ha hamnat på det bästa tänkbara stället och vara omgivet av människor som jag kan lita på. Jag tycker att jag älskar alla omkring mig och tror mig själv vara omtyckt av gruppen, men det kommer alltid ett moment när det ändå visar sig att gruppen inte gillar mig! På detta vis kände jag mig ständigt vara lycklig och fladdrande men fullständigt förgäves som det alltid visade sig.

Tiden på sjuksköterskeskolan i Tjernovtsy förflöt utan några som helst minnesvärda händelser. Ingen av mina lärare eller studiekamrater har någonsin rört vid min själ. Men i stället fanns allt intressant och spännande utanför dess dörr. Livet tycktes vara skönt. Klimatet i Tjernovtsy var ypperligt, utan alltför stora variationer och kriser. Mild vinter som tillät att visa sig på Kobyljanskaja utan huvudbonad. En färgstark varm vår som lovade livets alla fröjder. En lite för het sommar med mörka varma kvällar och nätter när det var fullständigt omöjligt att leva utan kärlek. Och hösten som flöt ihop med vintern på ett milt sätt lät en förstå att ingenting är förlorat och att våren snart kommer tillbaka från Karpaterna.

Det var underbart att leva i min mosters familj! Man köpte klänningar åt mig och lät mig gå klädd som en flicka som tillhör en anständig familj. Skorna specialbeställdes hos en mästerskomakare. Jag glömde pengarnas existens. Allt som behövdes fanns i huset, och mitt månatliga stipendium fick jag behålla som fickpengar. Detta var en skön livsperiod då jag slapp det eviga problemet med maten: jag svalt inte som i Sibirien, räknade inte matpengarna som i Novosibirsk och var inte rädd att bli tjock som nu. Allt var rätt fint under den sköna, soliga tiden i Tjernovtsy. Jag hade så skönt! Jag var lycklig, ung, sorglös, maten var inte så viktig. Hemma fanns det bästa av allting, och i tillräcklig mängd. Jag kunde äta vad jag ville och hur mycket jag ville, därför ville jag inte ha någonting. Jag sprang, jag fladdrade och pickade upp någonting då och då. Inte långt från vårt hus, på Krasnoarmejskaja gata fanns en stor marknad. Allt fanns där, och mycket billigt. Min moster tog mig ibland med sig dit.Vi köpte massvis med frukt och grönsaker, vi köpte blommor som vi satte i alla vaser i alla rum. Av grönsakerna lagade min moster diverse underverk som tillhörde den judiskt-moldaviska kokkonsten, hon bakade konditorimästerverk, och av köttet tillagade hon “postroma” som förmodligen serveras i paradiset för ärkeänglarna och kanske någon gång har serverats i morfars Sji Monses kosherrestaurang. Jag vägde 53 kilo, hade kläder i tonårsstorlek och struntade i bh långt innan detta har blivit mode.

Livet i Tjernovtsy var som före kriget. Judarna utgjorde majoriteten av befolkningen, de skapade sin egen stil. Dessutom var 1960-talet en period av ett visst välstånd. Folk hade inte så mycket pengar, därför fanns det tillräckligt mycket i butikerna. Men pengarna räckte för att inte behöva spara på maten. Kobyljanskaja hade butiker på båda sidorna. I korvavdelningen hängde korvar av olika sorter. I fiskavdelningen fanns det silltunnor samt svart och röd kaviar. I en guldsmedsaffär köpte jag en guldring med tre små alexandriter. Den kostade 14 rubel vilket motsvarade mitt månatliga stipendium i skolan. Det fanns mycket sådant.

För att förstå vilket välstånd jag talar om måste man dra sig till minnes 1970- och 1980-talet när befolkningen hade vissa medel men det ingenting fanns i affärerna, därför fick man betala dubbelt för att överhuvudtaget få köpa någonting. Eller 90-talet när kommunisternas vargavföda klädde ut sig i demokraternas fårakläder och dränkte i blod Gorbatjovs perestrojka. De skapade en ny “NEP” men den här gången ett Jeltsin-missfoster där man fyllde butikerna med västerlandets matrester, pauperiserade folket med hjälp av inflation som de tjänade på och hade som regel att hålla inne den ynkliga lönen som kanske med nöd skulle ha räckt för att köpa mat (detta kallade man för “uteblivna utbetalningar”).

Som resultat fick man “överflöd” i kioskerna men befolkningen kunde inte längre köpa någonting och, för att inte dö av svält, började man råna och mörda varandra (detta döptes till “rysk maffia”). Kommunisterna började titulera varandra “herrar” och “affärsmän”, frossa öppet (förut gjorde de detta i sina specialbostäder med hjälp av sina specialaffärer. De döptes till “nya ryssar”). Om en naiv äkta affärsman trädde fram blev han skjuten i sin egen husport, och sedan imiterade man en utredning. Men den dumma horden som kallades “folket” som man skickligt splittrade och hetsade mot varandra och som man tvingade att bada i eget blod förstod ingenting och bad om att få komma tillbaka till socialismen ( “med mänskligt ansikte”) utan att ha fattat att man hela tiden var kvar i samma skittunna.

I väst låtsades man att tro på “den ryska demokratin” utan att helt inse faran med “ondskans imperiums” kallbrand och mutade de kommunistiska varulvarna med dollarlån som på ett gåtfullt sätt försvann. Därför kunde man anse att 60-talet var perioden för ett relativt välstånd i den ryska myrstacken. Det var fortfarande lugnt! Ingen köpte tusen kilo påslakan som började hända under 80-talet när allting “blåste” liksom bort från diskarna, när det hände mer än en gång att djuriska folksamlingar bröt dörrarna under butikens öppning på morgnarna och man ibland lämnade sönderslitna lik som blev nedtrampade av en vild hop som aldrig lagt märke till dem som fallit...

Under 60-talet fanns ingen massemigration från landet utan det var bara en hemlig rosendröm för miljoner människor som bara få “lyckliga” kunde realisera när de har transitpasserat fängelser, kamp och hungerstrejker (man kallade detta “att vara dissident”). Under 60-talet flöt livet lugnt och stilla. Omärkligt och med hjälp av omvägar uppstod en rik och en mycket rik grupp. De övriga levde anständigt, dvs de hade mat och kläder. Järnridån skilde fortfarande effektivt Sovjetunionen från resten av världen, därför var både arbetarna, kolchozbönderna och de intellektuella djupt övertygade om att den tendensiösa gratisutbildningen och den ynkliga gratismedicinen utgjorde männsklighetens högsta erövring som inte var tillgängliga för några andra utom den sovjetiska lyckans ostar! Ingen kom på att dessa lyckans ostar arbetar också gratis. Alkoholismen var under 60-talet inte allomfattande, i synnerhet inte i det judiska Tjernovtsy.

I mitten av Kobyljanskaja fanns en restaurang. O! Detta var ett speciellt ställe! Det besöktes av enbart de rikaste! Musiken där var ypperlig, och inredningen var praktfull med guld och röd plysch. Den viktigaste personen var orkesterns ledare, samtidigt trumslagare Tommy. O, Tommy! Han var mörkhyad, utsökt, rörlig med svarta runda ögon, han har krossat många oförsiktiga hjärtan... Det fanns legender om Tommys manliga företräden och möjligheter. När han solbadade på stranden tittade kvinnorna förstulet åt hans håll för att försöka gissa sig till sanningshalten i dessa legender.

Badstranden var på sommaren som en filial till Kobyljanskaja och restaurangen på dagtid. Alla företag och institutioner fungerade liksom prickfritt men badstranden var ändå befolkad av Tjernovtsyborna mest hela dagen. Det var få som låg och solade sig. De flesta flanerade som på Kobyljanskaja men iklädda ett minimum kläder. Framåt kvällen var stranden tom. Människorna gick hem för en kortare tid, gjorde sig i ordning och styrde sina steg mot staden. De fördelade sig i tre strömmar. Mot Kobyljanskaja, till restaurangen och till Officerarnas hus, eller “Den sjunde himlen”. Detta ställe med tre namn förtjänar en speciell beskrivning. Tänk er en modern stor granitbyggnad i stadens centrum med olika nivåer på sin takhöjd.

Den högsta nivån kröntes med en jättesal med marmorpelare som med hjälp av skjutdörrar av glas delas i två halvor. En av dem var en sommarsal under bar himmel, med ett marmorgolv och med lätt färgade pelare av vit marmor. Den andra delen var försedd med parkett och kristallkronor och utgjorde en vintersal. Tjernovtsy är en sydlig stad, därför tar sommaren den största delen av året och delar sin värme med våren och hösten. Den största delen av året fick vi dansa under bar himmel. Man kunde titta på sjärnorna medan man lyssnade på musiken - eller beundra stadens nattljus, beroende på humöret. Jag har inte någonstans i världen sett en bättre plats för dans. Dansaftnar var det tre gångar i veckan. Om man under den mest ordinära veckodagen kom till denna “sjunde himmel” och fick höra musiken från denna tid i judiska musikers uppförande dök själen genast ner i salig väntan på undret!

Tre gångar i veckan räckte man fram en rubel i kassan och mottog en liten blå lapp som man kramade i handen som en värdefull lott, för att sedan flyga upp till sjunde himlen och ta sin älsklingsplats vid en pelare i salen som fortfarande var tom. Hjärtat slog av språng och väntan, de vidöppnade ögonen spärrades förhoppningsfullt ut mot ingången, varenda gång ånyo säkra på att idag kommer det att bli av!I staden fanns två teatrar, en rysk och en ukrainsk, det fanns biografer och en klubblokal för anställda vid järnvägen som i folkmun kallades för “järnpinnen”. Där samlades representanter för proletariatet. Relationerna ordnades där på ett klart och övertygande sätt - med handgemäng. Och en underbar gammal park som bar den ukrainske poeten Taras Sjevtjenkos namn. Där fanns också ett dansgolv som sommartid fungerade varje dag, därför hördes det alltid musik där.

Tonåringarna roade sig på dansgolvet, pensionärerna promenerade värdigt längs allérna och lyssande till musiken. Jäkt och bekymmer var förbi för dem. Det var i sanning en gammal park! När den första kärlekens överjordiska fé landade mjukt och omärkligt hos mig blev en av sofforna i parkdjungeln det bästa stället på Jorden! Varje dag sken och klang eftersom kvällen alltid skulle komma, och den gav 2-3 timmar lycka ... som både var platonisk och utan hopp, den var inte tänkt att ha någon framtid. Men nu tar vi allt i tur och ordning.

Jag lever numera som en människa. Jag räknas som fröken som måste skaffa sig en äkta man. I Tjernovtsy skall alla fröknar skaffa sig äkta män. Detta var det viktigaste! Egenskaperna hos själva fröken spelade en viss roll, men familjen var av det allra största intresse: ställningen, förbindelserna, rykte och pengar, naturligtvis. Giftermålet intresserade mig i princip, som någonting avlägset och ouppnåeligt, men kärleken såg jag i varje blick.

Man vänjer sig snabbt vid det goda. Som sjuttonåring var jag under en viss tid sådan som man skall vara när man är en sjuttonåring. Jag bekymrade mig inte för någonting, studerade och brukade inte avstå från att skoja och leka med systrarna Annie och Sarra, föra oväsen och kasta kuddar.

Pintjik deltog inte i lekarna. Han sa ingenting, intresserade sig inte för någonting, levde sitt liv, mötte sina kompisar, var allvarsam och ouppnåelig. Han var 17 år och hade ett hjärtfel. Hans panna var en tänkares breda panna, han bar glasögon, och bakom dem fanns kloka gröna ögon. Pintjik höll på att avsluta skolan och räknades som en begåvad ung man som var den viktigaste personen i huset, fast han aldrig krävde någonting och inte intresserade sig för någonting. Mig märkte han inte, och jag tyckte att han var lik ett hemligt skrin eller en varelse som man menar när man säger: “Tyst, barn, pappa sover!”.

Livet var skönt och underbart! Jag fick anständiga betyg i skolan trots att jag inte ansträngde mig, och skolan glömde jag så fort jag var över tröskeln. Min fritid delades mellan stranden, Kobyljanskaja och “Den sjunde himlen” där jag dansade. Under denna tid brukade jag inte bry mig alltför mycket om några prinsar, desto mindre om äkta män in spe. Jag hade det så bra ändå! Man drömmer mycket om “den sköna framtiden” när ens nuvarande liv befinner sig alltför långt från att vara perfekt. Nu äntligen var jag fri och ledig, lycklig och oberoende! Jag tänkte inte på mitt förflutna och brydde mig inte om någon framtid. Jag levde och njöt av nuet. Detta är lyckans enkla formel - lev och njut av nuet. Tänk om Gud skulle ha skänkt en sådan liten möjlighet som gåva till var och en!

Den första kärleken

Min moster och hennes man fick ofta besök av sina kompisar, tant Musia och onkel Mulja. De var ett underbart äkta par där hon räknades som en skönhet och han som en god man. Därför förflöt deras liv utomordentligt harmoniskt. Kvällarna när de var hos oss var alltid trevliga. Men snart blev de speciellt trevliga! Ungefär en gång i veckan satt de tillsammans med min moster och hennes man vid ett ovalt bord, drack té, berättade vitsar och spelade poker. Allting påminde om kvällarna i mitt föräldrarhem i det första, lyckliga livet. Annie och Sarra var sysselsatta med sitt. De läste läxor eller följde föräldrarnas spel och lagade té för alla.

Pintjik gjorde sina föräldrar ledsna genom att han var så blyg och tystlåten och såg ut att vara likgiltig. Han hade en mycket snygg kompis som jag för detta döpt för mig själv till George. Han var mörkhårig, hade svart mustasch, röda kinder, ideallängd och ståtlig figur. En perfekt manlig skönhet. En Guy de Maupassant-figur. Gud nåde den som blir kär i denne bildsköne yngling! Som tur är så tänker inte alla kvinnor så, annars skulle sådana “georges” försmäkta utan kvinnlig famn, och snälla men fula karlar skulle fullkomligt bada i kvinnlig uppmärksamhet. Men allt är rätt i denna värld, allt har sin plats, och jag har inga som helst skäl att bekymra mig för stackars snyggingar, “georges”. Man förälskar sig i kvinnor och män framför allt för deras utseende...ibland för deras pengar och väldigt sällan för deras SJÄLAR. Alla har inte ens tid att reda ut vad som sker i ens egen själ, vad skall man då säga om sökande i andras? Man kan inte se dem i denna värld av hemligheter och gåtor.

Kompisarna flanerade sålunda tillsammans längs Kobyljanskaja, jag mötte dem på teater, och “George” hälsade på oss tämligen ofta. Men deras liv förblev en gåta för mig. Föräldrarna var oroliga att Pintjik skulle förbli såhär trög för livet. Därför slogs någon av dem av en oväntad tanke att när gästerna kommer, och alla är upptagna med någonting så att sonen har tråkigt, skulle det inte vara någon dum idé att lära honom att dansa. Hemma fanns massvis med skivor, det fanns inspelningar av Klavdia Sjuljzjenko och annan god lätt musik.

Så började danslektionerna. Föreställ er två stora rum som är avskilda från varandra med hjälp av skjutdörrar av glas. Mitt i det ena, under en taklampa finns ett stort ovalformat bord där man spelar kort. Ett ständigt sorl av röster hörs i rummet. I det andra rummet råder halvmörker, tyst musik spelar (ingalunda någon hårdrock), flickorna springer ut och in. Pintjik och jag dansar och tiger. Avståndet motsvarar hans blyghet och mina släktkänslor. Ibland säger vi inte ett ord på hela kvällen, ibland blir det några helt meningslösa ord. Vi dansar och tiger. Han är min kusin. Han skall studera. Jag måste finna mig en äkta man. Jag har mina väninnor. Han har sin “George”. Var och en har sina egna saker att sköta och sina egna bekymmer. Det är solklart för var och en att vi inte har och inte kan ha något annat syfte än att få lite liv i Pintjik och lära honom dansa.

De som är mest av alla övertygade om detta är vi två. Men av någon anledning brukade han förut äta middag ensam. Men nu sitter han tillsammans med alla andra. Då och då ser man ett spår av leende bakom hans glasögon, fast då rynkar han också pannan. Vi talar inte om något, vi har ingenting avtalat. Men när tant Musia och onkel Mulja kommer för att spela poker är vi alltid hemma bägge två, och våra tysta danslektioner fortsätter. Vi rör nästan inte vid varandra, vi tittar inte på varandra. Vi rör oss långsamt i takt till musiken och önskar bara en enda sak: att det aldrig skall ta slut! Men kvällen kommer till sitt slut, och allt blir som vanligt. Ingenting är sagt, ingenting är tänkt, livet flyter som förut. Men man har en känsla av att man flyger i stället för att gå, att hela livet är en enda fest. Nu när jag minns detta tycks det som om sommar rått under hela denna tid, som om det inte fanns någon höst och inte någon vinter, bara en enda lång sommar som var två år lång!

Vilken känsla en spirande kärlek är! Vad är det man gjort med jordens invånare för att de ska se kärleken som någonting gammaldags och obehövligt så att man i lugn och ro kan sälja pornografi i varenda mataffär, för att barn skulle våldtas och dödas eller de ska för sin försörjning erbjuda sina kroppar till salu som ett medel för tillfredsställelse av ett sexuellt behov?

Sex är ett stort under! Vad mer i världen kan skänka en en sådan njutning! Vad kan befria oss på ett liknande sätt? Men bara sex varar i några saliga minuter efter vilka tomheten stundom infinner sig. Förmodligen är det bara kärleken som kan skänka oss tjugofyra lyckliga och saliga timmar om dygnet. Bevisa för mig som är en fjolla att makten och krigen är viktigare än detta. Jag föredrar att förbli en fjolla ändå in i ålderdomen framför att tro på detta. De gröna ögonen bakom glasögonen värmdes successivt, och avståndet som vi höll medan vi dansade blev kortare och kortare.

Och en dag befann vi oss plötsligt helt nära varandra och rörde varandra med läpparna. Jag tittade i hans jättestora pupiller med gröna stränder. Mitt huvud gick runt, och det var nära att jag förlorade medvetande. Detta vidrörande av läppar var den berömda första kyssen. Och i det fanns mycket mer kärlek än just kyss. Och efter detta blev hela mitt liv till just kärlek, ren, ljus och hemlighetsfull och...synd att säga, platonisk. Ingen fick någonsin veta någonting om detta. Detta tillhörde oss och skulle inte ha någon fortsättning. Det kändes så skönt att gå, andas, leva, vara i skolan. Vilka underbara människor det plötsligt fanns omkring oss och vilken underbar värld vi levde i! Vilken glädje det var att varje dag möta ögon fulla av ömhet och värme.

Pintjik slutade vara en dyster glasögonorm som kutade ryggen när han gick. Han förvandlades till en utsökt och ståtlig intellektuell med gröna ögon som gnistrade av skratt bakom glasögonen och med snabb och lätt gång. Ibland yttrade han några ord och skämtade till och med. Men tillsammans med mig visade hans sig vara en öm, snäll och klok man som läste, tänkte och visste väldigt mycket. Varje kväll försvann vi hemifrån, var för sig, möttes igen i parken på vår soffa och befann oss vara ensamma i hela världen. Vi satt tätt intill varandra och pratade om framtiden. Våra kyssar blev med tiden djärvare och mer innehållsrika. Men vi gick inte längre än så. Vi visste att vi älskade varandra och alltid skulle göra det men ansåg att vi inte hade rätt till att förena våra liv. Men det var fel. Vi förstod och kompletterade varandra så väl, vi hade så varmt och lugnt tillsammans att det kanske skulle varit mycket bättre om vi trots allt inte skulle skilts den gången. Var för sig var vi inte lyckliga i vårt familjeliv, varken han eller jag. Vi höll vår kärlek hemlig och kom hem var för sig: först jag, sedan han.

Men det är omöjligt att dölja kärlek, den gör människorna lyckliga, och det syns på avstånd. Flickorna Annie och Sarra var de första som la märke till det. Sedan såg även alla de andra, och paniken utbröt - fullständigt i onödan. Men detta sammanföll med våra skolavslutningar, och nya bekymmer uppstod i samband med att vi skulle ordna våra fortsatta liv vilket gav naturliga möjligheter att skilja oss åt fortast möjligt.

När jag kom till stadens myndigheter för att få anvisning för en anställning efter utbildningen bestämde de sig att skicka “den unge specialisten” till ett vilohem för att stärka medborgarnas hälsa på profylaktisk väg i egenskap av sjuksköterska. Vilohemmet var beläget i byn Vizjenka inte långt från Tjernovtsy.

Pintjik å sin sida började intensivt förbereda sig för att komma in på högskolan. Han hade en fin matematisk begåvning men i Sovjetunionen var en jude inte hjälpt av någon som helst begåvning, i synnerhet inte i Ukraina. För att komma in på högskolan skulle man antingen vara ett absolut underbarn eller gå med på att resa långt bort ... norrut, österut eller till kazachiska stepper. Eller skulle man vara kapabel att ge en speciellt stor muta. I så fall var man tvungen att anstränga sig en del för att finna en mellanhand som kände den höge muttagaren. Sådant var fortfarande nytt under 1960-talet och därför mer nytt och mer komplicerat än under de kommande åren. Människorna levde fortfarande med ett poststalinistiskt skräcksyndrom, och nöjde sig i vanliga fall med att bara hanka sig fram. De vågade inte söka efter kryphål som ledde till blomstring. Men det fanns redan affärsmän som tog emot pengar, lovade guld och gröna skogar men gjorde ingenting, de litade på turen. I fall av otur försvann pengarna. Vem vågade gå till polisen och förklara att man har försökt att ge en muta! Därför var hela processen av givande av muta i alla avseenden riskfylld och totalt utan garanti. Pintjik liknade mer ett underbarn än givare av muta.

Familjen bestämde sig att inte skynda och i stället anställa lärare för barnet. På detta vis löstes alla problem, om än temporärt:

1. Fröken reser till ett vilohem för att jobba där. Kanske vill GUD hjälpa oss, och hon hittar en fästman och blir gift. Låt detta bli sagt i en god stund!

2. Pojken har svagt hjärta och skall inte oroas. Det är precis vad som skulle ha hänt om man skulle bli tvungen att skilja dem åt. Men nu reser flickan iväg, hon har fått anvisning och skall jobba, ingen har skuld till detta, och man kan inte ändra på det. Pojken skall läsa med sina lärare, han kommer att vara upptagen, tiden kommer att göra sitt, och han glömmer henne. Sedan kommer kanske GUD att hjälpa oss, han reser iväg, börjar på en högskola, och allt blir väl.

Mitt första jobb

Som resultat av dessa “lyckliga” omständigheter uppenbarade jag mig en vacker dag på vilohemmet “Vizjenka” som inrättningens enda medicinstjärna. Det fanns ett helt halvmedicinskt system av en och samma typ: hälsohem, vilohem, barndaghem och “pionjärläger” ( =sommarkollo). Senare fick jag tillfälle att studera dem väl eftersom jag var där periodvis ömsom i egenskap av personal ömsom som medborgarinna.

Den viktigaste länken i denna kedja utgjordes av de så kallade sanititära epidemiologiska stationer som i likhet med Sovjetunionens kommunistiska parti “ledde och styrde” och, i likhet med det, framkallade samma sorts rädsla. Diverse avdelningar ingick i det sanitära epidemiologiska systemet: avdelningar för arbetsplatshygien, skolhygien, toxikologi, virusologi och många andra. Detta var en jättearmé av anställda som inte producerade någonting och låtsades ägna sig åt intensiv verksamhet. Under arbetstiden hann de allt: köpa och sälja bristvaror till varandra och i timmar köa för dem (bristvarorna alltså!). Man klippte sig, gjorde makeup, diskuterade mode, sina egna och andras familjeliv, läste och i hemlighet även stickade. De styrde sin familj och uppfostrade sina barn med hjälp av telefonen. Ofta bad de om lov att komma bort från jobbet en liten stund för att lämna in och hämta sin tvätt på en lokal tvättinrättning. De gick även på bio under arbetstiden. Hur många tragedier har inte utspelats på grund av att de ogifta, välvårdade kvinnorna som fanns bredvid de manliga arbetskamraterna tog dem från deras utsläpade lagvigda hustrur! På jobbet ordnade man även mastiga middagar med ymnigt supande i samband med almanackas samtliga helger, och även personalens födelsedagar, pensioneringar, semestrar, bröllop och skilsmässor, barnens födslar och likaså då någon av de anställda hade avlidit. Många hann bli alkoholister på jobbet. Man måste tillägga att det sagda också var mer eller mindre typiskt för alla arbetsplatser där sovjetmänniskorna arbetade.

Men huvudinnehållet i de sanititära epidemiologiska stationernas verksamhet var kontrollerna. De var “fiende nr 1” för vilohemmen, barndaghemmen och pionjärläger. De ansträngde sig nämligen enbart p g a “den sanitära stationen” skulle komma på besök. Om ropet “den sanitära stationen!” skallade inom en inrättnings väggar betydde det nästan samma sak som “kriget kommer!” eller “jordbävning!”. Föreståndaren eller medicinansvarige var genast framme med sitt bästa insmickrande leende på läpparna. Leendet skulle föreställa glädje, hälsning och försäkran om att i den till honom anförtrodda inrättningen råder idealisk renhet, ingen stjäl matvarorna och att de inte används efter den sista förbrukningsdagen. Till att börja med visades kontrollanten ( en dam) till föreståndarens rum liksom för ett inledningssamtal om läget. Under tiden spreds budskapet till de bortersta vrårna till samtliga anställda. Och nu - alle man på däck! Allt gjordes i ordning fort som bara det. Det som skulle gömmas, gömdes, och det som måste vara framme ställdes fram. Kontrollantens stora väska fylldes med bästa produkter på det mest hemlighetsfulla sätt (kontrollanten kom förstås aldrig på tanken att de var stulna av någon!). Väskans ursprung kom inte på tal. Sedan fick kontrollanten ett erbjudande att “smakprova maten” vilken i själva verket var en utmärkt middag som i vanliga fall skulle ha räckt för 2-3 patienter.

Först nu när man har bragt inrättningen i någon form av ordning, och det bara var kontrollanten som förblev till synes hård och otillgänglig, kan kontrollen börja. Allt kontrolleras på det mest seriösa sätt. Kontrollanten finner en massa fel, kommer med en massa anmärkningar och en moralpredikan. Läkaren som följer med henne svär dyrt på att till hennes nästa besök kommer allting att bli åtgärdat. Sedan styr “högfrämmande” med följe sina steg till medicinavdelningen och skriver i tre exemplar ett papper där alla fel räknas upp samt tiden när allt skall vara åtgärdad. En kopia lämnas kvar på inrättningen för att de skall veta när nästa besöket är att vänta på ett ungefär (nästa katastrof, eller invasion). Kopia nummer två sänds till stadens eller räjongens hälsovårdsnämnd för att alla höga tjänstemän skulle veta att anställda på sanitära epidemiologiska stationer inte lyfter sina löner utan att arbeta (lönerna var förresten så låga att om inte för de ovan nämnda rymliga väskornas skull skulle de knappast gå med på att under hela dagar sitta där för sådana svältlöner). Kopia nummer 3 lämnades till chefsläkaren på den sanitära epidemiologiska stationen för att han skulle kunna skriva årsberättelsen. Man kan fråga sig: varför behövdes dessa operationer med väskan och den rika måltiden som heter “att provsmaka maten?”. Man fick ju ändå en massa anmärkningar! Jag svarar på frågan: de som inte kände till det rätta svaret fick sådana anmärkningar att föreståndaren för inrättningen riskerade avsked från sin välbetalda tjänst, och hans medarbetare råkade ut för allvarliga prövningar. Men om man skulle fråga de anställda på vilohem eller barndaghem hur de hade det svarde de “bra, om inte för epidemiologerna!” Och det var rätt.

Annars hade man rätt lugnt på de där inrättningarna. Man stal i proportion till sin befattning. Föreståndaren, hushållsansvarige, bokhållaren och kocken hade allt som oftast det de behövde i ansenliga mängder. Resten nöjde sig med att de kunde äta på jobbet för en billig peng och att arbetet var jämförelsevis lätt. De som hade det svårast var den medicinska medarbetaren som hade ansvar för patienternas hälsa, för ordningen, för medicinsk och profylaktisk verksamhet. Men kök & matsal var det svåraste som fanns. I relation till sitt personliga samvete skulle man se till att produkterna inte var för gamla. Att de hygieniska reglerna skulle följas, att - och detta var det viktigaste - maten skulle hamna hos patienterna och inte bli stulen. Läkaren hade ett följande val i sitt beteende:

1. Vara en sorts polis, tränga in i allting, försöka se allt och beröva sig själv och alla andra ro (ve honom! Framgången var inte satt utom allt tvivel!).

2. Få sin del av det stulna och inte låtsas om det som händer omkring honom (med dåligt samvete och dålig nattsömn).

3. Bara syssla med medicinen som sådan utan att försöka räcka till allt annat (dvs delta i den gemensamma lek som heter “kejsarens nya kläder” - när alla ser och förstår men låtsas att de vare sig ser eller märker någonting).

Jag valde någonting mitt emellan: var inte angelägen om att vara en bra polishund och tillät mig inte vara en sorglös knähund. Ansträngde mig så långt mina blygsamma möjligheter räckte (med växlande framgång!).

O, vilohem! En tvåveckors dröm för dem som av facket tilldelats det eftertraktade dokumentet och som kom för att koppla av och roa sig. Ett delat rum för flera personer, tvättrum och toalett i ändan av korridoren. En allmän dusch som periodvis fungerar. Det fanns förstås andra inrättningar - hälso- och vilohem - men de fanns för “SPECIALKUNDER” på olika nivåer. Det var mest kvinnor, utsläpade hemma, på jobbet och i köerna som kom till de vanliga vilohemmen. Männen var mycket färre. Männen och kvinnorna hade olika syften med sin vistelse. Männen fann kompisar redan på vägen dit. Därmed löstes problemet vem de skulle röka och dricka med samt berätta fräckisar. Detta problem löstes förresten lätt även på plats. Kvinnorna närde ett hemligt hopp om att få möta någon om vem de skulle kunnat säga - bara två veckor, men de var mina!

En del “semesterfirare” som kom till vilohemmet tyckte om att få ihop ett gäng. Det betydde att några män och kvinnor gick för sig själva, samlades i ett av rummen eller helt enkelt på gräsmattan, de åt och drack en del, sjöng och gick även till dansbanan där de dansade med röda, svettiga ansikten. Medan de fortfarande var fulla kunde de ligga med någon, vem som helst och var som helst, snabbt. Sedan reste de hem och kunde förtjust berätta på jobbet vilket underbart gäng de var och hur fin semester de hade!

Vid varje vilohem samlas även lokala sökare i fråga om gratis drickande och tillgängliga hungriga kvinnor. Dessa lokala förmågor är vanligtvis noggrant klädda efter modet... 5-6 års gammalt! De är alltid lätt berusade men tillräckligt stadiga på fötterna. Vilohemmets dragspelares repertoar och lekledarens skämt kan de utantill. De står i grupp vid ingången och diskuterar varje nytt skift (det kommer ett nytt var tredje vecka). Där väljer de sin nästa permanentade blondin som ser ut att vara enkel. Under två veckor tid kommer hon att visa sig på inrättningen för att hämta sina pengar som hon har sparat till semestern.

I varje skift finns en stackare som har med sig en hel väska med klänningar som hon inte har hunnit bära under året. Hon både ser ut och dansar som en drottning. Hemma har hon en alkoholiserad man och två lymlar till söner. Lekledaren som är en erfaren man kommer att välja henne. Hon kommer att vara baldrottning under två veckors tid på alla dansaftnar, och nätterna kommer hon att tillbringa i lekledarens rum och där väcka till liv denna kvinnojägares utslitna instrument.

Semesterfirarnas reaktioner kommer att gå isär. De som är äldre (de skulle också gärna ha syndat, men med vem?) kommer att fördöma henne där de sitter med hopdragna munnar på sofforna runt dansbanan. De som är yngre och också ser bra ut kommer att beundra henne. De vet att de inte är sämre än henne i utseende och dans, men det fanns tyvärr inga kavaljerer. Kavaljerer står i grupp och röker. De har redan hunnit dit de skulle och tankat grundligt vilket märks på att de rodnar och står ostadigt. Ibland kommer en av dem loss från kompisarna, grabbar tag i den första bästa kvinnliga person som väger ett tiotal kilo mer än han och börjar frustande valsa runt med henne och stöta emot de övriga dansande som en annan murbräcka. Han är röd och svettig, ögonen är stelnade som glas, och ansiktet uttrycker stor ansträngning. Kostymen är skrynklig, slipsen trycker och stör vilket beror på ovana, kvinnan är generad, hon dansar utan att titta på partnern, hon försöker att dansa i takt. Han är henne djupt likgiltig och ointressant, men det är musik, kvällen är så ljuv, och vad är det för skillnad vem man dansar med, man vill ju dansa!

I varje “skift” bildas ett eller två par som finner varandra under de första dagarna. Vanligtvis är det bordsgrannar från matsalen eller har de mötts på dansbanan. Ingen har lagt märke till detta eftersom de är tillsammans från första till sista dag. Ibland har sådana möten en fortsättning, men för det mesta är det bara så att en ensam eller en olycklig gift kvinna får en möjlighet att tillbringa två veckor tillsammans med en vanlig bra man. Det är som att vinna i ett lotteri. Hon reser hem, och sedan kommer hon att länge minnas dessa två veckor och längta efter dem, och ju längre hon i tiden fjärmar sig från dem, desto bättre kommer hon att tycka att de var. Han som är en aning bättre än alla andra män har förstås sin familj som han lugnt återvänder till. Han kommer att vara med sin fru precis som han var före sin semesterresa och precis som han var med kvinnan under dessa två veckor. Detta möte ändrar ingenting i hans liv, tillför ingenting särskilt. Det har bara räddat honom från två veckors avhållsamhet. Männen brukar inte tänka på hur hon känner sig efter dessa två veckors tillfälliga ömhet, hur ensamt och trist det är för henne. Han analyserar inte hennes själsliga tillstånd.

Kvinnor finner ofta varandra på hälso- och vilohem och blir väninnor. De har otur med kavaljerer, och de förstår varandra väl. De har en gång i tiden gått på samma sorts dagis och i skola där de läste efter likadana program, de läste samma böcker (i fall de läste), de lyssnade på samma propaganda i radio och TV, de såg samma filmer på bio. De ser allting likadant och tänker också likadant. De har samma sorts möbler och bekymmer. Männen som de måste stå ut med är också nästan likadana. Under sina långa promenader mellan måltiderna berättar de allt för varandra och diskuterar allt med fullständig ömsesidig förståelse. På dansbanan är de inte beroende av drinkarna, de dansar med varandra och behöver ingen. Efter semestern åker de hem var och en till sitt efter att ha bytt adresser. Sedan fortsätter de att göra livet lite gladare för varandra, det är inte utan betydelse att kunna klaga på sina sorger i ett brev och till tröst få ett brev från en förstående väninna som själv har nästan likadana sorger.

Således kom jag till vilohemmet “Vizjenka” i egenskap av en sjuksköterska. Detta var ett sommarvilohem, och jag fick stanna där bara en säsong - en sommar. Därför skulle händelserna under denna sommar kunnat rymmas i en enaktare för en amatörteater med följande personer:

FÖRESTÅNDAREN - en tjänsteman med kolchozframtoning;

BOKHÅLLAREN - en kolchoztjänsteman med en getabocks framtoning;

ETT GLASMEDICINSKÅP - ett tyst vittne som har fått lida oförtjänt;

VASIA - lekledaren med sex som hobby, med ett getabocks beteende

EN SKUREN PINNE - kämpe för rättvisan (en ovanlig vacker)

JAG - en 18-19-årig sjuksköterska som väntar på kärleken (enbart äkta!)

PLATS: byn Vizjenka. Ett fantastiskt ställe i Karpaterna

Som det ibland är fallet med unga människor kom jag dit för att arbeta på det mest hederliga och noggrana viset. Men jag fick inte göra det. Människor som fanns där har jobbat tillsammans i många år, blev korumperade och betraktade allt som skickades till vilohemmet som sin personliga egendom. Att en del av detta fick spenderas på semesterfirarna betraktade de som nödvändigt ont som måste reduceras till ett minimum. Medicinansvariga byttes varje år, men det var vuxna förståndiga personer som man kunde komma överens med på ett eller annat sätt. Jag som kom dit utrustad med min naivitet och uppriktighet betraktades som löjlig och utgjorde en fara. Man måste göra något åt mig!

Därför gjorde man allt för att jag inte skulle få tillfälle att lägga mig i någonting eller syssla med någonting. Man ordnade prima villkor åt mig! Jag hade ett eget rum, och i köket fick jag provsmaka måltiderna i sådana proportioner som om jag minst hade varit dotter till ordföranden för räjongens exekutiva kommitté. Jag fick följa med semesterfirarna på alla guidade turer, liksom för att se till att ingen av dem skulle må dåligt.

Först senare i livet var jag läkare på dylika inrättningar, då trängde jag in i allting och kollade allting. Men under denna första sommar av mitt självständiga arbete var jag grundligt isolerad från köket. Kocken Vasia var kung där, han var namne till lekledaren Vasia. På kockens exempel kan man se att även om ens begåvning var begränsad och tjänsteställning låg kunde man framgångsrikt använda denna låga ställning för att uppnå en betydelsefull personlig framgång. Vasia hade allt han ville ha i fråga om gastronomi och sex, och eftersom han inga andra önskemål hade i livet lyckades han uppnå höjden av lycka! Några lantliga oskulder tjänstegjorde i köket, de var så vackra att man skulle kunnat tro att de gick genom en skönhetstävling för att hamna i Vasias harem. Till slutet av säsongen märkte man att den oduglige, obegåvade Vasia i tur och ordning lyckades beröva dem alla deras oskuld med hjälp av sin tjänsteställning. Är det värt att söka svar på frågan om hur man uppnår framgång i livet? Vasia var klart mer intresserad av sina kvinnoaffärer i köket än av kålsoppan och pannbiffarna. Men inte desto mindre lagade han alltid någonting, och flickorna höll något sånär ordning, så allt gick som det skulle.

Epidemiologernas inspektion var föreståndarens och bokhållarens huvudbry. För mig ordnade man som för semesterfirarna. Jag tog allting på allvar och trodde att allt var som det skulle. Jag skulle alltid vara tillsammans med semesterfirarna och övervaka deras hälsa.

När ett nytt skift kom hade man att genomföra en medicinsk undersökning: väga och mäta var och en av dem, även mäta lungornas kapacitet. Semesterfiraren andades i ett rör som hörde till en spirograf. Röret skulle varje gång desinficeras med 96-procentlig sprit. För detta och andra ändamål fick jag varannan vecka kvittera ut 1/2 liter sprit. Före avresan skulle undersökningen upprepas för att konstatera att under två veckors tid gick de upp i vikt 1-2 kilo, växte eller rätade på sig 1-2 cm och började även andas bättre - sluka 1-2 liter mer syre. Vad jag med min höga lärdom kunde konstatera gällde förändringarna bara vikten och berodde enbart på vad semesterfirarna ägnade sig åt: ätande, kärlek, promenader, volleyboll eller oavbrutet supande.

Spriten förvarade jag i ett glasskåp jag redan har nämnt. Det var bara jag som hade nyckel. Allt var strålande! Jag rengjorde röret med 96-gradig sprit på det mest noggrana sätt. Men en gång tycktes det mig plötsligt att det fanns mer sprit i flaskan än jag hade lämnat sist! Jag ville inte tro mina ögon utan började ännu noggrannare kontrollera bränslets nivå och blev helt och hållet förvirrad. Ibland såg det ut som om det var mer än det skulle, ibland som om det var mindre. Då struntade jag i detta och bestämde mig för att jag bara inbillade mig allt detta. Men en gång skulle jag sticka hål på en böld på en av semesterfirarnas fot. Jag bestämde mig för att desinficera nålen i elden, och då såg jag plötsligt att den 96-procentliga spriten inte ville tända.

Det blev uppståndelse, jag tillkallade min enda förtrogna, bibliotekarien Natalja, vi undersökte skåpet gemensamt och fann att baksidna av glas var lätt att plocka bort. Det var bara föreståndaren som hade nyckel till undersökningsrummet. Vi genomförde en liten undersökning och kom fram till att “rövargänget” bestod av föreståndaren, bokhållaren och Vasia-lekledaren som ordnade kalas i föreståndarens rum med hjälp av min sprit och tilltugg som de fick i köket. Deras långdragna vetenskapliga experiment med spriten berövade dem vaksamhet, och mängden sprit de tog motsvarade inte längre mängden vatten de hällde tillbaka i flaskan. Stackars semesterfirarna! De tog i sina munnar ett rör som bara rengjordes med kallt vatten som luktade sprit! Man kan säga att de på detta vis ägnade sig åt gruppsex med varandra, och hade det varit 90-tal i stället för 60-tal fanns det en teoretisk risk att de skulle bli HIV-smittade. Men den här gången klarade det sig.

Efter denna händelse började jag ta med mig spriten hem för natten. Den brottsliga trojkan ansåg detta vara ett svek och bestämde sig att den kortaste vägen till spriten skulle banas genom mitt hjärta - eller lite längre ner. Lekledaren Vasia bestämde sig för att visa kompisarna hur man genomför detta och slog t o m vad om en låda vodka. Han påstod att skulle uppnå sitt mål från första försöket. Alla medlemmar i den käcka manliga gruppen väntade på sin låda vodka med något som liknade upphetsningen på läktaren vid en idrottsarena. De frågade sig bara vem som skulle köpa lådan - Vasia eller föreståndaren tillsammans med bokhållaren? Jag ligger alltså fridfullt i min järnsäng och läser på kvällen.

Plötsligt ser jag att man har tryckt in min dörr med våld och den lilla järnkroken hoppade ur öglan. Lekledaren Vasia stod i mitt rum. Den erfarne lekledaren slängde alla lekar åt sidan eftersom han ansåg dem vara onödiga och började med frontal attack. Han försökte använda sig av Napoleons regel att en stad måste först erövras. Han sa inte ett ord, hoppade rakt på mig och började söka de för honom intressanta ställen med sin starka, erfarna hand. Hans läppar var också erfarna, de stängde min mun och hindrade mig att skrika. Han försökte tydligen bringa mig i ett otyglat passionerat tillstånd. Min hjärna som inte var ockuperad av fienden började röra på sig. Jag kom på att den här dagen, i matsalen fick jag en present från en av semesterfirarna - en vacker skuren pinne i trä som han brukade tillverka. Den fanns vid min huvudgärd. Jag hade tur och fick tag på pinnen snabbare än Vasia fick tag på det han sökte. Jag använde inte min tid till att reflektera utan slog med hela min styrka med konstverket Vasia på det ställe som putade ut mest där han låg på mig med sin mage neråt. Vasia tjöt och hoppade ned lika kvickt som han hoppade upp. Domarkollegiet på gården gnäggade som efter en signal. Dagen efter tyckte man synd om Vasia i samband med hans trippelsorg:

1. Han var tvungen att köpa en låda vodka

2. Det var obekvämt att sitta

3. Han fick höra pikanta frågor

Han var argsint och bestämd. Jag såg att det inte skulle sluta väl. Min oskuld, i likhet med tjänstespriten, hotades av en ärelös undergång. Jag fann en utväg. Jag övertalade Natalja att flytta in i min nunnecell och skildes inte från henne förrän till avskedssupkalaset med anledning av säsongens slut. Karlarna fick då så mycket vodka i sig att de knappast kunde röra sina tungor - utan att nämna andra, mer kräsna organ. Efter dessa semestermånader var jag fri och behövde inte jobba som mina kompisar två år på landsbygden.

Mentalsjukhuset

Men arbeta måste jag. Här fick jag hjälp från snälla tant Rachel och onkel Beroli som jobbade på ett mentalsjukhus. De skaffade mig en sjuksköterskeplats på Terapiavdelning 5 på det psykoneurologiska sjukhuset i Tjernovtsy där jag fick stanna under hela fem år. Mentalsjukhuset är inte något vilohem. Nej! Själva ordet framkallar skiftande reaktioner. En del ler sarkastiskt, andra darrar till, ytterligare några vill inte reflektera för mycket utan finner nöje i att berätta vitsar om dårarna. Få vet bestämt att detta är ett sjukhus för människor med stört psyke, sådana som har blivit berövade sitt förstånd. Vem vill veta om detta! Människorna dras till det sköna och behagliga, de undvika det tråkiga och sådant som inte angår dem idag. Detta räddar oss men inleder oss samtidigt i villfarelser. Tänk så många olyckor vi kunde ha undvikit om vi hade möjlighet att i alla lägen kunna dra en klar gräns mellan en psykiskt sjuk människa och en frisk!

Psykisk ohälsa är inte alltid galenskap. Oftast visar en person bara ett patologiskt understruket drag i karaktären som dominerar allt det övriga. Om man är konsekvent är all fanatism inte något annat än psykisk ohälsa. En hel del olycka i familjen, hemska brott, statskupper och t o m krig står i samband med att människor med stört psyke inte uppfattas som sjuka utan som utrustade med speciell karaktär - elaka, hårda, konstiga, svartsjuka, lata, misstänksamma eller maktlystna etc. Men det ju just de (människor med stört psyke) som är mest kapabla att komma till makten över döda kroppar därför att till exempel ett av de första och viktigaste kännetecknen för schizofreni är emotionell slöhet, frånvaro av känslor. Låter det inte bekant - dessa historiska personligheter som inte hyser kärlek och medömkan, durkdrivna, som trampar på allting som råkar finnas i deras väg? De jagas av sina förföljelse- och storhetsmanier och i sina fruktansvärda stövlar trampar de på en sorglös hop som hyser naiv tro på “övermänniskorna” och enbart önskar se det som är gulligt och trevligt?

Det psykoneurologiska sjukhuset i Tjernovtsy bestod av 14 avdelningar och omgärdades av ett högt stängsel. Varje avdelning upptog ett eget 2-3 våningshus som av säkerhetsskäl inte skulle vara högre. Det fanns galler i varje fönster, och alla dörrar var låsta. Varje avdelning var specialiserad. På Terapiavdelning 5 fanns patienter som förutom sin grunddiagnos även led av hjärtåkommor eller någon annan invärtes sjukdom.

Den mest “spännande” avdelningen var Avdelning 4. Där fanns patienter som hade begått ett brott (med brott menades allt som oftast att de inte gillade myndigheterna). Deras diagnos fick i detta sammanhang en större, ibland en ödesdiger betydelse! Personalen som jobbade på denna avdelning gick genom särskilda lojalitetsprov och avgav ett skriftligt tystnadslöfte. De hade särskilda förmåner som ingen annan avdelning hade. Personalen från andra avdelningar hade inte tillträde till Avdelning 4. Patienternas sjukjournaler förvarades i speciella säkerhetsskåp. Där fanns inga namn, bara speciella koder. Vid ingången och i entréhallen fanns militär vakt, med och utan uniform. Man bytte ut dem jämt, men man tyckte sig hela tiden se ett och samma ansikte. På sjukhusets område fanns en liten patientbiograf.

En gång hände en tragisk sak i Tjernovtsy. Ett ungdomsgäng ordnade en fest hemma hos en flicka som hette Tanja. Hon bodde i ett repsektabelt hus i stadens centrum, på tredle våningen. Tanja var dotter till höga partifunktionärer på Tjernovtsy-nivån. Ödet och Tanja ville att en ung judisk kille, en begåvad matematiker, skulle vara närvarande denna kväll. Han hette Edik. Tanja och Edik stod tillsammans på balkongen och samtalade mycket fridfullt vilket alla som fanns i rummet bredvid såg och senare kunde intyga. Men Tanja råkade stödja sig med ryggen mot balkongräcket. Balkongräckets galler var minst hundra år gammalt började knastra..och föll ut på gatan tillsammans med Tanja. Tanja dog på platsen. Fallet var oväntat, med ryggen mot gatan, därför blev slaget med huvudet mot gatstenarna ödesdigert (det var den gamla klinkern i centrum av Tjernovtsy!) som en slutlig dödsdom som inte kunde överklagas. Men Tanja var ju dotter till partipamparna! De ansåg att någon skulle straffas för dotterns död. Därför hamnade Edik först i rannsakningsfängelses ensamcell eftersom han misstänktes för mord, men när man inte lyckades bevisa någonting skickades han till Avdelning 4 för medicinsk undersökning, och denna undersökningen varade i många år. Troligen skulle Edik mått bättre av att få ett begränsat antal år i ett specialläger, eftersom regimen på Avdelning 4 var strängare än i ett läger. I läger har man sitt straff som så småningom tar slut och åtminstone vissa rättigheter. Edik hade varken tidsbegränsat straff, rättigheter eller framtid. Han ansågs vara mördare.

Andra invånare på Avdelning 4 betraktades som politiska fångar och befann sig där för att de inte hade en sovjetisk värdsåskådning. Inte desto mindre var det bara den presumptive mördaren som av alla som fanns på ovannämnda avdelningen på söndagarna fick besöka sjukhusbiografen.

De övriga (politiska) har ingen någonsin sett eller känt deras namn, ingen visste någonting om deras villkor och deras fortsatta öden. Dessa människor var levande begravda på Avdelning 4, inte bokstavligen men i praktiken.

De övriga avdelningarna var mer eller mindre av samma typ: för enbart män eller kvinnor eller blandade. Man behövde inte avundas personalen fast deras lön var trettio procent högre, och så hade de 40-dagars semester. Personalen på mentalsjukhuset hade inga andra privilegier men de hade många problem. Varje medarbetare hade med sig en tung nyckelknippa med nycklar till alla salar, toaletter etc. Det skulle vara en katastrof att tappa bort nycklarna eftersom de överlämnades i början och slutet av varje skift och vid alla dessa tillfällen räknade noga. På samma sätt överlämnade man allt som fanns på avdelningen: mediciner, porslin och lakan eftersom alla kunde tjäna som “redskap”. Man använde enbart skedar, inga knivar eller gafflar fanns. Som sjukvårdare tjänstegjorde starka friska karlar, deras fysiska stryrka var ofta nödvändig. Läkare och sjuksköterskor valdes efter vanliga kriterier utan tanke på den fysiska styrkan, men en god fattningsförmåga, snabb reaktion, oförvägenhet och mod var viktiga för att kunna arbeta där! Regelverket förbjöd kontakt med patienter för en ensam personal. Men sjukvårdarna var inte alltid lediga, och ibland hände det att man var ensam i en sjuksal med 10-15 personer av vilka ingen ansvarade för sina handlingar. Salarna var stora, det fanns många olika patienter, deras förstörda hjärnor led av många olika och oförutsägbara sjukdomar.

Det fanns inte några pålitliga objektiva undersökningsmetoder för psyke under 1960-talet. Man ställde diagnos med samtal och observationer som grund. Allt detta skrevs utförligt ner i sjukjournalen där man också föreslog en trolig diagnos med anteckningar om vad patienten var benägen att göra, dvs vad man hade att vänta av honom. För varje benägenhet fanns en särskild journal där man skrev in patienternas namn. För varje skift skulle man rita ett nytt schema där man skrev in patienternas namn som man överlämnade och mottog med namnteckning. Det fanns följande kategorier: aggressiva, benägna att fly, benägna att begå självmord, förlorad känsel etc. Och så namn. Namnteckning under en sådan uppräkning betyder att om en patient t ex har förlorat känseln, så kan det hända - om han kommer nära en ugn (man eldade med ved) så kan det hända att han brinner upp under fullständig tystnad, p g a att han inte känner någon smärta.

Men sjuksköterskan kommer att ställas till ansvar eftersom hon visste om hans tillstånd och då hennes namnteckning vittnar om detta. Ansvaret betyder att hon ställs inför rätta vilket också hände när en kvinnlig patient som hette Sjtjerbanj i efternamn bränt sig till döds på detta vis. Sjuksköterskan blev inte straffad eftersom det fanns förmildrande omständigheter, såsom vedeldning (som inte desto mindre inte blivit avskaffad efter detta). Men sjuksköterskan blev tillräckligt straffad ändå eftersom rannsakningen och rättegången tog upp drygt ett år, och detta var inte det bästa året i hennes liv, varken moraliskt eller materillt. Hela vår anstalt kom i gungning, och speciellt vår Avdelning 5! Undersökningar, förhör, kontroller, tillsägelser etc.

Varje jour som jag tillträdde var liksom en utmaning av ens öde! På mitt ansvar låg hela avdelningen, och jag fick dessutom leda sjukvårdarna i deras arbete - och de var äldre och mer erfarna än jag. Nej, detta var i sanning inget vilohem! Jag kom till jobbet samlad, jag försökte att inte bli distraherad ens i tankarna! Det var mycket jobb: att gå genom alla salar och alla lokaler, att kontrollera om patienterna var hela (bokstavligen), om allt fanns på plats, dvs medicinerna, porslinen, nycklarna, lakanen (om ett lakan, ett örngott eller en handduk var borta kunde det innebära att någon skulle hänga sig under natten). Om den som tillträder inte har kollat allting personligen och satt sin namnteckning (och under tiden har någon flytt eller något annat har hänt), så kommer den som skrivit på att ställas inför rätta, och inte den som lämnat sitt pass och påstått att allt var väl. Sånt har också hänt - men till all lycka, inte med mig.

Efter att man har tillträtt skulle man utföra alla läkarordinationer. Undet 60-talet började man använda aminasin. Detta var det så kallade “lugnande medel nr 1” som var ganska giftigt men som inte desto mindre gavs åt alla patienter. Efter sprutan blev de slöa, apatiska och kunde dygnsvis slumra fridfullt utan att bry sig om någonting. Varje spruta till en psykiskt sjuk person ges med hjälp av en stark sjukvårdare vilket inte utesluter möjligheten att få ett slag mot tänderna eller att bryta injektionsnålen i patientens spända stjärtmuskeln. Man måste även ibland lyssna på kötteder av hög kaliber, ibland vilda skrik. En del patienter börjar sjunga högt eftersom de anser sig vara hjältar som går en heroisk död till mötes. Att ge mentalpatienter middag är inte heller en enkel eller en trevlig sak. De våldsamma äter i sina salar var och en efter sin personliga vana: en del på golvet i ett hörn, andra på sin säng. De tysta sitter i matsalen - vilket inte gör dem klokare. Den kvinnliga patienten som hette Sjtjerbanj (som senare brände sig till döds) led av icke-socker diabetes, därför kunde hon under en dag sätta i sig en-två hinkar vatten eller vilken annan vätska som helst som råkade finnas i närheten. Det fanns aggressiva patienter som kunde attackera personalen eller andra patienter för att ta all mat ifrån dem.

En del patienter led av anorexia - de ville inte äta alls och ville kasta bort eller skänka all sin mat. Om man lät dem vara kunde de omärkligt svälta ihjäl.

Vi hade en man på avdelningen som hette Isaak Zamler. Under tiden han suttit i fängelser och koncentrationsläger blev han så van att hungerstrejka att han slutade äta själv överhuvudtaget. Han hamnade hos oss på psyket eftersom han blev så utmattad både i fysisk och psykisk bemärkelse att även de outtrötlliga proselyterna till Szerzjinskij och Beria kom till slutsatsen att en sådan folkets fiende som Zamler kunde omöjligtvis utgöra någon som helst fara längre för vårt blomstrande sovjetiska fosterland. Han förtjänade inte ens att vara på Avdelning 4, därför förtvinade han i tysthet på den beskedliga femman. Han fick matas genom en gummislang som man tryckte genom näsan in i magen. I slangens andra ändan stoppade man en stor tratt av glas och hällde i den “en drink” som bestod av en halvliter mjölk, två ägg, ett hekto upplöst smör samt två matskedar socker. Vid denna procedur satt Zamler helt lugnt och gjorde inte något som helst motstånd ens i tankarna. Så har det redan varit i många år. Isaak Zamler liknade inte Einstein ... men framkallade ändå associationer. Han var lång, mager, med indragna kinder, lång näsa, hade en tandlös mun, hans läppar var rosafärgade och alltid fuktiga. Han gjorde trots detta inget frånstötande intryck, snarare tvärt om. Jag beklagar ofta att Gud inte velat ge mig en konstnärs talang. I så fall skulle jag kunnat måla Isaak bakom taggtråd och kalla hans proträtt för “visdomens öde”. Okänt på vilket sätt lyckades Zamler att under sin väg genom alla läger att hos sig bevara sin mors guldörhängen med koraller. Han förälskade sig i tur och ordning i all kvinnlig personal på avdelningen och, som ett vandrande pris, skänkte han bort örhängen för att dagen efter, mycket taktfullt och beskedligt, ta dem tillbaka. Därför brukade de lyckliga ägarinnorna till skatten inte ta den hem, men inte desto mindre uttryckte de uppriktig beundran när de befann sig vara nästa objekt för hans heta kärlek och mottog den värdefulla gåvan från sin höga (bokstavligen!) beundrares hand. Ingen blyghet i världen kommer att förbjuda mig att bekänna att jag inte stod efter de andra! Jag hade nämligen flera gångar den historiska dyrgripen i min ägo för en dag!

När alla alltså har ätit, och Isaak blivit matad som det föreskrevs kom en kort vilostund när patienterna vilade men inte personalen. Sjukvårdarna städade, sjuksköterskorna sysslade med dokumentation.. Sedan följde behandlingar, sprutor, medicinering etc.. Det kunde mycket väl hända att man inte fick vila ens några minuter under en och samma dag. Jag förmodar att Gud när han förberedde mig för jobbet på mentalsjukhuset först ville ge mig en liten belöning - sommaren på vilohemmet “Vizjenka”. Speciellt för att jag skulle koppla av och samla lite kraft!

Och nattjouren! Vid fyratiden på morgnarna började jag avundas de sovande patienterna. Det låg en flerfaldig fara i att somna sittande vid ett bord. Varje natt men på olika tider genomförde man kontroller. Vi var tre stycken som hade pass och kunde turas om att vila en stund. Men på grund av den sovjetiska extremismen skulle var och en vara spänd och darra som en sträng. Kontrollanten virade tunt tyg runt nyckeln, öppnade tyst och stod där plötsligt framför den slumrande. Det var inte bara en shock, utan hade även allvarliga påföljder såsom anmärkning, med utebliven vistelse på ett vilohem som vi kunde få ibland, en premie etc.. Men vakandet var mest av allt viktigt för säkerhetens skull. Man kunde aldrig förutsäga vad som kunde äga rum från ena stunden till den andra på en avdelning där patienter med många olika manier fanns samlade. Hela livet för varje patient kretsade kring hans mani. Han kan hålla personalen under observation dag och natt för att vänta ut den enda möjliga stunden för att göra det som han har fått för sig i sin sjuka hjärna. Ingenting annat intresserar honom, han hyser inga andra tankar eller känslor, inga relationer, inga band, inga önskningar. En automatisk förrättning av kroppens naturbehov och ett oundvikligt strävande efter ett maniskt mål som förstörde allt i ens väg. En manisk person kan jämföras med en robot som fungerar efter ett program. Det de har gemensamt är en emotionell slöhet som gör dem osårbara.

Det är lärorikt att iaktta galningarna. Det är svårt att erkänna Hitler och Stalin efter vars pekpinne historien skapades helt enkelt vara lidande av storhetsmani som sopade undan och förgjorde hela folk. Historien upprepar sig flera gångar. Diktatorerna förvånar genom sin grymhet, människorna jämförs med träflisorna som flyger åt alla håll när man hugger ved, och när man börja hugga huvuden upphöjs detta till statspolitik. Men alla förblir naiva, fega och sorglösa, de försöker se bara det som de vill se för att inte krångla till sitt liv med problem! Detta är samma kejsarens nya kläder-syndrom som hela världen är sjuk i, när alla ser och vet men låtsas inte veta någonting och möter de viktigaste frågorna med tystnad. Ändå fram till tiden när DETTA börja röra dem personligen och man börjar tillverka damväskor av deras skinn. Men då är det så dags om man vill förändra någonting.

Men nu - tillbaka till mentalsjukhuset. Patienterna håller sig vanligtvis på sin kant, de är likgiltiga och alienerade. Var och en av dem är innesluten i sig själv -han är ensam med sina upplevelser och förnimmelser, var och en utgör en olöslig gåta för sin omgivning. Var ocn en gör vad som behagar honom utan att ha i betraktande något eller någon. Många har tappat orienteringen i tid och rum. Vettlösa tomma ögon, ansiktet liknar en mask som har berövats mimik. Ibland iakttar man deras skräck och förvildning, hör ett högt meningslöst skratt eller gråt. Medan jag arbetade där kände jag varje patient, jag betraktade dem som på något sätt närstående. Men inte desto mindre var jag, när jag redan studerade till läkare och kom till mentalsjukhuset “Novinki” i Minsk för att göra praktik, rädd precis på samma sätt som andra studenter som tryckte sig mot väggarna.

Jag minns klart många av invånarna på Avdelning 5. Min favorit Naftula t ex.. En gammal jude som led av storhetsvansinne. Stackars Naftula tillhörde offren för syfilis som i sitt slutstadium uttryckte sig som storhetsvansinne. Han hade ett runt, godmodigt och levnadsglatt ansikte med lätt skugga av filosofiskt vemod, en rund imponerande stor mage och utmärkt aptit. Naftula var lycklig och och snäll, han ansåg sig vara en rik man och lät sig inte störas av några som helst problem. Han är snäll och vänlig mot sin omgivning, sitter hela dagarna med händerna på sin mage. Varje gång man serverar middag säger han till mig: “Flicka lilla, ge mig lite till så skänker jag ett flygplan åt dig”. Jag vet att han inte skall bli ändå rundare men varenda gång kan jag inte motstå hans rena barnsliga blick, lovar mig själv att det är för sista gången - och serverar en till matportion.

Hos oss fanns även Naftulas “kollega” när det gäller ungdomssynderna - han hade också syfilis i sista stadium - som yttrade sig i form av MS. Han liknade inte alls “lycklige” Naftula. Han var dyster, aggressiv, förståndet var frånvarande, han hade ingen kontroll över kroppens naturbehov, dvs urinerade och tömde tarmen allt eftersom reflexen infann sig. Han gör samma rörelse dygnet runt - vrider handen runt sitt anskte. Man måste mata honom, ge honom att dricka, klä på honom, bada honom etc. Dessutom är han mycket stor, ondsint och han förstår ingenting. Han är egentligen närmare djurriket än sin egen art HOMO SAPIENS.

Och så allas vår kelgris Alik, 20 år, som i många år har lidit av de svåraste epileptiska anfall. Sjukdomen har gjort honom till en så kallad epileptoid. Han är sjukligt noggran med allting - han bäddar t ex sin säng en hel timme och slätar ut varje litet veck. Han är smickrande och inställsam å ena sidan - men grym, trolös, lögnaktig och långsint å andra sidan. Dessutom förstår han allting och är kapabel att lida. Han är en riktig manlig skönhet, ståtlig, lång, han har ett blekt ansikte med fina drag. Hans ögon rymde en hel värld som det tycktes. De var svarta, gåtfulla, djupa. Det var omöjligt att tro att ingenting fanns bakom dem. Men det var sant. Vacker tomhet. Det gjorde ont att se Alik i sjukhusjackan och byxor ner till anklarna. Men mest ont gjorde att se hans anfall och inte kunna hjälpa honom. Vid dessa tillfällen var han blå, hade blodskum kring munnen, han vred sig i kramp som stillnade för ett ögonblick enbart för att i nästa stund ta fart om och om igen. Detta kallas för status epilepticus. Vi var alla mycket sorgsna när vi inte på något sätt kunde lyckas att få vår vackre Alik ur ett sådant status epilepticus som blev hans sista.

Vi hade också en målare som var kring 40. Han var schizofren, hallucinerade, var aggressiv. Han var fysiskt stark, och om han var aggressiv kunde inte ens våra starka sjukvårdare klara av honom. Han röt som ett vilddjur och var hemsk. Jag fick ofta komma in till honom för att ge honom sprutor, mat, medicin, men han var aldrig aggressiv mot mig. En sjukvårdare var förstås närvarande som försäkring. När målaren fick en tillfällig förbättring (kallad regression) skrev man ut honom. Jag själv bodde i en halvkällare på sjukhusets område. En gång kom han på besök och dekorerade min blygsamma boning med hjälp av en ovanlig schablon. Plötsligt flög underbara fåglar överallt på taket och läng väggarna. De hade guld- och silverskimmer kring sig, och där fanns även aldrig skådade blommor som växte och klängde.

Alla som kom till min halvkällare stannade i förvåning och såg sig om i förtjusning. Jag frågade honom försiktigt varför han var så snäll mot mig när han var sjuk och varför han nu kom och målade dessa paradisfåglar hos mig. Han svarade att han var omgiven av hemska vidunder som anföll honom. Han hörde deras röster som sa förolämpande saker, han kände deras beröringar. De hotade att ta kål på honom, och hela omgivningen höll med dem. Men när jag kom in i rummet förändrades allting. Jag var omgiven av blommor och fåglar - de som han nu målade på mina väggar - och alla vidunder försvann, ingen hotade honom. Han ville alltid att jag skulle stanna hos honom länge. Jag kände mig illa till mods. Hade jag vetat detta skulle jag tillbringat varje ledig stund hos denne “våldsamme” patient. En annan människas själ är en gåta. Och tänk om jag hade varit ett vidunder i hans sjuka drömmar! Då skulle han med all sannolikhet försökt att göra upp med mig ..?

Det finns så mycket dolt och ofattbart inom människorna. Alla runtomkring mig säger att man måste vara hemlighetsfull. Jag ser även själv att människorna förlorar intresse för goda och öppna personer, men man vill på samma gång undvika lidanden som härrör från ömsesidig oförståelse. Ofta hyser vi obegriplig kärlek eller hat, vi söker vissas och undviker andras sällskap utan att riktigt veta varför. För min del tycker jag att livet har mer än nog att bjuda när det gäller det hemlighetsfulla, varför skall hemligheterna skapas avsiktligt, särskilt om man dessutom inte har lust att göra detta som jag till exempel? Det är paradoxalt: om man är god och öppen måste man betala detta med omgivningens förlust av intresse, på samma gång som hemlighetsmakarna är spännande även om det inte döljer sig något särskilt i deras själar. Jag mår ändå bäst när allt är klart och begripligt, och allt hemlighetsmakeri framkallar enbart farhågor och lusten att sticka så fort det någonsin går.

Min nästa favorit bland invånarna på Avdelning 5 hette Monja Levin. Detta är en lugn och snäll varelse, 18 år gammal. Han har god kontaktförmåga, svarar rätt på frågorna, vet var allting finns men är totalt likgiltig för allting. Han går efter ett exakt system som springaren i schackspelet och går därför ständigt runt någonting på ett omsorgsfullt sätt. Om man frågar honom varför han gör detta svarar han aldrig utan ler blygt sitt bleka leende. Monja lever i sin egen värld dit ingen äger tillträde, och är praktiskt taget inte närvarande i det riktiga livet.

Liza, 35 år. Hon ser ut nästan att vara en normal kvinna, men stoppar var och en hon ser och berättar att hon är med barn. Liza låter så övertygande att läkarna misstänkte från början att hon hade tumör och öppnade därför hennes mage för diagnos. Men de fann inga förändringar förstås. Men inte ens detta kunde övertyga Liza, hon fortsatte vänta på barnets födelse i många år framåt. Manier kan inte övertygas bort.

De sista jag minns hette Sasja Popik och Mariza. Man måste berätta om dem tillsammans. Först Sasja. När jag började på sjukhuset var Sasja redan gammal i gården. Han var kortvuxen, stark, hade ett klokt och ironiskt ansikte med klara drag och ett oberoende sätt. Han hade det bra på avdelningen. Han hade en dåres rättigheter och sa högt och tryggt allt han tänkte om ledarna och ordningen i landet. Min välgörare Nikita Chrusjtjev var vid makten. Sasja kallade honom högt för “chrusjtj” (ordlek: betyder på ryska “skalbagge”) och tillade beteckningar som aldrig skulle passera censur. Dessutom belyste han politiska händelser på ett sätt som man skulle göra om man var journalist på BBC eller “Svoboda”. Vi lyssande med förtjusning eftersom tänkte likadant men visade upp leenden som skulle föreställa något i stil med “Vad kan man begära av en psykpatient!”.

Men vi förstod ändå att vardagspropagandan i radio och TV liknade en psykpatients bekännelser mer än Sasjas politiska kommentarer. Sasja hade på sig ett par sjukhusbyxor, en vadderad jacka och en ryssmössa. Sommartid hade han exakt samma kläder på sig med undantag för den vadderade jackan som bytes ut mot sjukhusets blå. Utanför sjukhuset såg Sasja ut som en vanlig arbetare. Han hade så kallad frigång, dvs han var fri att gå vart han ville under hela dagen men skulle “hem” på kvällarna för att äta och sova. Han hade en särskild sal som han delade med en äldre tyst och långsam epeliptiker som tigande utförde alla hans order på ett noggrant sätt. Sasja hjälpte sjukhuspersonalen jättemycket. Han följde hushållsföreståndarinnan till tvättstugan, till proviantlagret och andra dylika ställen. Patienterna var en aning rädda för Sasja och lydde honom på samma sätt som de lydde sjukvårdarna. Under mina fem år på avdelningen lyckades jag aldrig förstå vad Sasja hade för sjukdom och vad han hade gjort för att få detta privilegium att öppet uttala sina åsikter utan att för den skull befinna sig bakom lås och bom på Avdelning 4, utan befann sig hos oss på femman och njöt av dess mjuka klimat. Det fanns möjligtvis en hemlighet här som jag aldrig har fått veta.

Nu skall jag berätta om en ung flicka Mariza som blev galen på grund av olycklig kärlek. Hon påminde om en vargunge, satt i en vrå med benen indragna under sig, darrade nervöst och morrade tyst. Om någon kom för nära kunde hon bitas, och då kunde man inte slita henne från hennes offer. Ibland blev hon upphetsad och kastade sig på vem som än befann sig i närheten, bets, sparkades och slogs med händer och fötter, skrek på ett kusligt sätt. I sådana fall brukade man kalla på Sasja, och i hans famn blev hon som en tam kattunge. Ingen har någonsin sett dem tillsammans, men några gånger fick hon gå genom en abort. Dessutom stoppade hon frukt och all möjlig fast föda i slidan. Därför fick vi med jämna mellanrum tillkalla en gynekolog för att avlägsna dessa förråd.

Jag tänker ofta på psykiskt störda människor och orsakerna till deras sjukdomar. I skönlitteraturen gillar man att skildra tragedier där en frisk individ plötsligt blir galen. Men i verkligheten sker allting mer vardagligt och ännu mer tragiskt. En person utvecklar sin sjukdom långsamt och under en längre period. Därför fattar de som står honom nära inte vad som är på gång, och de får lida mycket innan deras familjemedlem förlorar sitt förstånd helt och hållet, och man får det klart för sig vad som var orsaken till alla konstigheter.

Men det finns fall där det händer plötsligt. Sasja Gundarev hade utmärkta betyg i skolan. Men det hände sig att han sökte till högskolan två år i sträck utan att komma in. När han nu förberedde sig för att söka till universitet “stelnade” han helt plötsligt, och sedan dess stod han i samma ställning hela tiden. Man gav honom mat, lade honom i sängen på kvällarna, han reagerade inte på någonting, han var som en levande viljelös docka. Han reagerade inte på några mediciner heller.

Jag fick stanna på mentalsjukhuset i fem års tid, och under hela denna tid hände det aldrig att en patient var elak mot mig eller skulle slå mig. Detta kan inte sägas om dem som jag mött i livet utanför sjukhuset om alla som ansågs vara friska, de slog mig inte fysiskt, men psykiskt! Ofta fick jag gråta på grund av elakheter och oförrätter jag fick utstå! Jag utropade patetiskt: ”Hur kan man vara så elak!”. Man får tacka sitt öde när man lyckas överleva trots förtvivlan och inte blivit berövad sitt förstånd av sorg. Men mina patienter hade mindre tur.

Vår avdelning tog ibland emot narkomaner som ville bli botade. Oftast var det människor i en viss samhällsställning som av några orsaker hade tillgång till narkotika och använde sig av möjligheten vilket ledde till att de uppnådde en narkomans sorgliga skepnad. Man behandlade dem praktiskt taget bara genom att beröva dem tillgången till narkotika. Man blir inte förvånad över någonting på ett mentalsjukhus, där det finns sätt att lugna ner, att förhindra självmord och att stänga tillförsel av narkotika utifrån. Resten är den lidandes ensak. Han kan tåla sin abstinens tyst, han kan skrika, svära, dunka huvudet mot väggaran, han kan göra vad han vill (han är ju på ett mentalsjukhus), men han kommer ändå inte att få narkotika. Antingen ser han till att bli utskriven - om han inte kan stå ut - för att fortsätta sin väg till andra sidan, eller kommer han att hålla ut under några dagars omåttliga plågor. Sedan kommer hans krafter att bli återskapta, han blir stark och kommer ut för att återigen börja leva.

Jag fick iakttaga två sådana patienter: en man och en kvinna. Kvinnan var en professor i medicin från Moskva. Hon hade ett berömt namn, Maria O-va. Hon var femtio. Hon låtsades att hon fått veta att vår avdelning hade nått stora framgångar på denna vädjobana och skrev in sig frivilligt eftersom hon inbillade sig på ett naivt sätt att underverk händer och att någon kan befria henne från hennes last och inte hon själv som måste gå genom några dagars lidande utan sin sedvanliga dos. Professor O-va fick ett eget rum och allt nödvändigt. Och då började det! Hon var mager, hennes hy var mörk eller, snarare, grå av kronisk förgiftning, hon hade mörka ringar under sina elaka ögon som föll djupt in i skallen. Maria gjorde ett kusligt intryck. Efter de först tre dagarna kom den svåra, kritiska tiden, och hon förlorade människoskepnad och var som en hemsk dröm. Man kunde använda henne för en dokumentär som skulle illustrera narkomanins tragiska följder. Maria skrek, stampade, svor i det hon använde cyniska, för henne totalt opassande, ord. Hon var naken under den mörkblå sjukhusrocken utan knappar. Man såg hennes stackars magra kropp full med spår av sprutnålar. Hon sprang runt rummet med vilda ögon utan vett. Man såg hennes vajande svarta hår, hennes blå bitna läppar i grimas, man hörde hennes hemska skrik som övergick i tjut. Maria flög upp i fönstret som en stor vild fågel, hon slog sitt huvud mot gallret utan att se eller förstå någonting. Inte ens våra patienter hade förlorat allt det männskliga. Vi visste att Maria var läkare, vår kollega, professor och ansträngde oss för att hjälpa henne med det vi kunde, men allt var förgäves. Narkomanerna anmälde sig i vanliga fall frivilligt och skrev under ett dokument om sitt samtycke. Hennes förmörkade förstånd räckte till att kräva tillbaka dokumentet, riva sönder det och insistera på att bli utskriven. Vilket också skedde, fast det återstod bara några dagar som Maria behövde hålla ut innan hon skulle börja må bättre. På grund av ett läkarbeslut som var av nöd fick Maria en spruta som för en tid gav henne tillbaka hennes människoskepnad, och hon blev utskriven i ännu sämre skick än hon kom, eftersom degradering och fall skulle nu börja närma sig fort och oundvikligt, och hennes slut var i annalkande.

Och så den manlige narkomanen, ingenjör, geolog, han sökte också frivilligt. Han var lång, mager, flintskallig, med kloka lidande ögon, blyg och tyst. Han var ca 35-40 Men det är förresten svårt att se narkomanernas ålder. Det är möjligt att han var yngre. Han var ingen professor och åtnjöt inga privilegier. Hans järnsäng stod i en allmän sal där det förutom honom fanns 15-18 till. De härstammade inte från adeln och var inte belastade av någon överflödig uppfostran, dessutom var de galna. När man hamnar där för första gången kunde man bli chockad bara av omgivningen! Patienterna hade underliga kroppsställningar, några kröp, röt eller skällde. Andra gestikulerade ivrigt och samtalade med någon osynlig, de omsöm grät eller skrattade, svor, gömde sig, försvarade sig eller anföll. Ytterligare en ansåg sig vara en trana, därför stod han på sitt ena ben i en passande ställning och klapprade med vingarna. Det dånar ständigt. Man vet aldrig från vilket håll man blir anfallen. Man kan bli slagen, fråntagen sin aluminiumtallrik med mat eller så händer det någonting annat.

Ingenjören var dämpad och likgiltig. Jag hade jour när han kom till avdelningen, han lade sig genast i sin säng och under hela tiden hans abstinens varade, låg han så här. Vi försökte ge honom mat men utan framgång. Han kastade genast upp allt. Men till all lycka var han mottaglig för sömnmedel. Därför hölls han hela tiden i ett halvslumrande tillstånd för att han skulle lida mindre. Det var en modig och bildad man. Så småningom började hans tillstånd långsamt bli bättre, han fick aptit, det blev liv i hans ögon. När han blev så pass bättre kom vi i samspråk. Det var intressant att lyssna på hans berättelse om platser där han hade varit. Hans berättelse om plågorna han fick utstå under behandlingens första vecka minns jag för livet. Han beskrev för mig en smärta som varar utan att stillna för ett ögonblick, som genomtränger varenda cell. Man har ont i tänderna, tandköttet, ögonen, tungan, allt inuti och utanpå kroppen, varje del av kroppen är som ett levande sår.

Han var ensam, under tiden för sjukdommen förlorade han sina vänner och släktingar, därför fick han stanna länge på avdelningen även efter att han kommit till den säkra sidan. Men en dag kom när läkarna bestämde sig för att skriva ut honom. Som avsked följde han mig hem efter jouren. För sista (och första) gången gick vi en promenad och pratade än en gång. Jag blev vemodig när jag förstod att han hyste större känsla för mig än bara vänskap. Jag hade många varma och goda känslor för honom. Jag respekterade honom, intresserade mig för honom, beundrade hans mod, men jag älskade honom inte. Jag kunde inte ens föreställa mig något mer än en liten promenad mitt på dan, på en tyst gata med ett halv stegs avstånd emellan. Han sa till mig att hoppet om att för alltid vara tillsammans med mig höll honom uppe under hela denna tid. Från och med stunden när han kom in på avdelningen, och skrev på att jag tog emot honom - han var ynklig och förvirrad, jag klappade honom, tittade i hans ögon och försäkrade att allt skulle gå bra. Då svor han för sig själv att det också skulle bli bra - och hela tiden väntade han på mina jourpass.

Idag sörjer jag för att vi inte bytte adresser utan tog avsked för alltid eftersom jag blev rädd. Är det så viktigt att jag inte hade för avsikt att bli hans hustru? Vi kunde i stället bli vänner och kunde hjälpa varandra när det var nödvändigt. Men det blev som det blev, och inte på något annat sätt. Avsked som vi tog på den tyska gatan var avsked för alltid. Och jag kommer aldrig få veta om han hade lyckats att helt bli kvitt sitt beroende eller om han än en gång tappade bort sig själv i samband med någon motgång.

Den elfte drömmen

Mitt i urskogen. Ett stort vitthårigt lejon sitter på en stubbe mitt i en skogsglänta och gäspar och kliar sig. Inför honom står en schakal med svansen mellan benen, kutar med ryggen och darrar. Hans gula ögon brinner av ondska och inställsamhet.

- Jag har tråkigt- Lejonet gäspar och blottar sina stora hörntänder och sneglar på Schakalen.

-Skall vi kanske leka människor?- gnäller Schakalen och rynkar sin päls.

-Hur då? - Lejonet rätar på sig hotfullt.

-Vi skall spela djurkomedier med mänskliga roller.

-Och du skall förstås vara regissören?- Lejonet myser i sina morrhår. Tänker till, kliar sin man och tar plötsligt ett beslut.

-Med en presidentukas utnämner jag Den Hornprydde Renen till regissör! Och du utnämns enligt samma ukas till chef för den hemliga polisen. Samla ett gäng av schakaler och vargar som skall vara poliser. Hackspetten skall vara den hemlige agenten. Låt honom vara överallt och knacka fram sina meddelanden. Lejonet blev mer och mer uppfylld av sin presidentroll. Schakalen sträckte ut sig och spetsade öronen för att vara beredd att utföra vilken befallning som helst.

- Leta rätt i skogen på den listigaste Gamla Räven, han skall bli Den Högste Religiöse Ledaren. Hela rävfolket utnämns till predikanter. De måste förklara för djuren nyttan med vegetarianismen och berätta om det goda livet på andra sidan. För att gestalta krigsscenerier vill jag att du skall bjuda hit följande:

Hajarna skall vara krigsflottan,

Hökarna skall föreställa luftvärnet,

Vargar och Schakaler som inte vill tjänstgöra inom den hemliga polisen får börja krypa på¨sin mage som infanteri. -Men vem vill du att ha inom rättsväsendet?- frågade presidenten tankfullt. -Pingvinerna. De är lugna, förståndiga, hemlighetsfulla och känslolösa. Låt dem rannsaka alla brott och skipa rättvisa. De har t o m passande kläder, - svarade chefen för den hemliga polisen. - Utnämningen är godkänd!- lejonet röt medan han forsatte att fördela ämbeten. -Hönan kan styra sin fot, hon kan företräda den fria pressen. Kråkan kan alltid kraxa i radion, Skatan kan samla skvaller, jag menar, nyheter. Aporna skickar vi till televisionen, de kommer att upprepa allt vi vill att de skall säga. De får hjälp av Talande Papegojorna som hallåmän. -Vad har vi mer? - frågade Lejonet. -Författare och poeter - Schakalen skrattade till. - Vi har ju alla reptilier kvar! Hit med ormarna, snokarna, ödlorna! - röt presidenten argt. -Sköldpaddan skall göras till filosof, han har suttit där som du förstår i sitt pansar i 300 år - som i en annan tunna! -Kanske bäst att göra honom till historiker? - Schakalen viftade försiktigt med svansen och baken. -300 år! Han vet allt och minns allt! -Nej, du!- Lejonet slog med tassen mot stubben. - Ta hit fler ekorrar som skall bli historiker. Bara de kan skapa miljoner “historiska gåtor” - de sopar ju bort alla spår med sina svansar. Bara de kan gömma undan historiska dokument utan risk att någon hittar dem. -Min president, ni är ett riktigt geni! - Schakalen viftade med hela kroppen. -Nu är det precis som hos människorna! Vi är det möjligas konstnärer! Sådana historiker som ekorrarna kan man t o m sluka vid ett senare tillfälle i fall det behövs ... Han klappade drömmande med tungan. Sedan dristade han sig till att fråga vem man skulle bjuda som läkare. - Läkare? - Lejonets rynkade på sitt skinn. - De som bara sätter i gång och blandar sig i naturliga förlopp? De hittar på gifter som gör mer skada än nytta. Vi klarar oss utan läkare. Jag ger min tillåtelse åt vargarna och schakalerna att under fritiden vara skogens sjukvårdare... Med stora befogenher...! Lejonet sträckte sig nöjd, tittade rovgirigt runt omkring sig och slickade sig om munnen. -Var det allt? -Nej..-Schakalen drog ut på ordet medan han vred sig av respekt, skakade sig rytmiskt och andades högfrekvent. -De har dem där, ... de där ho, ho, ho! Ha-ha-ha...-Schakalen skrattade till. -Horor? Ingen har någonsin erbjudit någon en sådan roll. Det är en roll som alla skall spela när det behövs för handlingen! Nu skall vi i stället bjuda så många djur som möjligt som statister. De skall vara FOLKET. Vi tar helst kaniner och harar. De har långa öron och kort minne. De är fega, tillitsfulla och förökar sig väl även i fångenskap.

Jag har alltså varit sjuksköterska på ett mentalsjukhus under fem år. Vad betydde dessa fem år för mig? Efter hemkomsten från vilohemmet “Vizjenka” kunde jag inte längre bo hos snälla moster Reizoli och onkel Njoma. Jag hyrde ett rum på den tysta gatan där jag tog avsked från min olycklige patient (narkomanen), och nu blev jag återigen tvungen att leva på min “enorma” lön - 58 rubel. Min barndom, som blev uppsjuten till18-års ålder, tog härmed slut på ett definitivt sätt. Orsaken var min första kärlek som liknade den i Höga visan. Jag har överhuvudtaget haft otur i livet sedan 5-årsåldern, speciellt när det gäller kärleken! Bara drömmar, förhoppningar, lidanden, besvikelser och ett uns av inbillad lycka som alltid är färgad av vemod.

Pintjik fortsatte att hälsa på mig, vi var fortfarande kära i varandra, men vi var medvetna om att vi aldrig skulle få vara tillsammans, och när vi väl fann oss i denna tanke, försökte vi att på någon sätt kämpa emot vår böjelse. Vi försökte att inte träffa varandra i månader. Jag gick till “Den sjunde himlen” för att dansa, kom hem med följeslagare som försvann spårlöst när de fick klart för sig att skenet bedrog, och det blev inte någon “ögonblicklig” kärlek. Och min älskade Pintjik stod ibland i regnet och väntade på att åtminstone få se mig på avstånd. Efter en tid, när vi hade lidit tillräckligt, och efter att ha blivit övertygade om att denna skilsmässa som bestämdes av oss gemensamt inte kunde förändra någonting, slutade vi göra motstånd , beslöt att vi inte gjorde någon någon skada och började allt från början. Jag slutade gå ut och dansa - vilket jag hatade att göra, han slutade träffa George, och vi satt i trädgården som hörde till mitt hus och kysstes hela kvällar. Det var en skön tid men fördystrad med hopplöshet. Sedan kom den riktiga skilsmässan , han reste till en annan stad där han började på tandläkarhögskolan, och jag var kvar.

Jag förstod att allting blev tomt, både inom mig själv och runtomkring mig. Jag fick kväljningskänslor av allting - mentalsjukhuset, dansande, Kobyljanskaja, kavaljererna som bara ville en sak, längtan, tårarna, förhoppningarna. Jag var ändå ensam. Jag arbetade och försörjde mig själv. Under arbetsdagen åt jag på sjukhuset, hemma försökte jag att äta mindre. Alla pengar som jag lyckades spara använde jag till kläder. Jag hittade en billig sömmerska, köpte tyg och hittade på fantasimodeller som jag hela tiden bytte. Jag var iögonfallande, vacker, glad, men ingenting hjälpte. Ingen prins ville uppträda i Tjernovtsy, inte ens en ingenjör som, som det brukar vara, skulle föreslå mig att gifta mig med honom! Alla kavaljerer ville bara en sak - sängen eller buskarna, vart som helst, men bara fort, fort. En förbannelse för hela livet! Jag ville ha kärlek men man erbjöd bara sex. Jag slets sönder av alla motsättningar och fortsatte, som man sa förr i tiden, vara oskuld. Det finns många betydligt mindre smärtsamma varianter om man vill finna sin lycka:

1. Flickan är infantil. Hon hyser ingen lust. Man vet inte varifrån, men fina fästmän dyker upp, och denna isklump får på ett fat en tillgiven och älskande äkta man.

2. Flickan vet vad hon vill ha. Hon sätter sina järnklor i bytet som hon har sett ut.

3. Flickan är vacker. Det kommer många friare, och hon väljer. För det mesta, inte den bäste, men hon har möjlighet att byta flera gångar.

4. Flickan har pappa i god ställning, han tar hand om problemet.

5. Flickan vill inte ha någon, och ingen vill ha henne. Hon tar det lugnt fram till 30, men sedan kommer fästmannen, man vet inte hur.

6. Flickan förblir ogift. Här finns tårar, osynliga för omgivningen. Ingen känner till hennes riktiga känslor och orsaken till hennes ensamhet. För det mesta är orsaken hennes första olyckliga kärlek som slog allting i stycken.

Min variant var inte den bästa. Jag förläste mig på klassisk litteratur, uppfann ett ideal som befann sig så långt från verkligheten som en prins från en drinkare. I hela mitt liv väntade jag på denna prins, jag led varenda gång av besvikelse när jag mötte verkligheten. Och ju omöjligare visade det sig att få det som jag önskade, desto mer jagade jag efter mitt ideal och kunde inte finna ro och säga till mig själv att jag kanske kan leva mitt liv ensam. Jag tror att mitt skadade ben var orsaken. På den tid var haltande nästan helt omärkligt, men jag trodde att alla såg det, och jag kände mig alltid mindre värd. Allting var motsägelsefullt och störde livet. Man fick lov att antingen vara seriös eller lättsinnig och bete sig därefter. Men jag fick bli vuxen vid femårsåldern, jag var allvarsam och ansvarsfull i mitt inre, men i själen ytterst lättsinnig och godtrogen, vilket förstörde allting. I stället för att omge mig med hemlighetsfull dimma, att föreställa likgiltig och lugn är jag ständigt glad, munter, jag är öppen, snäll och välkomnande, och allt detta tillsammans drar inte män till mig och intresserar ingen.

Alla vill förstås ha denna lätthet och lätttillgänglighet, men plötsligt träder en allvarsam dam fram med sina känslor och upplevelser. Vem behöver allt detta? Ingen. Och hela mitt liv har gått i tecknet “Tänk om”. Tänk om jag möter honom idag?! Nej, inte idag. Men det betyder bara - i morgon. Jag möter honom i spårvagnen, på bussen, på jobbet. Bara på gatan. Var är du? Svara! Ingen svarade, ingen fick jag träffa, men det fanns sådana som trampade på min själ och förstörde allt i sin väg, som en fårflock. Men källan för tron och hoppet sinade inte. Tänk om detta händer i dag?

Jag gick ut och dansade på “Den sjunde himlen”. Det var så skönt där sommartid. Varma sydliga kvällar under svart sjärnhimmel, en danssal med marmorgolv, under bar himmel på sjunde våningen. Och nedanför såg man stadens ljus. Orkestern består som ofta är fallet i sydliga städer av unga begåvade musiker, och melodierna är lite sorgsna och lyriska 60-talsmelodier. Detta skapade en speciell stämning som skilde sig från dagens demokratiska disko där ingen är vemodig. Alla hoppar i takt och försöker bli av med överflödig vikt. Eller glömmer allt i världen, omfamnar varandra och kysses till musiken. Jag var inte alltför populär. Ibland tryckte jag mig sorgset mot pelaren och hyste en enda önskan att få dansa

Och någon oansenlig typ av manligt kön gick och granskade de festligt klädda väntande flickorna och såg ut som en rik köpare. Oftast var de minst iögonfallande uppbjudna. Den oansenlige typen och hans gelikar ville vara på den säkra sidan. De räknade med att det inte kunde bli fråga om misslyckande om man bjöd upp en alldaglig flicka, men de som är mer effektfulla ... Man vet aldrig vad de kan ställa till med, de vill dessutom alldeles för mycket, men vi nöjer oss med någonting mycket enklare ...

Tjernovtsy är en inte så stor stad, allt som har hänt blir fort känt. Det var ungefär samma människor som kom till “Den sjunde himlen”, de cirkulerade som molekyler hos Browns, flyttande från den ene till den andre. Det fanns de som älskade sysselsättningen och så småningom hade ledsagat hem till grinden alla mer eller mindre söta flickor. De kunde till varandra lämna exakta besked vilka av fröknarna som hade en rik pappa, vem som skulle få en lägenhet och andra värdefulla saker som hemgift. I fråga om andra som inte hade någon hemgift ställdes en fråga: ”Ger hon sig eller inte?”. Både det första och andra hade sina nackdelar. Om hon ”ger sig” så hörde det snart inte till god ton att visa sig i hennes sällskap på Kobyljanskaja. Om hon inte ”ger sig” och dessutom inte har någon rik pappa - förlåt, var finns poängen? Jag tillhörde just denna kategori. “Tygstyckena” som jag hängde på mig räddade inte situationen namnvärt. Men hur det än var: den missvisande gnistan i ögonen, fantastiska dekoltage och uppförande som var en romantisk mix av följsamhet och dynamit lockade en och annan att pröva lyckan.

Våra lokala fästmän in spé som redan hade tröttnat på att följa hem flickor hade sedan länge ställt sin diagnos: ”Varken rik eller villig” och slutade att lägga märke till mig. Men alla nya som kom utifrån märkte mig genast. De presenterade sig, följde till grinden, prövade lyckan utan att nå sitt mål, kände sig besvikna och gick ifrån. När de sedan i sällskap med någon annan flicka mötte mig på Kobyljanskaja log de elakt. och jag intalade mig själv än en gång att jag hade allting framför mig. Till mina väninnor lovade jag heligt att själv erbjuda mig till den som inte gör några försök att förföra mig.Men en sådan person har inte dykt upp. Därför gav man en icke-önskad tolkning till faktumet att kavaljererna bytte ut varandra med blixtens fart. Två historier vill jag berätta från denna tid, under rubriken Den naiva oskulden.

Det var en tid när jag hatade helger. Under vardagarna flöt det hela på något sätt. Men under helgerna måste man vara med i något sällskap. Inför varje helg ordnade man sig febrilt i sällskap på Kobyljanskaja för att slå sig ihop för firande. Det var förstås roligt, men jag hade inget nöje av detta. Det kännes på något sätt extra att dessa sällskap var enbart tillfälliga, och något fast och riktigt lyste med sin frånvaro. Man valde möjliga medlemmar och klargjorde perspektiv. Sedan samlade man in pengar och gjorde inköp. Man behövde inte ”skaffa fram” någonting på den tiden. Allt kunde inhandlas i affärerna, varför frågan om mat och dryck var inte den mest väsentliga. Man lagade någonting och till detta drack man någonting. Det roligaste var förberedelserna och de förestående möten.

På så sätt hamnade jag en gång i ett nytt sällskap. Först drack vi lite som det brukar vara, åt, dansade, pratade. Sedan var det plötsligt över midnatt. Vi tog täcken på golvet och placerade oss i jämna par. Alla var upptagna med varandra, varför ingen brydde sig om vad andra sysslade med. Jag tackade nej till några möjliga varianter, men vågade inte gå hem sådär sent, och satt ensam hela natten som nagel i ögat på alla andra, framkallande begriplig irritation - snarare avsky - hos samtliga närvarande. Nu när jag blickar tillbaka - för vems skull gjordes allt detta egentligen och vem har värderat dessa offer? Tänk om jag bara kunnat tillåta mig själv att njuta av livet som alla normala människor?

Och så historia nummer två under samma rubrik.

När jag promenerade på Kobyljanskaja tittade jag alltid i restaurangens fönster med intresse och avund. Där lyste guld som skuggade den vinröda sammeten. Att gå dit utan en passande kavaljer var omöjligt av ryktesskäl. En mecenat som skulle kunna tänka sig att bjuda mig dit har ännu inte dykt upp i Tjernovtsy. Varje kväll hörde man underbar musik från restaurangen, och i dess fönster syntes dansande par, men jag och mina väninnor gick bara förbi. Plötsligt föreslog en flicka som jag kände att hon och jag skulle gå på restaurang tillsammans med hennes vän, som i sin tur hade en vän. Man kan förstå vilka myror detta erbjudande satte i mitt huvud! Jag kunde inte säga nej!

Flickan hade inte det bästa rykte i Tjernovtsy (dessa rykten i Tjernovtsy!), och mannen kände jag inte. Men - man är själv sin bäste fiende! jag ville prompt gå på restaurang och var rädd att det inte skulle bli ett annat tillfälle att göra det, och om man bjuder mig en till gång - hur länge skall man behöva vänta på det! Och vänta kunde jag inte. Jag besegrade min rädsla och tackade ja. Gud vilken man jag fick se! Han var slank, hans hy var blek, svarta ögon och liten svart mustasch! Han var klädd i svart kostym och vit skjorta! Inte en enda onödig rörelse, återhållsam, charmig, uppmärksam. Och allt detta får jag? Det var nästan att mista förståndet och för alltid stanna på mitt mentalsjukhus - som patient! Han uppträdde som om han under hela sitt liv (han var ca 35-40) enbart väntat på att få möta mig. Nu äntligen har han fått möta mig. Hans ögon lyste av ömhet och beundran, hans hand berörde lätt min midja. På podiet där orkestern placerade sig satt den manliga skönheten Tommy med sina trummor, han skänkte mig eldiga blickar - förmodligen av gammal vana.

Allt eller inget, som sagt!

Jag var härdat genom mitt drömmande om prinsarna och visste någonstans, med mitt tionde känslas tentakler, att dessa drömmar aldrig skulle gå i uppfyllelse - jag smälte av lycka. Jag var vemodig. Jag visste att denna omöjliga lycka bara skulle räcka en enda kväll. Efter restaurangen bjöd Roza (så hette flickan) oss hem till sig. Oskulden som härjade inom mig försökte genast att ställa till med en skandal för att inte underkasta hennes heliga persona non grata dessa faror. Men jag var ordentligt trött på henne eftersom hon berövade mig alla glädjeämnen i livet och bara gav sitt tvivelaktiga värde i ersättning. Därför slog jag tillbaka henne med hela styrkan i mitt temperament, min nyfikenhet, min rädsla, och min önskan att vara lyckligt! Jag visade ett neutralt ansikte och gick med bestämda steg fast inuti mig darrade jag som ett asplöv...

Vi kom hem till Roza. Hemma fanns givetvis ingen. Vi hamnade i vardagsrummet. Rummet var mörkt. Roza och hennes kavaljer placerade sig på en dyscha längst bort. Vi satte oss på en bred bäddsoffa i den andra ändan av rummet. Den var bäddad. Vi var påklädda. Mannen var perfekt. Ingen oanständig rörelse. Oj-oj... nu fick jag uppleva riktiga kyssar! Från dyschan kom ljud vars betydelse jag ännu inte förstod... Jag smälte och höll på att förlora kontakten med verkligheten. Ju saligare min kropp var desto mindre fungerade mitt huvud. Till slut lyckades jag ta ett struptag på den där idioten - oskulden, slappnade av och beredde mig för färden till ett okänt fjärran land ... men hon, jag vet inte hur, lyckades komma loss och viskade i mannens öra att hon, dvs jag, fan ta henne, är en oskuld. Mannen spetsade öronen. Det är möjligt att han tyckte att detta var problematiskt, eller så kände han sig inte inspirerad av antikviteter, eller så kände han inget upptäckarglöd, hur som helst, han tillät inte sig själv att tränga in i det allra heligaste, och släckte sin låga som var färdig att flamma upp. Min största och kanske bästa del gjorde ett ordlöst uppror, men denna trista oskuld har i vilket fall som helst vunnit ytterligare en seger.

Vem behövde allt detta? Tänk så mycket i livet har jag gått miste om medan jag väntade på ingen visste vad. Jag är ett sant offer för skönlitteraturen som skönmålar allting!

Mitt arbete på mentalsjukhuset fortsatte. Jag försökte skriva dikter. De var tunga, precis som om de var skurna i trä. Jag skrev för den lokala radiotidningen som sändes ut i radion varje lördag. Vi försökte skämta om det svåra livet som helt isolerat från omvärlden förflöt inom de höga stängsel som avskar den bit universum som hette “Tjernovtsys psykoneurologiska sjukhus”. Vi skapade en saga om ett stycke kött som stulits från köket - sagan berörde varje själ och var av hela sjukhuset ansedd nästan som ett mästerverk. Sagan drog en sådan uppmärksamhet till köket att det nästan har blivit ett självmord att på nytt försöka stjäla någonting därifrån ... om man tar i betraktande ministadens befolkningssammansättning. Jag prövade mina talanger i egenskap av komedienne av den lokala storleken. Arbetskamraterna och patienterna applåderade entusiastiskt. Men det gällde även alla andra som försökte finna en skådespelare i sig. Radiotidningen, teatercirkeln, promenader på Kobyljanskaja, dansen på “Den sjunde himlen”, tungt sjuksköterskearbete i den unika inrättningen, ett självständigt liv för 58 rubel i månaden bland främmande människor... Jag ville ha något mer!

Nattjourerna var för mig en stor prövning. Jag försökte sova dagen innan för att vara pigg under tjänstegöringen. Jag kunde inte sova på dagarna, men när natten kom var jag sömnig. Hela dagen efter jouren försvann på ett hopplöst sätt eftersom jag somnade direkt när jag kom hem, men den nästföljande natten kunde jag inte få en blund. Sedan upprepades cykeln, och rytmen stördes på ett hopplöst sätt.

Jag drömde om studier på en medicinsk högskola men dessa skolor var omöjliga för mig på grund av den stora konkurrensen som miljonärer till pappor kunde klara. Jag hade varken pappa eller ännu mindre miljoner. Jag hade inte ens något slutbetyg från 10 klasser grundskola - jag hade bara 7 klasser samt en sjuksköterskeskola. Därför kunde mina drömmar om att studera till läkare besannas med samma grad av sannolikhet som mina drömmar om att få möta den där efterlängtade prinsen i Tjernovtsy. Återigen, jag befann mig inte i förstaklasshytten på livets skepp! Min plats var långt nere i lastrummet. Förutsättningarna för att ta mig upp tillhörde science fiction!

Dessutom måste jag leta efter ett nytt rum då jag var tvungen att flytta från min tysta gata. Min hyresvärdinnas dotter hade tur. Hon var 23, åkte till Dorogobytj på tjänsteresa och mötte där en ingenjör som önskade leva med henne på lagligt vis, dvs efter att registrerat deras förbindelse på den civila registerringsbyrån. Rummet som jag hittills fick hyra behövdes till deras första “näste”. Jag kunde inte finna något anständigt med så kort varsel, därför blev det en tillfällig bostad hos en besutten familj som hade en stor lägenhet. Jag fick en viksäng i ett genomgångsrum.

I ett särskilt rum bodde en flicka vars föräldrar betalade hyran De bodde i en annan stad. Det var ingenting särskilt med denna flicka. Men vilken skillnad mellan oss två! Hon hade föräldrar som tog hand om henne och en fästman som älskade henne. I mina ögon var hon en riktig princessa och han - en riktig prins. Hyrevärdarna lagade manngrynsgröt åt henne på morgnarna! Jag tyckte att manngrynsgröten till frukost var höjden av elegans! Efter frukosten kom hennes fästman och ledsagade henne ut på ett galant sätt. Allt detta tedde sig som en ömöjlig saga från ett helt annat liv. Och jag levde ensam och frusen (även bokstavligt) i ett genomgångsrum där någon passerade dag och natt, och kunde aldrig vila varken före eller efter mina nattpass.

Till all lycka varade inte detta i evighet. Min mor och Bronja kom till mig från Sibirien, och vi började leta efter bostad. Det var inte så lätt att finna bostad för tre, men vi hade världens tur. Direkt utanför sjukhusets stängsel bodde stadens dasstömmare. Detta är inget skämt. Han sysslade med detta på riktigt! Därför gick han alltid skitig, han var ovårdad, inte klar i huvudet och hunsad.

För att föreställa sig Tomjuk - ty så hette han - behöver vi av alla våra sinnen framför allt luktsinne. Hans yrke kändes igen på lukten långt innan han närmade sig på ett avstånd som tillät en att använda synen för att betrakta honom. Innan dess behövdes även hörseln för att fånga upp oartikulerade ljud som skulle föreställa hans tal. Vår hyresvärds gestalt upplöste sig på något sätt i tomma intet utan att lämna någonting annat än just lukten och något oklart mumlande. Inte desto mindre var han gift med en som såg ut som människor mest, men hon ansåg inte honom vara en karl. Som det senare visade sig var detta ganska obetänksamt!. Detta äkta par hade en arvinge som till sitt yttre var lik fadern (om man bortser från odören!) och utmärkte sig genom två speciella drag: han var samtidigt dum och listig! Om man har ett sådant sällskap under en bit av sin väg genom livet kan man inte se detta som ett ödes skänk precis! Men om han dessutom är son till ens hyresvärd, och man på något sätt är beroende av honom kan man redan kalla detta för en tragedi! Några gångar under min livstid befann jag mig i en sådan situation, och varje gång var jag förtvivlad på grund av total maktlöshet! Det var nämligen nödvändigt att dölja sina riktiga känslor. Dasstömmarens äkta son orsakade oss mycket besvär eftersom han gjorde rövarräder i vår del av huset! En av egenskaperna hos denna intressanta familj var att trots sin konstighet lyckade de att bygga sig ett fint hus. Huset bestod av två lägenheter med var sin ingång. Det var ordentligt inrett, det fanns en fin innergård med blommor, det var, så att säga, mycket finare än sina ägare! Vi hyrde husets ena halva, levde för oss själva, och allt skulle ha varit perfekt om inte Tomjuk-den-yngres jävelkskap som, inte känder till några begränsningar.

Men även här fick vi inte bo alltför länge. “Lyckan” tog slut på ett oväntat sätt. Tomjuks hustru (“Tomjukskan”) älskade pengar. Därför sa hon “ja” när en dag en vacker ung kvinna kom till dem och frågade om hon inte fick hyra ett rum. Kvinna fick ett rum på värdfolkets sida. Hon var en brunett runt 30, hade något zigenaraktigt i sitt utseende, hennes kropp var välformad, hon var effektfull och attraktiv. Ingen fantasi i världen skulle kunna föreställa sig denna strålande brunett tillsammans med illaluktande och “vältalige” Tomjuk.

Man skulle aldrig i sitt liv kunna föreställa att en sådan kvinna skulle kunna vara attraherad av vår professionellt illaluktande hjälte. Ännu otroligare var att föreställa sig denne odugling som någons älskare. Men han har lyckats att bygga sig ett prima hus! Och sonens härkomst lämnade ingen som helst plats för tvivel! Män! Bygg er ordentliga hus, och förr eller senare kommer kommer en skönhet att bli kär i er! Men bedra er inte. Ni behöver inte ha någonting i skallen, men era byxor är desto viktigare. De måste vara försedda med fickor fulla av pengar .... och lite till måste ni ha förutom detta. Vår hjältes hustru var sorglös, självtillräcklig och värderade inte sin skatt efter förtjänst.

Tiden gick. Det märktes inte att några särskilda kärlekspassioner skakade vårt lilla trefamiljshus. Allt var lugnt, passande och alldagligt. Det var förstås detta att brunetten gillade att måla sina läppar i iögonfallande färg, ta av sig nästan allt och sola sig på gården. Men vad var det med detta? Jag tyckte om det. Synen var i högsta grad upphetsande. Min mamma log gåtfullt och lovade att det skulle hända något roligt ganska snart. Jag skrattade öppet som svar och talade om för henne att hon håller på att bli en riktig ”fantasör” som alla gamla damer på ljugarbänken.

Men nu kom åskan! Hyresvärdinnan märkte att brunetten väntade barn och tog upp frågan. Brunetten öppnade stort sina ögon, sträckte på sig lättjefullt och frågade med ukrainsk brytning i det hon låtsades vara oskyldig:”Husbonn, har jag verkligen blivit med barn med Er?” Husbonden såg ut att vara en ännu större idiot än vanligt . Utan att titta på någon av sina ”älskade kvinnor” spottade han mångtydigt och gick hemifrån fär att förrätta sin tjänst...

När graviditeten gick över i sin andra hälft hyrde nya Mme Tomjuk ett rum på en granngata, och sexatleten flyttade till henne kort efter dett. Men han blev med ens förvandlad. Han blev vederbörligen tvättad, klippt, rakad, fick strukna kläder och blev t o m parfymerad (historiens förtiger hur många flaskor billigt luktvatten som gick åt!). Det var otroligt, men han visade sig vara t o m en sympatisk karl. Varje kväll putade brunetten stolt med sin mage medan hon fräckt tog ut den väldoftande Tomjuk på en promenad. Skilsmässan, husets fördelning och ett nytt giftermål ordnades snabbt och kunnigt.

Den numera före detta hustrun Tomjuk var schockad. Utan att förtröttas berättade hon för var och en vilken skit hennes dasstömmare var. Alla tröstade henne - de sa att i så fall fanns ingen anledning att sörja förlusten. Men tänk själva - det är en sak om en kvinna är olycklig p g a att hennes man är en skit, men det är ju en helt annan sak om t o m denna skit försvinner till någon annan, och där visar det sig plötsligt att han är faktiskt inte är en så stor skit! På det hela taget var före detta Mme Tomjuk otröstlig. Men det räckte inte. Brunetten lyckades tämja den svagsinte sonen, och han befann sig hos henne mer tid än hos sin egen mor. Modern var slagen av sorg och åkallade himlens alla straff över den lömske rivalen och den sexfixerade renhållningsarbetaren! Det finns inga skäl att förklara att just vi fick lida för den allätande skönhetens trolöshet. Just vår halva av huset fick brunetten som hemgift för att hon inte höll sig för god för att tillskansa sig den illaluktande hyresvärden och sedan tvätta honom ren och ta honom i sin säng.

Återigen hade vi ingenstans att bo! Hela denna ”roliga” historien försiggick inför hela sjukhusets ögon. Man tyckte inte mindre synd om oss än om den övergivna Tomjukskan. Den höga ledningen för psyksjukhuset beslöt sig för att göra en kunglig gest och ge oss ett rum i en halvkällare som fordom hyst en servering. Detta stycke av Paradiset befann sig en halvmeter under marken, varför man fick gå några nästan helt lodrätta trappsteg för att ta sig ner till oss. Det fanns varken toalett eller spis (fan också! Vad åt vi egentligen? Jag minns faktiskt inte. Jag tror att vi åt på sjukhuset under arbetsdagen, resten av tiden klarade vi oss på något sätt.). Men det fanns i stället en liten tvättho där vi kunde tvätta oss, försedd med en liten kran ur vilken kallt vatten rann nästan alltid. Det fanns en liten fönsterglugg som var försedd med galler, och i taket hängde en elektrisk lampa. Sjukhusets klubb fanns i närheten, och dess toalett stod till vår tjänst dagtid. Nattetid ersattes den med framgång av en potta. Vi var kvinnor alla tre, det uppstod inga problem i samband med användningen av pottan. Vi duschade i tvättstugan där mamma arbetade. På detta vis ordnades allting perfekt. Det fanns varken hyresvärdar eller släktingar.

Så fort vi stängde dörren var vi hemma. Man hörde musik och buller från klubben, men detta störde inte vår nya lycka. Min patient, målaren, dekorerade väggarna med paradisiska fåglar och blommor som fyllde rummet med ett gyllne sken. I mitten ställde vi ett runt bord och la en vacker bordduk som jag råkade få köpa. För den enda dyschan vi hade sydde jag ett vackert överkast av möbeltyg som var billigt. Av samma tyg sydde jag några soffkuddar som jag slängde lite vårdslöst, och även ett draperi som skulle ersätta ett skåp där vi hängde våra ”toaletter”. För natten flyttades bordet in i hörnet för att ge plats åt två viksängar som vi sedan fick navigera runt.

Trots allt njöt vi av vårt oberoende! Det var goda dagar. Det gick att leva. Men så fort allting hade ordnats upp så fint tog mitt liv ett nästa eller, rättare sagt, ett historiskt steg (ett personhistoriskt så att säga), och jag reste iväg för alltid och lämnade detta mitt ”föräldrahem”. Men innan dess måste jag beskriva den historiska händelsen som orsakade detta och som blev början till ett livsavsnitt på trettio år!

Den historiska händelsen

Det började 14 februari 1960 och slutade 5 oktober 1990. 14 februari bodde vi fortfarande hos herrskapet Tomjuk. Som det brukade vara sprang jag till “Den sjunde himlen” tillsammans med mina väninnor. Denna historiska kväll kom HAN, äntligen. Därför är det nödvändigt att direkt ge honom ordet (efter att jag har berättat de väsentliga detaljerna).

Det var en helt vanlig kväll. Vi skulle dansa i vintersalen. En flock flickor står vid pelaren. Jag finns med i flocken. Salen är nästan tom, det är massvis med ljus, musiken spelar, folk anländer. Oj! Nu känner jag att det stöter till i hjärtat. Det har pumpat in minst en liter blod i halsådern! HAN skrider tvärs över salen utan att titta på någon!

Han är lång, mörk, huvudet som hos Pusjkin, runda ögon. En dyster man i en grå kostym...går som en björn. Jag knuffar till mina väninnor - titta! Alla tar det lugnt - en kille som alla andra. Men inte för mig. Jag kan bara se honom. Mitt blod rinner i ådrorna med fart 10 liter/sekund. Vals. Damernas! Framåt marsch! Ni tillåter??!!. Han tittar uppifrån och ner utan att le: ”-Jag dansar inte!”. Så långt det är hem till pelaren - 5 meter. Lika långt som till helvetet. Men vad nu då! Herregud! Damernas igen!, och HAN dansar. Den här ”damen” sa han inte nej till! Mitt hjärta bromsar tvärt, blodet har stockat sig i halsådern. Jag får samma kroppstemperatur som pelaren. Jag blundar, trycker mig mot pelaren och ger mig själv konstandning i tankarna. Mina röda blodkroppar kryper långsamt fram ur tunneln.

Plötsligt känner jag att någon rör vid min axel. Jag har ingen lust att öppna mina ögon men måste.”Ni tillåter?” Jag ber till Gud om kraft att vårdslöst säga ”Jag dansar inte!”. Men min hand vilar redan på hans axel klädd i grå kavaj, och allt det andra vilar redan i hans händer. ”De grå” börjar och vinner schackpartiet efter två drag. ”Hur gammal är ni?” - ”Vilken sorts uppfostran har ni fått? Tjugotvå om ni nödvändigtvis måste veta det!” ”Fint, det är jag också. Därför börjar vi säga du!” Resten av kvällen går fort. Vi skiljs vid grinden till herrskapet Tomjuks hus.

Nu följer samma story berättad av hjälten som jag så länge fick vänta på.

“Jag kom till Tjernovtsy i februari till min farbror Natan. Jag hade trassel i högskolan. Som vanligt skickades vi under hösten till landet för att hjälpa till att skörda potatisen. Jag blev ovän med en, och han kallade mig för jävla jude. Jag hämnades för judiska folkets tragiska historia på denna kille. Gruppen som jag tillhörde har kunnigt förverkligat slogan “Klå judedjävlarna!”. De skrev ett brev till rektorn att jag hade slagit en snäll kille. Ordet “jävla jude” som “den olycklige” hade använt hade gruppen råkat glömma. Administrationen uttryckte en äkta medkänsla för den sammansvetsade gruppen och röstat enhälligt för att utesluta den envise (“jävla juden”) ur skolan.

Nu har jag ett huvudbry - hur skall jag göra för att komma tillbaka till skolan på hösten. Jag är på ett hemskt humör! Jag läser, löser lite uppgifter, spelar schack med min farbror. Han gillar om jag förlorar mot honom utan att han märker det, annars blir han arg. För min del kvittar det om jag vinner eller förlorar, jag mår lika illa för det. Farbror och tant har vänner som är underjordiska miljonärer. De har en dotter som får en del av miljonerna i hemgift. Man bearbetar mig försiktigt i fråga om att lära känna denna miljonärsdotter. Jädrar! Vilken fästman! Det är bara bruden som fattas mig! Jag känner dofterna från köket och förstår att bekantskapsceremonin är planerat under den närmsta framtiden och bestämmer mig för att sticka hemifrån för att ta en promenad och begrunda min situation i lugn och ro. I trappan möter jag en granne som är på väg till “Den sjunde himlen” som de säger här och - oväntat för mig själv - bestämmer jag mig för att följa med honom.

Det är kö till kassan. Vi ställer oss längst bak. Jag står och tänker. Äntligen är vi framme. Och där plötsligt kommer en rask flicka fram som är ungefär en och en halvmeter lång. Hon ler listigt till sin väninna, räcker fram en rubel för två biljetter. “En fräck liten! - tänker jag. Hon kunde åtminstone frågat om lov!” Jag tänker genast på alla mina problem och är beredd att ösa min vrede över den lilla fräcka varelsen”. Men hon ler tillitssfullt mot mig precis som om vi hade varit gamla vänner, rör smeksamt min hand, tar sin väninna under armen och försvinner innan jag har tänkt ut någonting.

”Nåja!” - tänker jag och traskar till fots till “Den sjunde himlen” utan hiss. En vacker rymlig sal försedd med kristallkronor, parkettgolv och marmorpelare breder ut sig framför mig. Jag hör bra musik. Humöret stiger gradvis. Jag finner en mysig plats bredvid en av pelarna och försjunker i mina tankar. Orkestern börjar spela bostonvalsen som jag aldrig någonsin har dansat, bara sett på filmduken i filmen ”Waterloo bridge”. Den utropas som damernas, och vad händer då! Plötsligt ser jag ”damen” från kön närma sig! Hon ser inte ut att ha känt igen mig! Nu är hon inte så modig, snarare tvärt om! Hon tittar beskedligt på mig nerifrån och upp och frågar: ”Tillåter ni?”. Det återstår inget annat än att svara att jag inte dansar. Hon rodnar modstulet och går mot sin pelare. Jag bestämmer mig för att återgälda vid nästa dans och förklara för henne varför jag svarade som jag gjorde. Men det råkade bli damernas även denna gång, och nästa dam infinner sig hos mig. Till all lycka är musiken lugn, och det går att att pliktskyldigt stampa på stället utan att förarga danspartern alltför mycket

Nu äntligen tar dessa feministiska dansar slut, och jag har möjligheten att välja vem jag vill dansa med - om jag överhuvudtaget bestämmer mig för att dansa. När jag nästa gång hör musiken som passar för att stampa på stället går jag fram till pelaren där hon som valt mig står, först för att passera förbi kön och sedan dansa med henne den romantiska bostonvalsen. Hon ser inte ut att vara glad. När jag bjuder upp henne är hon fundersam. Hon vill förstås hämnas fräckingen som fördristade sig till att inte önska dansa med henne, men å andra sidan kan hon inte motstå en snygging som jag. Snyggingen har förstås vunnit matchen mot den gemena hämnden, och fågeln flög rakt i min famn, efter vilket jag inte fick någon lust att åter släppa iväg henne. Det som följde var mycket enkelt och lätt.

Nu behövde vi inte längre bjuda upp varandra. Vi stampade samstämmigt till vilken musik som helst bredvid en av pelarna. Hon tittade på mig som på en gud, lyssande med förtjusning på allt som jag berättade för henne och trodde på allt. Sedan följde jag henne hem till världens ände och hade svårt att klara mig till nästa dag när jag återigen fick tillfälle att sola mig i hennes förälskade ögon. När jag gick hem skrattade jag över ödets ironi. Jag stack för att slippa möta dottern till en miljonär enbart för att träffa en mentalsyster som bodde bredvid sin arbetsplats. Varje dag när jag gick hemifrån för att möta henne stötte jag på en tyst mentalpatient som alltid fanns på ett och samma ställe. Vårt samtal började och slutade på ett och samma sätt :”Hur står det till? Vad har hänt i världen? Har ni möjligtvis en cigarrett?”. Den dagliga cigarretten för den trevliga samtalspartern förde jag villigt på mitt utgiftskonto, och överlämnade mig helt och hållet till denna kärlek som så plötsligt drabbade mig. Den lilla avgudade mig trots att jag varnade henne för att giftermål inte ingick i mina planer under de närmaste åren. Men flickan trodde tydligen inte på detta.”

...Detta hände för 35 år sedan, och sedan 6 år tillbaka är vi skilda. När jag har beskrivit allt detta läste jag upp det för vår 25-åriga dotter vars tunga är lika vass som rakblad. Hon sa: ”Det tycks mig att jag själv finns i salen bakom en av pelarna, jag ser och hör allt, jag vill ropa - mamma, stanna, vad gör du!”. Men flickan kom till världen 5 år efter detta. Men den gången kändes det som att vinna högsta vinsten! Men än i dag ångrar jag inte någonting. Jag är honom tacksam för allt det goda, och det blev mycket gott. Just då tycktes det goda mig vara DET FINASTE. Nu hade jag äntligen träffat en man som inte var sexfixerad. Han var snygg! Nu låter vi Kobyljanskaja vara lite avundsjuk! Han har humor, han är spännande, han vet så mycket, han studerar på högskola! (Jag avundades t o m mig själv!)

Nu kom lyckan till mig! Vi träffades varje kväll. Men efter klockan 10 ledsagade han mig högtidligt hem, han ansåg att han på detta vis gynnade mitt rykte vilket var en aning för sent. Mina ”chica” bomullsklänningar med dekoltage! Mina kavaljärer! Dem bytte jag lika ofta! Ingen kunde med säkerhet säga om jag lät manliga händer komma in i dessa decoltage som tycktes vara både förföriska och lätt tillgängliga. Ingen visste, men de förmodade! Snart kom ”en vänlig själ” som beslöt sig för att upplysa den okloke och tala om för honom vad som ”ryktades” om mig. Han hade ingen misskund med ”den vänliga själen”, ledde henne fram till spegeln och sa bestämt: ”Det ”ryktas” om alla vackra, men om dig kommer det aldrig någonsin att ”ryktas”. Detta var hårt sagt, men hennes ”vänlighet” var ännu värre - den var ämnad att skada en annan människas öde som inte hade någonting med henne att göra.

Efter att på detta vis ha triumferat över ”rykten” och förklarat mig vara tillräckligt vacker för att folk skulle bry sig om att tala om mig återstod inget annat på dagordningen utom den sköna kärleken. Vår lycka gjorde sig beredd att gå över till det molnfria stadiet. Jag vet inte hur det är i skönlitteraturen, men åtminstone händer det aldrig mig. Alltid någonting som kommer i min väg!

Molnen tjocknade till regnmoln, och regnmolnet fick skepnad av farbror Natan som min Vitalij kom för att hälsa på. Farbrodern var ordentligt uppskakad. Som det inte kunde räcka att brorsonen inte ville bli presenterad för en flicka från en anständig familj! Han är dessutom aldrig hemma, och nu träffar han ”en person” om vilken det ryktas Gud vet vad! Den barnlöse farbror Natan som var före detta officerare i den sovjetiska armén beslöt sig för att genomföra rekognoscering på ett sätt som inte saknade behag. Han fann inget bättre sätt än att bekanta sig med ”personen” - som var farlig för brorsonen - direkt på gatan, liksom av en tillfällighet. Han var bergsäker på sig själv. Våra villkor var inte lika. Jag kände inte Vitalijs farbror, men han visste hur jag såg ut eftersom han såg oss tillsammans. Eftersom jag inte visste vem jag hade med att göra förhöll jag mig negativ till hans försök att bekanta sig med mig. Jag tittade på honom noga och sa: ”I er ålder är det opassande att ofreda unga flickor på gatan”. Stackars farbror Natan som i hela sitt liv ofredade kvinnor där han fick tillfälle var förolämpad i sina bästa känslor. Han tyckte inte att hans 55-60 var någon ålder att tala om och förväntade sig inte denna fräckhet som svar på sina utsökta inviter. Trots att han under hela sitt liv älskade flickor började han sedan detta ögonblick hata mig aktivt. Det kom brev och telefonsamtal till Vitalijs föräldrar som upplystes om detta hemska öde som drabbat studenten i onåd.

Den första repressiva åtgärden var att minska underhållet. Har du vett att rata en miljonärdotter - var god och klara dig på 25 rubel i månaden från dina föräldrar! Ofta hann inte min älskling få i sig någonting innan han kom för att möta mig, han var hungrig och sprang in i en korvbutik på Kobyljanskaja där allehanda korvar hängde som druvklasar. Han köpte en imponerande bit väldoftande korv och njöt av att äta upp den någonstans i en portuppgång. Att någon gång komma hem till oss för att äta vägrade han bestämt, dessutom lyckades han att spara ur sitt underhåll till bio- och dansbiljetterna för han ansåg att en gentleman måste betala damens inträde. För en sådan gentleman kunde 25 rubel i månaden omöjligtvis räknas som pengar, därför återstod det inget annat för gentlemannen än att söka sig ett jobb.

Han började jobba på ett kraftverk, eftersom han där kunde, förutom lönen, få också ett intyg om att han plikttroget skötte sitt jobb som det anstår en riktig medborgare, så att han kunde fortsätta sina högskolestudier.

Våra möten förändrade mitt liv, gav det en ny mening och ett annat innehåll. Det viktigaste var att jag började hysa nya förhoppningar och ställa nya mål framför mig. Jag ville även tidigare i livet studera till läkare, men detta sköts upp till en ljus och avlägsen framtid i likhet med drömmen om prinsen som någon gång skulle uppenbara sig i Tjernovtsy. Plötslig blev det en realitet av båda dessa drömmar. Prinsen som jobbade på ett kraftverk och som käkade korv i en trappuppgång liknade Pusjkin och gick som en björn. Han ville bli en stor vetenskapsman som kommer att lyckliggöra människorna. Han pratade gärna om vetenskapen som han alltid satte i första rum, men sådana överflödigheter som kärleken hamnade långt bakom den. Men en provinciell flicka (han kom ju från Kiev!) som arbetade på ett mentalsjukhus och som dyrkade honom och tog emot hans berättelser som uppenbarelser var för honom egentligen den bästa tänkbara väninnan som värmde honom i hans “exil” och smickrade hans stora självkänsla.

Men nu nalkades avresan, och skilsmässan hotade att bli evig. Han reste för att fortsätta sina studier, jag skulle stanna hemma och arbeta och gå tillbaka till mitt gamla liv. Det var nödvändigt att rädda kärleken, och det fannas bara en enda utväg - att göra inträdesprovet till högskolan, att bli student och att få leva i samma stad som han. Men hur? För att ens få göra provet behövde jag ett intyg om 10-årig grundskola, och, naturlitgvis, alla kunskaper som man inhämtar under 10-års skolgång. Dessutom om man tar i betraktande den skamliga sjukan som kallas för judisk etnicitet måste mina kunskaper betydligt överträffa genomsnittets. Jag hade bara 7 klasser med motsvarande kunskaper, och den judiska sjukans symptom var klart framträdande: förnamnet och efternamnet, dessutom uttalade jag “r” på ett sådant sätt att detta, i kombination med mitt namn och intyget från mentalsjukhuset inte gav någon anledning att tro att jag nyligen anlänt från Paris. På detta vis var mina chanser att komma in på högskolan för att rädda kärleken (jag måste erkänna att det inte var karriären jag tänkte på) praktiskt taget noll.

Vem räddade mig i denna situation? Min dyrkade frälsare Nikita Chrusjtjev! Sovjetunionens ledare hade på det hela taget stor betydelse i mitt liv. Alla dessa sysslade med min person i oändlighet. Skurken och sadisten Stalin gjorde mig till en riksförbryterska när jag bara var fem år gammal och skickade mig till Sibirien på 13 år. Söte rare Nikita Chrusjtjev - himmelriket åt honom - släppte ut mig och öppnade vägen till högskolan för alla som hade arbetat, vilket jag inte var sen att utnyttja. Idioten Brezjnev sänkte landet i en kolosförgiftad sömn för 20 år som påminde om åldersdemens. Denna letargiska sömn som kombinerades med allomfattande stölder i hela landet tog de 20 bästa åren av mitt liv. Den skojfriske kloke Gorbatjov som hade förmåga att föra detta depraverade land och dess rånade folk till en värdig väg hann peta tillräckligt med små hål i järnridån för att jag skulle kunna sippra ut genom ett av dem, ut i friheten. Han som kom efter honom fann att saken var redan utförd. Marionetten och Judas utan principer, han ordnade en liten sammansvärjning bland en liten grupp av skurkar som i likhet med stinkande råttor lyckades sönderdela det stora elefantliket, lämnade allt som fanns kvar åt diverse nollor att ta för sig och förgiftade hela världen med förruttnelsens stank. De förvandlade världens sjättedel till en gemen köttkvarn, och där fastande min syster och min son som i en fälla.

Så har historiens hjul rullat över mig. De stora ledarna har räckt för mig mer än väl! Jag lider inte av någon nostalgi. Men det är synd att det har blivit möjligt att förvandla så många miljoner människor till en lydig hop på 70 år.

Hopen har förlorat tre chanser att bli människor igen - när Chrusjtjev kom till makten, när Gorbatjov tillträdde, och under presidentvalet 1996. Hopen är fruktansvärd för att den är blind, tanklös och värnlös. För att få makten över den räcker fyra ting: lögn, fruktan, grymhet och små allmosor, för att den inte skulle dö av svält... Men Rysslands nya historia förde viktiga korrigeringar i dessa erfarenheter med sig: det visade sig att det var tillräckligt att lova och tillåta råna varandra. Hopen kan inte konsten att analysera, därför är vägen alltid öppen för diktatorn ändå tills varje människa har förstått sitt eget personliga värde och inte för några löften i världen går med på att störta någon eller föra någon till makten! För att undvika att en sadistisk diktator kommer till makten skall inte de personliga egenskaperna hos varje nästföljande ledare studeras utan den avundsamma hopens slavpsykologi som bildar substrat för allehanda manipulationer. Ledarna och länderna är olika, men diktaturens resultat är alltid samma - folkens fysiska och andliga plågeri som har tillåtit en tyrann att komma till makten. Men nu har jag kommit på sidovägar!

Nu hände detta att min Vitalij kom med en jättebukett, tog min adress och mitt hjärta, intyget från kraftverket om hur pålitlig han var och gav sig i väg till staden Kostroma vid Volga med hopp om att fortsätta sina högskolestudier. Jag hade återigen blivit ensam. Men allt var förvandlat. Jag kunde inte längre gå ut och dansa på samma sorglösa sätt som förut. Världen var trist och grå... På jobbet var jag omgiven av galningarna. Efter jobbet fanns inte heller någonting som kunde glädja mig. Vad fanns att göra? Vitalijs brev började komma, men inte ens det kunde hjälpa. Men livet går alltid i strimlor, och efter en mörkstrimla följer en ljus. Jag gick på semester och fick....Gud vilket under! - en semestervistele på Krim! Brevväxlingen mellan Kostroma och Tjernovtsy intensifierades. Vi bestämde att jag skulle stanna en dag i Kiev på väg till Krim där Vitalijs kompis Benja skulle möta mig och sedan följa mig till tåget. Benja och jag fick varandras foto för att inte tappa bort varandra i jäktet på stationen.

Tåget rullade fram till perrongen, och det visade sig att den vackraste killen bland de väntande var Benja. Jag tror inte att jag var den vackraste flickan på hela tåget, men Benja kände genast igen mig. Han var på det hela taget en underbar kille. Under hela dagen ledsagade han mig runt Kiev och visade denna underbara sydliga stad för mig. Framåt kvällen var vi båda förälskade i varandra och i Kiev som doldes i de blommande kastanjeträdens vita spets. Benja tog mig hem till sig och presenterade mig för sina föräldrar. Hans mor var min namne. Hon såg på mig med snälla vänliga ögon. Två minuter innan tåget gick stoppade Benja mig i vagnen och ropade när tåget redan hade startat att jag inte skulle glömma att även skriva till Vitalij (precis som om det redan hade varit något mellan mig och Benja!). Jag varken tänkte eller drömde om någonting (synd egentligen!). Jag var lycklig att jag äntligen hade vänner, att allt var så enkelt och skönt och att ingen försökte att få mig i sängen.

Min Krimsemester lämnade mot bakgrunden av de föregående stora händelserna inga som helst minnen. Före hemresan fick jag ett telegram från Kiev om att jag måste stanna där på väg hem. Telegrammet var undertecknat av Benja. Jag blev en aning förvirrad. När jag redan stod på den ankommande vagnens trappsteg såg jag plötsligt Vitalij som strålade. Tåget hann inte stanna helt förrän jag hoppade i hans armar. Han ville skoja med mig när han satte Benja namn under telegrammet. Men till skillnad från Benja presenterade han mig aldrig för sina föräldrar och sa att de var lite speciella. Senare fick jag tillfälle att se det i verkligheten. Jag fick bo hos en flicka han kände. Just då tyckte jag inte att det var något speciellt med detta.

Nu vet jag att jag verkligen skulle kunnat bli lycklig om jag denna gång valt Benja. Men dylika hjältedåd är jag inte kapabel att genomföra? Om jag blir kär tappar jag bort mitt huvud för lång tid, och med det förmågan att tänka. Jag blir så lycklig att jag leviterar och blir salig! Känslor utan förnuft. Men ändå! Vilka tre sommardagar i Kiev! Av någon anledning är det svårt att beskriva lyckan, och så tråkigt att läsa skildringen! Sorgen har tyngd och dimensioner, därför trycker den och syns. Det är svårt att bli av med eller dölja den, sorgen förföljer och griper. Men lyckan är overklig...I dag känner man beröringen av dess vingar, i morgon är den borta. Suckar och utropstecken - hur skall man annars kunna skildra dessa promenader i staden och hur kan de till brädden fylla ens själ med lyckan? LYCKAN slutar kanske vara hägring och blir verklighet när människorna lär sig att beskriva och förstå detta tillstånd både hos sig och hos andra - på samma vis som de kan beskriva och förstå allehanda hemskheter. Till all lycka hade Vitalij med sig en kamera, därför finns minnesfoton av Kiev och min randiga klänning. Dessa foton betraktar jag med glädje än idag. Tre lyckliga dagar förflöt som ett enda ögonblick.

Hösten infinner sig igen, och med den mentalsjukhuset. Men nu är jag inte längre så ensam. Jag får och sänder brev. Jag lever av ett nästan reelt hopp. Varje dag, ibland två gångar om dagen springer jag till huvudpostkontoret dit breven kommer. Detta är ett drama, poesi, en roman i brevform! Jag vill inte gå ut och dansa, jag behöver inga kavaljerer, jag behöver ingen! Jag skriver och får brev. Hans brev läser jag många gångar, och för mina egna skriver jag först en kladd, och sedan skriver jag om dem omsorgsfullt. Men detta är inte allt. Det som jag väntat på har skett. Jag förbereder mig på allvar för att söka inträde vid en högskola. Varje dag stannar jag på sjukhuset efter arbetsdagen och låser in mig i underläkarnas rum. Där pluggar jag. Bara inträde till högskolan kan nu förändra mitt öde!

Vad var det jag ägde:

1. 5 års förvärvarbete som var nödvändiga ;

2. 7 årskurser grundskola plus sjuksköterskeskolan;

3. Judisk etnicitet som kastade sin skugga;

4. 45 dagar semester som man kunde utnyttja för inträdesprovet;

5. Kärleken som var en mäktig motor som ledde mig till allehanda hjältedåd, dvs till att sitta och plugga i underläkarnas rum efter arbetsdagens slut när jag mest av allt hade lust att sova!

Vad var det jag inte ägde:

1. Pappa som kunde ta hand om mig och hjälpa mig att lösa mina problem;

2. Pengar för att anställa lärare;

3. Lägenhet där jag i lugn och ro kunde plugga;

4. Information om hur man söker sig till högskolan och ett system för förberedelsearbete;

5. Möjlighet att självständigt lära mig ett främmande språk på några månader. På min tid undervisades man överhuvudtaget inte i främmande språk i den sjuåriga skolan, men man skulle ändå avlägga ett prov i det när man sökte till högskolan;

6. Möjlighet att under kort tid läsa in all skönlitteratur och kritik för essän som var obligatorisk och som måste utformas enligt hårda och bestämda krav. Man låtsades att man själv skrev den, men i själva verket måste den antingen läras utantill eller skrivas på fusklappar som man måste vika ihop och stoppa på de mest intima ställen för att sedan omsorgsfullt skriva av medan man tjuvaktigt tittar sig omkring.

Dessa två punkter - ett främmande språk och den ryska skönlitteraturen - kunde bilda en oforcerbar barriär på vägen till kärleken där högskolan var en nödvändig transithall!

Men min älskling Nikita Chrusjtjev, den bästa bland sovjetledarna... Vad hade denne viktige eker i sovjethistoriens hjul för uppgift? Vad är det man minns när man för honom på tal? Hans fosterland minns majskampanjen, den första prisökningen, hur limporna försvann och hur han i egenskap av förste kommunistledare en dag blev störtad. Här i utlandet minns man hur han i FN tog av sig skon och dunkade med den medan han stod på podiet. Ingen vet om att jag varken hade blivit läkare eller gift mig av kärlek om inte tack vare honom. För att sedan plågas i 30 år. Nikita kom på en viktig sak. Bara för detta måste man förlåta honom alla hans fel.

Vi kan också ta i betraktande - förutom mitt tursamma giftermål - även faktumet att mycket av hans sökande och experimenterande hade en positiv effekt både för miljoner av sovjetmedborgarna och för folk i hela världen eftersom de visade att PERESTROJKA var en möjlighet. Även om han följdes av en plebej som sköt upp den i tjugo år. Nikita öppnade vägen till högskolan för sådana som jag, förvärvsarbetande. De slapp provet i främmande språk och fick, som min son skulle ha sagt, 5 poäng på ett fubbigt sätt, för ett prov de aldrig avlagt. Men om man återigen resonerar logiskt, hur skall man kunna tenta någonting man aldrig fått något tillfälle att lära sig? Men återigen, fanns det någon före Chrusjtjev som sökte logik i de sovjetiska lagarna när den ibland är frånvarande även i de mer demokratiska staternas lagar? 5 poäng gratis för ett främmande språk som jag inte läst? Detta förändrade ju saken radikalt och närmade mig både till äktenskapet och läkarlegitimationen.

Vad gäller essän i den ryska litteraturhistorien så började förberedelserna för länge sedan, i Pichtovka, innan jag började skolan. Därför skulle det jag redan hade läst möjligtvis räcka till för att plita ihop något i stil med “En solstråle i mörkrets rike”, efter Ostrovskijs drama “Åskväder”, eller belysa hur “Stålet härdades” i romanen som skrevs av hans namne, kommunisten Ostrovskij. Det viktigaste var inte att skriva vad jag personligen tänkte om litteraturen jag hade läst utan att prestera ett tankens halvfabrikat som man ansåg var lämpligt när en blivande student sökte sig till högskolan. Detta var svårt men inte omöjligt, eftersom man inte kunde skydda öronen från radion, och därför vet varje skolbarn på ett ungefär hur han eller hon skall tänka och tolka ett skönlitterärt verk långt innan han läser det. Man behövde alltsomoftast inte läsa överhuvudtaget för att bygga en essä av färdiga klossar. Jag går händelserna i förväg och berättar att jag hade otur eftersom jag ville välja ett fritt ämne där man kunde klara sig utan fusklappar som jag ändå inte kan använda, med det fria ämnet hette “Jag älskar dig, Peters skapelse!”. Med detta menades Peter den Stores skapelse St Petersburg (Leningrad), och där hamnade jag för första gången i samband med inträdesprovet. Därför blev det “Kommunistungdomen under Stora Patriotiska kriget”. Jag samlade alla hjältar från tidningarna och de sovjetiska romanerna från Andra världskriget. Jag band ihop dem med hjälp av färdiga slogan, såg till att det skulle finnas subjekt och predikat i varje mening, så lite kommor som någonsin möjligt eftersom jag hade problem med dem i samband med min sjuåriga skolgång, och valde ord där jag omöjligtvis skulle kunna göra fel. Därför fick jag mina legitima fem poäng som komplettering till dem som min älskade ledare gav mig i present.

Nästan hela denna vinter tillbringade jag på mentalsjukhuset utan att gå ut. Jag arbetade, pluggade, skrev brev och tog raster för att sova. En gång kom jag hem efter en nattjour. Jag kände mig plötsligt dålig. Under de följande två timmarna försämrades mitt tillstånd dramatiskt. Febern steg till den kritiska nivån, och man la mig på en infektionsklinik med diagnos “speciellt svår influensa”. Jag hade yrsel. Detta påminde mig om när jag en gång fick en morfininjektion på ett sjukhus - någonting mitt emellan detta liv och nästa. Jag var rädd att jag skulle dö utan att ha upplevt mycket som man kunde uppleva. När jag nu tänker på döden så är det bara så att jag inte har lust att gå, att lämna dem som jag vet kommer att ha det sämre utan mig. Men på det hela taget är jag beredd eftersom jag erfarit allt som har varit och på ett ungefär kan gissa vad som kommer i fortsättningen. Nu handlar det om kvalitet, inte om kvantitet.. Lite mer, lite mindre ... Fast man vill förstås ha mer... Men den gången fruktade jag att livet skulle avbrytas på det mest intressanta stället. Jag beslöt att om jag överlevde så skulle jag i fortsättningen leva som om varje dag vore den sista! Så här tänkte jag. Om jag nu överlever så blir det första jag gör att spara lite pengar och ge mig iväg till Kostroma tur och retur, och på detta vis få några lyckliga dagar till nyårshelgen. Och när jag tillfrisknade gjorde jag verkligen som jag hade tänkt, och dessa dagar var verkligen lyckliga. Jag lärde känna studentlivets bästa sida som skilde sig markant från den lilla slutna världen i det på den tiden provinciella Tjernovtsy.

Kostroma var ingalunda något centrum för världscivilisationen. Men livet i varje stad och till och med i varje by har sin speciella färg, och där kokar små och stora passioner. Oftast spelar det ingen roll vilken stad man hamnar i, det viktigaste är miljön.

Jag hamnade för första gången bland studenterna, och denna miljö tycktes mig vara lättsam, spännande och glad. Studentmatsalen med självbetjäning -som utmärkte sig genom stora skillnader mot den historiska restaurangen på Kobyljanskaja - förvånade mig genom blandade stora gäng av killar och tjejer som alla åt tillsammans och umgicks med varandra på ett enkelt sätt. Studenterna och studentskorna pluggade tillsammans, berättade vitsar, hade kul, och ingen av dem såg ut att vara bekymrad i fråga om giftermål. Sex hade ännu inte skilts från kärleken som begrepp i sig utan ingick i kärleken som ett av dess beståndsdelar. Efter denna resa började jag indela mänskligheten i två delar - de som redan har kommit in på högskolan och de som - i likhet med mig - ännu hade det framför sig.

I Kostroma var det äkta vinter. Under Nyårsnatten deltog vi i en maskeradbal för studenterna, och sedan åkte vi kälke från en backe och stod på Volgas strand. Och sedan upplevde jag det som jag var så rädd att gå miste om... och hade tillfälle att övertyga mig om att det på inget sätt var något tokigt evenemang. Jag känner mig inte på något sätt förargat på den notoriska oskulden, som så länge hade hållit mig i ett järngrepp och inte låtit mig njuta av denna godsak tidigare. Detta gjorde att jag aldrig skilde sex från kärleken och inte ägnade mig åt dem separat ty tillsammans ger de ett sådant lyckotillstånd som jag inte kan jämföra med något annat i världen. Denna vecka i Kostroma var min belöning. Ibland får man bra idéer när man yrar! När man tar avsked från livet ser man klart vad som bara är jäkt och vad som är väsentligt.

Om man börjar tänka på livet och döden som ett och samma begrepp öppnas ovanliga vyer. Mycket senare, när jag redan var medicinstuderande på årskurs tre eller fyra gjorde vi praktik i patologisk anatomi. Detta betydde att vi under en hel veckas tid närvar när man obducerade färska lik. Medicinstuderande vänjer sig vid lik och döden när de har börjat årskurs tre, och de äter t o m små piroger på anatomilabbet. För mig personligen är det inget problem att se en död kropp men jag kan inte låta bli att tänka på denna persons öde på den tid han ännu levde. I tankarna brukade jag revoltera: ”Tänk, här käkar vi pirogerna, men för någon kom världens ände!”. Under vår praktikvecka var tillgången på liken god, och vår lärare sa vårdslöst:”Nåja, nu kommer bara de som hängt sig!”. Det visade sig att det fanns system även i detta. Nu kommer en viss period, och till obduktionsrummet i laboratoriet för patalogisk anatomi kommer nästan bara de som har hängt sig. Orsakerna som har drivit dessa människor till detta steg kan man bara spekulera om. En kvinna som vi obducerade hade bara ett bröst. När vi öppnade hennes bröstkorg var det fullt med dottersvulster. Kanske fick hon på något sätt veta om det och beslöt sig för att ta sitt liv för att slippa undan en plågsam död. Som om det är mindre plågsamt att hänga sig! Eller så begick hon självmord av en helt annan orsak och visste inte om att hon inte behövde ha bråttom, eftersom hennes dagar var ändå räknade. Vi fick ett manslik. Det är möjligt att han på morgonen sa ”hej då!” till sin hustru och gav sig i väg till sitt jobb. Eller bad hon honom att gå ut och köpa ett stycke bröd. Men hans öde var inte att komma tillbaka hem... Han gick längs gångbanan, precis som tusentals före och efter honom. Men just när han passerade föll ett räcke från taket och krossade hans huvud. Han kom inte fram till sitt jobb, han hamnade på ett obduktionsbord där vi övade oss i konsten att obducera lik.

Detta var en svår vecka. Jag lärde mig inte så mycket patalogisk anatomi där, men fattade ett beslut. Jag hoppas att mitt öde tillåter mig att hålla fast vid det. Jag kände mig förtvivlad över att döden blev så vardaglig för oss. Över att någon fattade detta fruktansvärda beslut att avbryta sitt liv. Vad kände han eller hon i detta ögonblick? Vem lämnade han kvar och vilken sorg bragde honom i sådan förtvivlan att han själv drog snaran runt sin hals och drog åt med all kraft eller sparkade undan stolen med en fot? Och vi käkar våra piroger och noterar lugnt i besiktningsprotokollet: ”Liket är klätt i gamla vita trosor och har ett ärtstort födelsemärke på sitt högra bröst”. ”Må Gud bespara mig detta!” - sa jag till mig själv. Aldrig! Aldrig i mitt liv vad än skulle hända mig lämnar jag livet innan min stund kommer.

Vid mest tragiska situationer, vid de allra största skeppsbrott har man alltid en möjlighet att lämna allt och börja från början.

Även om man vet att ens dagar är räknade så finns alltid någonting som man inte har hunnit göra under sitt liv, det som de återstående dagarna skulle kunna ägnas åt. Må Gud hjälpa mig att inte bryta detta löfte och inte sända mig prövningar som är kapabla att framkalla önskan att dö!

Men denna praktikvecka ägde rum mycket senare, nu handlar det om den lyckliga veckan i Kostroma efter vars slut min önskan att komma in på högskolan hade förvandlats till den stora drömmen! Det blev klart för mig att om jag lyckas med detta så innebar det inte bara att jag skulle få vara tillsammans med Vitalij utan även att jag skulle lämna Tjernovtsy som med ens hade börjat inge mig känslan av att kvävas. Jag skulle inte längre vara en fröken vars livs viktigaste mål var att bli gift. Jag skulle få ett helt annat liv och helt andra mål. Jag intalade mig själv att jag måste plugga allt! Nu skulle jag lära mig lösa fysik- och kemiuppgifter. Jag med mina 7 år grundskola skulle under några månader plugga allt som man läser under årskurserna 8-9-10, samtidigt jobba på ett mentalsjukhus och inte själv bli galen. Efter jobbet skulle man kämpa mot tröttheten och sömnen, lösa uppgifterna, läsa in mycket, skriva essäer och själv rätta dem.

Men det fanns något som var roligt också. Hans brev... En dikt om kärleken i form av brev. Min Gud! Så otåligt jag sprang till posten varenda dag, med vilken njutning jag skrev brev till honom! Jag brydde mig inte längre om dansen, inte om några tillfälliga kavaljerer. Min kärlek var med mig. Och så det att jag måste komma in på skolan! Vi bestämde oss för att jag skulle söka inträde vid Medicinhögskolan i Leningrad. I fall jag lyckas ser han också till att bli flyttad dit. Men hela evenemanget var under sovjetiska förhållanden djärvt ändå in i idiotismen. Det var praktiskt taget omöjligt. En judinna med 7 klasser, några rubel i fickan tar sin lagliga semester från mentalsjukhuset och söker inträde vid en högskola i huvudstaden! Som man säger i en vits - här kan man ju skratta på sig! Men en folklig visdom säger å andra sidan att det är ädelt att ta risker.

Vi förberedde ett följande scenario under brevväxlingen: Han kommer till Leningrad en dag före mig, går till huvudpostkontoret och hämtar mitt telegram där jag exakt talar om för honom när jag kommer. Han möter mig, vi går tillsammans till skolan och lämnar mina papper, jag får logi på ett studenthem eftersom jag avser att erlägga ett inträdesprov och har rätt till detta. Han bosätter sig illegalt i killarnas avdelning och hjälper mig att förbereda mig till inträdesprov i fysik och kemi. Jag klarar framgångsrikt alla prov - och kattan nästlar in sig bland hermelinerna!

Men i själva verket blev det helt annorlunda. Min biljett gällde för 30-de. Jag glömde att det var 31 dagar denna månad och telegraferade att jag skulle komma den 1-te juli. Han hade mycket vett i huvudet (på den tiden) och räknde in den kvinnliga logiken, min förälskelse, min impulsivitet och bestämde sig för att komma en dag tidigare och möta mig två dagar i rad. När jag, strålande, föll i hans armar från vagnen trappsteg och slog mina armar runt hans hals förvånade jag mig högeligen över hans första fråga: ”Vad är för datum i dag?”. Jag var missnöjd över att man i stället för kyssar och omfamningar ställde helt för mig ointressanta frågor. Jag svarade utan att tänka:”Första juli!”. Om han inte hade varit så förutseende skulle vi kanske ha tappat bort varandra i Leningrad, och då vet man inte hur saker och ting hade gestaltat sig. Men om han hade varit lika förutseende under de 30 åren som följde så skulle vi idag fira denna bemärkelsedag tillsammans, som man säger, i familjens krets. Men nu kommer det, och vi är inte längre i samma stad, i samma rike, och vi är dessutom inte längre en och samma familj. Men just då var han kär och förutseende, och därför kunde vi mötas även om det rådde förvirring om mötets datum. När detta gick upp för oss började vi äntligen kyssas, kramas och jubla. Och de följande händelserna avvek allt mer från scenariet.

Vi visste inte var vi skulle övernatta. Hotell kom inte i fråga. Vi hade varken packning eller pengar, så vi gick direkt till Första Medicinska högskolan. Jag gick käckt in till mottagningsnämnden, och han stannade i parken för att vänta på mig. De tittade noggrant på mina papper och skickade mig direkt till en läkarundersökning. Där fick jag klä av mig helt och hållet och skriva ett dokument. Mottagningsnämnden studerade det, returnerade mina papper och sa att jag inte passade dem. Jag stod som om jag vore drabbad av stelkramp. Det märktes inte att jag hade för avsikt att gå min väg. Därför förklarade man för mig på enkelt ryska att de utbildar distriktsläkare för vilka den viktigaste kroppsdelen är benen. De måste gå upp för trapporna för att besöka 20-25 patienter om dagen. Ett huvud är också bra att ha som ett tillägg till benen, men det är inte fullt så viktigt. Eftersom mina ben inte mår prima, så förlåt-ursäkta, adjö med er, andra väntar, vi ber er vänligen att inte dröja här allför länge.

Jag kom ut till parken och för första gång i mitt liv fick jag ett hysteriskt anfall. Jag förberedde mig så länge, fick lida och vänta så mycket, jag var beredd till mycket, men inte till att allting slutade innan det hade börjat. Detta översteg mina krafter och mitt förstånd. Jag föll hysteriskt i hans armar och sa gång på gång: ”Lämna mig, åk ifrån mig, jag är en ful ankunge, ingen vill ha mig, jag haltar, jag vill inte leva!”. Han smekte mig ömt, omfamnade och sa ord som jag fortfarande minns efter 30 år. Av tacksamhet för att han tillsammanas med mig klarade denna stund och sa dessa ord var jag beredd att förlåta honom mycket och stod ut med det som jag fick stå ut med under 30 år.

Han sa till mig att jag var vackrast och klokast i hela världen, och bäst av alla. Att han älskade mig och skulle gifta sig med mig oberoende av om jag skulle komma in på högskolan eller ej. Men jag skulle komma in, och vi skulle vara tillsammans i vilket fall som helst! På grund av dessa magiska ord slutade mitt hysteriska anfall ganska snabbt och och fint. Kvinnan klarar alla sorger om bara en man finns i närheten som kan övertyga henne om att han älskar henne! Dessutom är åskan det bästa sättet att avsluta ett oväder. Den kommer som katarsis efter vilken solen skiner återigen.

Jag blev varsamt torkad med en näsduk - både ögonen och näsan - vi tuggade i oss några smörgåsar som vi hade med oss hemifrån, och med förnyade krafter och förhoppningar styrde vi kosan till Barnmedicinska högskolan. Därifrån visades jag på porten av samma skäl och började känna tyst förtvivlan.

Efter detta vandrade vi till Andra Medicinska Hälsoprofylaktiska högskolan uppkallad efter Metjnikov. Vitalij muntrade upp mig med tillgjorda skämt för att fylla ut tiden. Detta var den enda återstående högskolan i medicin i Leningrad, det var sista hoppet. Han gick in till mottagningsnämnden tillsammans med mig, men de skickade mig genast till läkarundersökningen. Det var bara att ställa sig i korriodren och vänta på vårt öde. Nu stod jag framför mina läkarrocksklädda kollegor, och jag kände som om en kall och vass operationskniv närmade sig min strupe. Jag stod där som ett hjälplöst byte och bara väntade på den välutförda nådastöten. Men det fanns ett gott tecken - jag fick behålla trosorna under undersökningen, och man tvingade mig inte att utföra några situps. De lyssnade som snabbast på mitt bultande hjärta, vilket under att det inte trillade ut ur bröstet på deras bord! Man kollade min syn. Jag skrev tidigare om detta - epidemiologerna i Sovjetunionen gick med omfångsrika väskor, kollade andras arbete och skrev protokoll. De behövde hjärtan av stål som aldrig darrade av medkänsla, och god syn. Deras slutsats var att jag dög. Men jag ville ju vara riktig läkare. Sedan flyttade jag till fakulteten för läkare och gjorde ändå mina 20-25 sjukbesök om dagen på mina stackars ben. Men ögonblicket de sa att jag dög blev jag galen av lycka.

Som en galning sprang jag ut genom dörren rakt i hans famn. Så svår var min väg redan från början. Vad händer senare? Sedan gick allting och bara rullade i väg... Jag fick logi på ett studenthem, han bosatte sig illegalt hos killarna och försökte hjälpa mig att förbereda mig för proven. Men min Gud! Vita nätter i Leningrad! Kärlek efter skilsmässan... Att upptäcka sex - som vi ägnade oss åt i alla skrymslen och vrår av Leningrads parker efter att vi väl hade upptäckt det. Vi riskerade att hamna hos polisen för att vi bröt mot den sovjetiska moralen som stämplat sex som uttryck för den borgerliga ideologi som var väsensfrämmande för sovjetfolkets höga moral. Jag förstod att kärlek och sex inte passade ihop med inträdesproven och bad honom att resa till Kiev för att jag skulle kunna koppla bort mina känslor och koppla in hjärnan. När jag klarat min uppgift och kommer in på skolan kommer han tillbaka för att flytta från Kostroma till Leningrad, och vi kommer äntligen att vara tillsammans för alltid. Och om jag inte kommer in, kommer han för att trösta mig och se´n åker jag tillbaka till mentalsjukhuset för att förbereda mig till nästa försök och skriva brev till honom. På detta vis kom det sig att han reste till Kiev till sina föräldrar, och jag stannade ensam där mitt öde skulle avgöras. Under livets kritiska perioder vill man vara ensam med sig själv. När en svår sjukdom eller döden kommer behöver man bara vårdare och läkare. När man läser till tentan behövs ingen!

Vi som skulle avlägga inträdesprovet levde inte under några som helst strålande förhållanden. Det fanns inte ens något speciellt läsrum där man kunde arbeta. Jag satt på nätterna i strykrummer och läste. Drack kaffe, slumrade till och läste på igen. Jag har redan beskrivit hur jag fick 5 poäng för essän i rysk litteratur och 5 poäng för ett främmande språk. Det fanns ytterligare två stötestenar - uppgifterna i kemi och fysik. Under några månader hade jag pluggat in läroböckerna för 3 årskurser. Men jag kunde inte under denna tid få nödvändiga färdigheter i lösning av uppgifterna eftersom man behöver både tid och vissa färdigheter. Kemiprovet gick bra, jag fick 4 poäng. Fysikprovet återstod.

Hela natten före provet satt jag med dessa idiotiska uppgifter. Bara för att komma till provet, ta en lapp med darrande händer och övertyga mig om att jag kunde svara på alla frågor utom just uppgiften som måste lösas...! Herregud! Var hela denna maraton bortkastad, och snart dags att omigen ge galningarna sprutor i rumpan! (Gud förlåte mig!). Den unge juden som tog emot mitt prov betraktade jag med fasa. -Nå, hur är det?- frågade han käckt. - Bra. - mumlade jag surt, och plötsligt började jag fräckt lägga ut allt som jag kunde, jag bestämde mig för att trötta ut honom så att han inte skulle bry sig om uppgiften. Men det gick inte. Juden hade humor och knäckte genast mina små knep. Han befallde mig att övergå till uppgiften. Med ett idiotiskt sorgset ansikte förde jag pennan över ett tomt blad. -Bra, bra, allt det här är rätt, ni är duktig- roade sig min artfrände. Han var den bäste bland tentatorerer i hela världen, han låtsades tänka högt och på detta vis diktera mig lösningen som jag skrev ner på det statliga pappret som var avsett för förvaring. Han log listigt medan han satte ut 4 poäng i listan över provresultat.

Jag hoppades att detta var för mina vackra ögons skull, jublade och hoppade högt på grund av stora lyckan som drabbade mig. Jag hoppas att Gud återgäldade hans formligen gudomliga ingripande i mitt öde! Jag kan förstås inte vara säker på att han verkligen var jude, men han kändes så nära och förstående att jag vill räkna honom som jude. Tack vare en sådan kombination av omständigheter och mitt exeptionella pluggande i underläkarnas rum på mentalsjukhuset i Tjernovtsy och i ett strykrummet på studenthemmet på Kamennyj Ostrov i Leningrad är ett telegram på väg till Kiev: ”KOMMIT IN!!!!!!!!!”.

Han kom genast, och vi började fixa den andra delen i vårt program. Vi var tvugna att vandra runt olika tekniska högskolor i Leningrad för att han skulle bli flyttad från Kostroma till Leningrad. Detta var nästan omöjligt, för att i hans papper stod klart och tydligt att han var jude och inte tillhörde Kommunistpartiet. Detta var som en stämpel. Och hans yttre ... Ett sådant exemplar ville nog ingen ha. Alla pensionerade militärer som satt på personalavdelningarna runt i skolorna ryggade tillbaka och returnerade hans papper efter att ha studerat den femte punkten (etnicitet). De såg ut som de varit rädda att smutsa ner sig. Vår kärlek hängde på en hårstrå. Den hotades av platoniken beroende på avstånde mellan Kostroma och Leningrad! Men vi hade tur än en gång. På en av skolorna blev vi visade till rektorn direkt utan att passera personalavdelningen. Rektorn hade en jättekäke och orubbliga drag. Han tittade som hastigast på kolumnerna med utmärkta betyg i Vitalijs papper och skrev dystert in honom till en passande årskurs.

Den tolvte drömmen.

-HERRE, vad gör man när även ens nära och kära lämnar en ensam i en svår stund?

-Råttorna som lämnar skeppet förändrar inte situationen...Glöm råttorna! Rädda ditt skepp!

Nu har det skett!

Jag är inte längre någon fröken från en provinsiell stad som plågas av drömmen om en fästman. Jag är studentska på en medicinhögskola i legendomspunnen Leningrad, och min fästman är här - han är snygg, lång, intelligent! Och han älskar mig. Är detta inte ett under? Jag var beredd att tillbedja honom. Även faktumet att jag under loppet av tre månader lyckades plugga in ett treårigt program och framgångsrikt avlägga ett inträdesprov tillskrev jag honom. Flickor, våga nära era drömmar! Ibland går de i uppfyllelse... om man går rakt på sak, inte viker från vägen...och när stunden kommer griper tag i drömmen med sina ömma och starka händer. GUD kommer att hjälpa er!

Men det fanns ingen tid att hysa förtjusning och fördjupa sig i några filosofiska utläggningar, man var så illa tvungen att skulptera outtrötligt. Vi fick ingen plats på studenthemmet. För femtielvte gången konfronterades vi med bostadsfrågan. Vi var naiva och opraktiska, i annat fall skulle vi ha hyrt ett rum för två i syfte att spara pengar och föröka glädjen. Vi hade minimala medel.

Hans föräldrar var tillräckligt besuttna, men, liksom av uppfostringsskäl, höll de sin son i fattigdomen, vilket betydde 20 rubel i månaden med en enda grå kostym i helg och söcken. Min mor skulle föredra att vara opedagogisk och skämma bort mig lite och offra pedagogiken, men hon jobbade på mentalsjukhusets tvättstuga, vilket räckte någotsånär för att leva tillsammans med lillasyster Bronja - som jag skötte när vi var små - men hon tjänade inte tillräckligt för att dela någonting med mig. Jag skulle härma Lomonosov och andra stora ryska vetenskapsmän som tvingades att själv söka sin väg till vetandets ljus. Eftersom vi sökte billiga rum tog vi pendeltåget till byn Vsevolozjsk utanför Leningrad. Vi bosatte oss med bara några hus mellan oss för att tillbringa vår första smekvinter i Vsevolozjsk.

Vitalijs hyresvärd Solomon stod inte efter sin stora förfader i fråga om intellekt. Det var ett stort nöje att diskutera politik med honom. Det kostade dessutom inget extra. Jag bosatte mig i en god rysk familj där det fanns man, hustru och dertas två barn. Makarna levde i ett fridfullt samförstånd. På kvällarna satte de en liten flaska hembränt till kvällsvarden som bestod av sill och potatis eller ett fat pelmeni (=ett slaga ravioli). Flaskan tömdes långsamt medan man åt gott och samtalade lugnt men den fylldes aldrig på igen. Man satt i stället kvar länge och sjöng vackra visor. Mitt rum var litet men bekvämt, med egen ingång. För att klara mig billigare fann jag en rumskamrat Ljuda. Min rumskamrat levde tyvärr inte efter de bästa levnadreglerna. Hennes liv innan hon kom in på högskolan var rikt på händelser och var tämligen ofta långt borta från moralens betungande krav. Dessa händelser inkluderade en stöld med påföljande fängelsestraff och det såkallade “amoraliska leverne” som var en försiktig beskrivning för prostitution - som naturligtvis inte fanns i den utvecklade socialismens land. Detta kom fram långt senare när Ljuda, som det visade sig, återföll i brottsligheten. När hon fick komma in på högskolan hade hon en god chans att komma in på den rätta vägen, börja från början, utbilda sig till läkare och leva samma sorts liv som Sovjetunionens intelligentia levde. men hon kände sig inte lockad av ett sådant perspektiv.

Min rumskamrats leverne och hennes förflutna intresserade mig inte det minsta. Jag var upptagen av studierna, arbetet och min kärlek. Jag ägde inget begärligt stöldgods.

Ljuda lärde känna en ung pojke från en bildad familj i Leningrad som hon ömt kallade för Dimytj. Och lät honom ofta stanna hos sig över natten. Efter en viss tid meddelade Ljuda en glädjande nyhet för honom medan hon sedesamt tittade ner. Han skulle bli pappa, och därför önskade hon att bli hans hustru. Dimytj var inte förtjust över hennes graviditet och avböjde äktenskapserbjudande vänligt, men bestämt. ”Den olyckliga” tog reda på ”förförarens” adress på ett operativt sätt, kom hem till den bildade familjen och ställde till med en del väsen där. I samband med detta kom det fram att den beskedlige pojken redan hade en fästmö, hon var lika beskedlig, sedesam och vacker, och deras kärlek förflöt enbart i den platoniska formen. Ljuda lyckades att framställa sig själv som ett olyckligt förfört offer även för henne. Men där var det slut! Den bildade pappan, mamman, sonen och fästmön uppdagade ett stort mod, fasthet och solidaritet. Eftersom graviditeten var inbillad var Ljuda tvungen att lugna ner sig vare sig hon ville eller ej.

Snart fann hon ett gäng som bestod av några jättestora karlar som passade henne bättre. Hon brukade försvinna för några dagar och komma hem magrad och uttröttad, med ringar kring ögonen. Hon berättade i förtroende historier som jag då betraktade som omöjliga men som numera kallas för gruppsex. De släckte sin törst varken med vatten eller med kefir. Efter detta tycktes livets prosa onödigt tröttsam - att sitta i det anatomiska labbet och studera musklernas beteckningar... För att supa och äta gott behövdes pengar, därför kom det sig att de stal och blev uppdagade och till all lycka, uteslutna från högskolan. I annat fall skulle de kanske lyckats att bli läkare vilket inte skulle skänka någon hälsa till deras patienter! Hela denna historia ägde rum under tiden vi bodde i Vsevolozjsk, men efter detta skildes mina och Ljudas vägar för alltid.

Vitalijs rumskamrat var en lugn kille som hette Chiljko. Hans ansikte var täckt med fräknar. Vintern råkade bli snörik och kall. Vi tog oss till högskolan med pendeltåg. Ibland gick inte tåget p g a att spåret var igensnöat. Då gick vi hem till Vitalij, skakade av oss snön som i mörkret flög runt omkring i rummet som gnistor, klädde av oss och kröp ner i hans säng. Vi försökte att inte andas och rörde oss så lite vi kunde, vi var saliga men stackars gode Chiljko låtsades att han sov och vare sig hörde eller såg någonting.

Det skulle inte ha skadat att utöver vår ungdom och kärlek att ha haft lite materiell försörjning. Våra medel räckte till skarpsill, potatis och billiga middagar i studentmatsalen. Helgerna ägnades åt att se Leningrad och dess omgivningar vilket var möjligt p g a studentrabatterna. Att beskriva staden och dess omnejd är meningslöst. Den är ett helt konstverk till stad! Den är en prydnad! För att lära känna och efter förtjänst kunna värdera detta arkitektoniska mästerstycke skulle man behöva tillbringa ett helt liv där, och dessutom använda varje ledig stund till att vandra där, beundra och studera den! De två lyckliga åren som vi fick tillbringa där räckte inte.

Förresten återvände Dora Isakovna till Leningrad, hon som var min vän i Pichtovka på den tid när jag var 12 och hon 50 år. Det var liksom ett under - att få träffa varandra i friheten. Hon tröttnade inte på att ordna personliga visningar för oss - under vilka som hon själv åter och åter igen beundrade staden som hon var förälskad i.

Detta var glädjeämnen. Men det fanns även svårigheter. Efter den stora glädjen att komma in på högskolan drabbades jag av medicinstudierna som en sorglös fjäril av hagel! Jag sklulle återigen vara tvungen att plugga fysik och kemi, lösa uppgifter och jobba med kemiska reaktioner. Men det var bara halva sorgen. Detta kunde man klara av. Det största problemet var anatomin! Herregud! Dessa stora tunga atlaser med tusentals genomskärningar (inbillade) av människokroppen försedda med tusentals beteckningar och latinska namn.

Man börjar studera människokroppen från skelettet. Detta sker huvudsakligen på det anatomiska labbet. Det är en stor lokal med badkar där det finns flera lik i varje som är konserverade i formalin. De är utan namn och familj, de har en gång i tiden varit levande människor med sin glädjeämnen, problem och känslor. De har vissnat och svartnat, men behållit människokroppens konturer. De tjänar oss som undervisningsmaterial. Man studerar dem i deras helhet och i delar. På bord klädda med zinkplåt finns hela sönderdelade kroppar och deras olika delar. Under varje lektion, beroende på ämnet, får gruppen ett fat med en hand, en fot, hans majestät hjärnan med sina vindlingar och nerver. Det kan också vara ett hjärta, lungor eller en manslem i genomskärning för att underlätta studierna. Man fick sitta där hela dagarna med ett nackben eller en ryggkota i handen för att studera alla hål och upphöjningar som fanns i den. Under rasten tvättade vi snabbt våra händer, tuggade i oss en liten köttpirog i förväg inköpt på serveringen för 10 kopek, och återvände till alla människodelarna.

Man måste plugga hundratals benämningar (på ryska och latin), dessutom måste man kunna peka rätt på demonstrationsmaterialet var olika delar fanns. Men detta var bara “blomman”. “Frukten” var den topografiska anatomin. Varje medicinare vet att man har chans att bli läkare först när man har klarat av tentan i den topografiska anatomin. Vi tänker oss att det finns en student som har lyckats att plugga in kursen i anatomi och som känner alla ben, muskler, blodkärl, nerver, inre organ, hjärnan, sinnesorgan etc. När han sedan börjar plugga den topografiska anatomin måste han lära sig hur de är placerade i förhållande till varandra, dvs han måste veta var allting finns och sträcks, vad som är granne till vad, och hur de samverkar med varandra. De latinska benämningarna låter som musik - men försök att memorera dem! Till exempel det finns ett muskelpar på halsens framsida som är lätt att lägga märke till. Det har följande förnamn-fadersnamn: Muskulus sterno-klejdo-mastoideus.

Detta låter väldigt harmoniskt och fint, därför kan alla medicinstuderande detta. Men det finns saker som är minst sagt svårforcerade. Till exempel namn på hålen i varje ben dit en speciell nerv kommer in, och vilket “förnamn-fadersnamn” har det lilla blodkärlet som är dess närmaste granne och försörjare eftersom det levererar blod till det. Vilken muskel sitter fast med vilken ända vid en liten förhöjning i deras grannskap? Vad heter förhöjningen på ryska och på latin? Vilken förgrening av vilken sena hjälper den att komma i rörelsen (senans hela bakgrund!)? Vilken av hjärnans avdelningar (på latin och ryska, alla namn, tack!) sänder signalen? Förmedlas signalen av känsel- eller rörelsenerven? Vad heter nerven? Vad heter nerven vars förgrening denna nerv är? Den har sitt början hos huvudstammen hos en annan nerv, vad heter den...

Topografisk anatomi är omöjlig att lära sig. Det är förstås inte sant - man kan lära sig den - om man under loppet av ett helt år enbart studerar t ex handen. Nästa år tar man foten etc. Men under loppet av bara några månader, när man samtidigt läser en massa andra ämnen?! Lärarna vet om det, därför delar de ut medelmåttliga betyg när man gör tentan. Man får dem som ett slags mandat för att man duger att studera vidare och bli en äkta vitrock, och man springer ut strålande av lycka. Somliga råkar få goda betyg beroende på att de har fått frågor som de kan. Men om någon får “utmärkt” blir han eller hon i fortsättningen observerad noga - han får stanna i högskolan som lärare, eller så blir han kirurg, expert på patologisk anatomi eller forskare.

För mig var den topografiska anatomin en ogenomtränglig skog. När jag erhöll mitt medelmåttliga betyg betraktade jag det som en skatt som jag funnit enbart på grund av min stora tur.

Under de följande års studier tillgodogjorde jag mig med stor möda farmakologin där man måste memorera ett jättestort antal doseringar. Alla andra ämnen som ställde krav på logik och fattningsförmåga tillgodogjorde jag mig lätt och med glädje.

Under min första årskurs fick jag dessutom arbeta vid sidan av studierna. Det var inte lätt att arbeta som nattsköterska på en tung terapeutisk avdelning även om man inte studerar på samma gång. Jag var tvungen att på ett trevligt och levnadsglatt sätt att förena arbetet och studierna. Direkt efter ett nattpass skulle man ge sig i väg till föreläsningarna, och efter en hel dags studier skulle man gå till sin jour.

Jag arbetade på avdelningen för hjärt- och kärlsjukdomar. Mycket senare tillkom specialicerade avdelningar för olika slags hjärt- och kärlsjukdomar - intensiven, infarktavdelningar, lungavdelningar. Men under 1960-talet samlade man alla svåra hjärt-blodkärl- och lungsjuka på ett och samma ställe där det var speciellt svårt att jobba natttid då patienterna alltid blev sämre under natten. De flesta behövde då hjälp. Återigen hade jag ingen möjlighet att ens slumra till på natten. Nu fanns inte ens möjlighet att sova efter passet. Under ett av mina nattpass fick jag för första gång i mitt liv att bevittna ett svårt astmaanfall. En kvinna rosslade och förmådde inte vare sig andas ut eller in ordentligt. Varje inandning såg ut att bli hennes sista. Hennes ansikte var blått, hennes ögon uttryckte skräck, vädjen om hjälp och förtvivlan. Luften trängde mödosamt genom hennes krampaktigt smalnade bronker med ett visslande. Slemmet rosslade och kokade i bronkerna. Jag gjorde genast allt som skulle göras vid sådana tillfällen, gav alla nödvändiga sprutor vars verkan inte inträder omedelbart och sprang runt i panik utan att kunna komma på vad jag ytterligare kunde göra för henne. Patienten hade sådan anfall ganska ofta. Därför hann hon att vänja sig vid dem eftersom de hittills också slutat väl. Hon rosslade och kvävdes men samtidigt, när hon såg mina plågor som kom av att jag kände mig hjälplös av att inte kunna hjälpa henne, försökte hon att lugna mig. Jag kunde aldrig i mitt liv vänja mig vid åsynen av astmaanfall. Även när jag som färdig läkare fick bevittna sådana anfall kvävdes jag själv varje gång i brist på luft.

Ett helt år fick jag arbeta på avdelningen, sedan fick jag plats på studenthemmet och slapp arbeta för att tjäna till hyran. Detta var ett paradisliv för mig. På det hela taget skilde sig dessa två år i Leningrad ganska mycket både från mitt föregående och mitt följande liv. Jag minns dem nu som ödets leende.

St Petersburgs stadsbibliotek har sedan länge varit stadens stolthet efersom det innehåller bokskatter som har glatt fler än en generation. Även jag uppleva lyckan att sitta där och läsa, låna unika böcker och bara vandra runt i detta åldriga biblioteks salar.

Allt som jag upplevde i Leningrad var för första gång! I en av källarna på Nevskij fick jag för första gången i mitt liv smaka på en banan. I ett annat kafé som är känt i staden som “de fyra gathörnens kafé” (eftersom det ligger vid ett ställe där fem olika gator korsar varandra) fick jag likaledes för första gången smaka på tjachoch-bili, en georgisk rätt som jag tyckte var den godaste i hela världen. Denna middag kostade oss hela vår dagsbudget. Vi levde i fullständig harmoni och skildes bara åt av när det var tvingande nödvändigt. Inget förflutet, ingen framtid, bara en lycklig dag varje dag. Studier, promenader i staden, kärlek och sex.

Redan i början av tiden i Vsevolozjsk gick vi till ett apotek. Där mumlade vi skamset, pekade mot en glasmonter och köpte ett stort paket gummiprodukter. Vi prövade en och bestämde oss samstämmigt att detta var det hemskaste (efter skjutvapen) som mänsklighetens geni uppfunnit efter århundrandens försök, och beslöt att aldrig någonsin använda oss av vare sig det ena eller andra.

Vedergällningen lät inte vänta på sig. Vår familj som inte existerade officiellt hotade att växa. Vi blev inte slagna med panik, hyste inga aggressiva planer ( att utföra en icke romantisk abort) i förhållande till den objudne gästen och plågade oss inte med några frågor vad hans tillblivelse innebar och vad den hotade oss med. Vi gick hand i hand, kallade honom för Erik och budgeterade medel för att köpa citroner att bekämpa ett graviditetsillamående som var möjligt rent teoretiskt. Men Gud förbarmade sig över de vettlösa, och det visade sig tjugo dagar senare att detta bara var lätt panik. Citronerna som jag fick i mig kompencerade C-vitaminbristen på det mest lyckosamma sättet.

Detta var ett ytterligare bevis på att Gud rår och att man inte alltid behöver vara så förståndig att man skall förgifta sitt liv av att mensen då och då uteblir. Vi var fortfarande oförståndiga och, i likhet med skjutvapen, inte använde oss av mänsklighetens gummifrälsare som besparade oss “oväntade gäster”, Jordens överbefolkning och samtidigt berövade oss njutning och dum romantik.

Ungefär under denna tid blev vi alla slagna av nyheten om att en italiensk forskare Petrucci lyckades in vitro åstadkomma ett mänskligt embryo! Kanske för de tillfällen när lyckliga makar har brottom att få en arvinge till sina rikedomar? Stor uppståndelse! Petrucci skulle komma till Leningrad, hålla ett föredrag med bildvisning på Första medicinska högskolan - som en gång i tiden inte ville ha mina ben och inte värderat mitt huvud efter förtjänst!

Aulan i skolan var byggd som en amfiteater. Den rymde en publikmängd som motsvarade en stor stadion, men ändå var det många fler som ville vara med. Jag kom in på något sätt, kom långt i förväg. Det var ett strikt vetenskapligt föredrag med tolkning till ryska. Ett embryo in vitro kunde inte ha det så värst spännande under sina 28 dagar.

Men själve Petrucci var skön som en italienare och elegant som en fransman, han vann hjärtan! Han avslutade sitt föredrag med ett löfte att hans nästa provrörsbarn skulle komma att ledas in i salen vid handen och presenteras för församlingen. Jag vet inte om hans löfte har blivit infriat, däremot vet jag att provrörsmetoden har fått sin plats och fortsätter att utvecklas vid sidan om aborterna, gummiprodukterna, pillren och skjutvapnen.

För att publiken ska få tillfälle att uppleva mitt reklamgrepp vill jag be GUMMUPRODUKTERNAS producenter att sponsra utgivningen av denna ÅRHUNDRADETS ROMAN (2000-talets och vidare). Fast boken handlar egentligen om kärleken.

Ett reklamgrepp och en snabb genomgång av det 1900-talets problem och prestationer

Den mest framträdande prestationen någonsin är uppnådd i produktion av gummiprodukter som finns i fantastiska förpackningar och i olika varianter i fråga om doft och smak allt enligt konsumentens önskemål. De har t o m förmåga att ersätta samma kroppsdel som de en gång i tiden hade till uppgiftt att klä och som de överträffar i fråga om tillfredsställelsen och frånvaro av obehag som lätt uppstår när originalet kommer till användning. Efterfrågan på dessa produkter har under årens lopp stigit i samband med två hemsökelser som har drabbat människorna på könsfronten - AIDS och IMPOTENS.

Gummiprodukterna äger en massa fördelar framför pillren då de inte har några som helst biverkningar för kvinnornas del, och männen använder sig av dem om de kan - och om de inte kan, så kan de inte skadas av någonting! Om män och kvinnor i alla länder kommer att aktivt använda sig av GUMMIPRODUKTERNA kommer man tvivelsutan lösa alla problem!!!

GUMMIPRODUKTERNA HAR TESTATS UNDER ÅRHUNDRANDEN - och det ser ut som de under de närmaste århundrandena (2000-talet och längre fram) förblir de mest pålitliga preventivmedel, likaså det mest pålitliga skyddet mot HIV! Detta utan att snegla på hela världens forskares intensiva arbete! Gummiskyddet är det bästa skyddet!

Men vad händer med romantiken?

Romantiken hör inte längre till de för människorna nödvändigaste sakerna eftersom det finns saker som är betydligt viktigare, såsom:

1. att bevara den omgivande miljön från människorna som omger den;

2. att förändra bröstens storlek (i syfte att föra medicinen fram och att bekämpa männens impotens);

3. att sudda ut gränsen mellan fascismen och kommunismen. Tidvis även inträngande av det ena i det andra;

4. barnpornografi (som ett medel att bekämpa impotensen, Jordens överbefolkning och resterna av den föråldrade andligheten);

5. rymdens erövring för att det i fortsättningen skulle finnas en anledning att bevara rymdmiljön;

6. gruppsex och fastställande av gruppens storlek för att sex inte ska gå förlorat;

7. återupprättande av Ryssland kyrkor för att dess medborgare skulle distraheras från politiska och andra viktiga livsfrågor;

8. att ändra kön. Tänk vilken marknad för kläddesign, vilka hittills omöjliga kläder som kommer att skapas för personer av neutralt kön!

9. flerfaldigt krossande av gamla och skapandet av nya självständiga stater på f d Sovjets och f d Jugoslaviens mark med provtillämpning av gruppresidentskap;

10. förenande av gamla självständiga stater i Europa till Europas Förenta Stater;

11. transplantation av organ (från fattiga till rika), lösning av problem i samband med bortstöningsreaktionerna;

12. flera försök att komma fram till flera beslut att flera gångar förbjuda kärnvapenprov som bara fortsätter;

13. kampen för att sexuella perversiteter och perversa äktenskap ska accepteras;

14. en ständigt pågående väpnad kamp för mänskliga rättigheter för människan - som fortfarande är rättslös;

15. makten i Ryssland övergår från herrarna till tovarisjtjerna och åter till herrarna. Slakten sker samtidigt;

16. unik utveckling i vetenskapens och teknikens värld ....från Kalasjnikov till vätebomben...

17. och så vidare...

Och alla dessa (och många fler) händelser, hela detta FRAMÅTSKRIDANDE medan jag, en liten sentimental fröken från Tjernovsty höll på att bygga och förlora min lilla familjelycka...?!

Vitalij fick snart också logi på ett studenthem , ett rum som han delade med en doktorand från Rumänien som hette Kostja. Vi började leta efter bostad år mig i staden. Letandet ledde oss till en praktisk kvinna som förvandlade sin trerummare till någon sorts kopia på ett studenthem. Den ensamma “heta” damen ställde sängar och viksängar på alla möjliga och omöjliga ställen i våningen. Det var mest flickor från min årskurs som hyrde hos henne, det var de som rekommenderade “madame” för mig. Studentskorna från de äldre årgångarna gick inte längre med på att leva under sådana förhållanden. Detta var ingen lägenhet utan en genomgångsgård. Det var alltid någon som kom, gick, firade sin födelsedag, sov, pluggade, lagade mat, åt, tog emot besök osv. . Hyresvärdinnan förbjöd oss inte någonting och begränsade inte vår frihet, men deltog i våra liv på det mest aktiva sättet. Hon hade oss i stället för ett jobb och en familj. Vi var för henne både jobbet och familjen. Det har inte gått så mycket tid sedan en egen fästman tycktes vara en avlägsen dröm för mig. Trots detta vande jag mig snabbt vid det goda och kände mig tillsammans med Vitalij lugn och naturlig som det anstår en en kvinna som känner sig trygg och älskad.

Men hyresvärdinnan ansåg att jag inte var värd en sådan “snygging”. Han var ständigt hos mig och brydde sig inte speciellt mycket om att dölja sina känslor. Jag tillät mig själv till och med att vara lite kaxig. En gång kom jag in i köket - och vad var det jag såg där om inte min älskling som höll på att backa mot fönstret och hyresvärdinnan som försökte att bevisa för honom att jag bara var en liten fräck flicka som inte på något sätt värderade en snygging som han efter förtjänst. “Snyggingen” skrattade till på ett generat sätt, och den 35-åriga blondinen med sin snygga figur eftersträvade envist att komma in i hans famn och lyckades nästan med detta. Jag satte genast i gång att snyfta, tårarna rann i floder, och var beredd att dö på fläcken. Han hade fullt sjå med att trösta mig och använda sig av alla möjliga bevis på sin kärlek.

Efter detta sprang jag till adminstrationen och berättade denna hemska historia. Jag sa till dem att jag hädanefter skulle sova på det anatomiska labbet och inte stannar en natt till där jag bor! Man skulle säkert finna möjligheter att hålla mig borta från det anatomiska labbet nattetid, men mina tårar fortsatte rinna i floder, och jag lovade i alla fall något nytt och originellt, så man klämde in en arméjärnsäng i ett av rummen (den åttonde) och lät mig nådigt sova där.

På detta vis förbättrade man min ekonomiska situation, eftersom sovplatsen på studenthemmet kostade betydligt mindre än hos henne som ville förföra min skatt. På studentrummet visade jag mig först när det var kväll för att sova, och inte heller varje gång utan så fort det var möjligt var jag hos honom. Kostja, Vitalijs rumskamrat, skaffade sig en väninna, och stannade ofta hos henne så att hela deras rum fanns till vårt förfogande.

En gång kom Kostja in när jag var ensam och vilade på Vitalijs säng. Manlig solidaritet hindrade inte honom från att sätta sig ned på sängkanten och pröva lyckan. Men för att kyla ner honom behövde jag bara säga: ”Kostja, sluta!”. Tydligen var det brukligt i Rumänien. Kostja berättade för Vitalij att han hade goda dagar med sin professors hustru - han doktorerade för hennes man. Men jag var ingen professorska som hade tråkigt av sysslolöshet, dessutom - kunde det finnas för mig Kostja eller någon annan? Under många år fanns ingen annan för mig, och alla samtal började och slutade med hans namn som var min ende.

En gång slog mina rumskamrater vad med mig. De föreslog att uppfylla vilken som helst av mina önskningar om jag skulle lyckas att inte föra honom på tal under en dag. I annat fall skulle jag uppfylla deras önskning. Jag förlorade naturligtvis - och då önskade de att jag under en hel vecka inte skulle nämna hans namn, men om jag inte kunde det, började veckan genast på nytt. Och detta hände varje dag. Jag kunde inte stå ut en hel dag utan att kvittra om honom. En gång grälade vi, och jag kommer inte i håg orsaken. Men jag minns att han utan att tänka på följderna visade sin dåliga karaktär. Han lämnade allt, tog inte avsked, och reste till Kiev. Han var bort en vecka, och under hela denna veckan låg jag efter skolan i min säng utan att vända mig från väggen. Jag kunde inte ens äta bananerna som rumskamraterna omtänksamt skaffade åt mig. Sedan kom han tillbaka och ringde från stationen och sa att han skulle komma till mig - “kom snart!” svarade jag. Grälet glömdes bort, och min lycka fortsatte som förr.

Min grupp på skolan tycktes mig vara välvillig och bra. Vi åkte ofta till landet, kopplade av och hade roligt tillsammans, ordnade picknicker. Allt var väl. Men en dag hände det sig att ett par killar samtalade med varandra och tanklöst förklarade att det inte skulle skada om man här hemma i Ryssland (hemma hos dem) skulle ta kål på de jävla judarna (?!!!). Jag stannade till. De såg mig inte - eller ansåg inte att det skulle beröra mig eller har någon som helst betydelse för mig. Jag visade inte någon hätsk reaktion eller oro i fråga om perspektivet att, i ett trevligt sällskap med alla ryska judar, bli utrotad. Jag sa ingenting.

Vi tror bara att vi bestämmer över händelserna, men i själva verket är det tillfället och omständigheterna som bestämmer händelserna, vi spelar bara med i kraft av våra böjelser. Just på grund av omständigheterna hade vi denna dag en föreläsning där hela årskurssektionen var närvarande, ca 300 studenter.Läraren, en gammaldags kommunist, föreläste i den etniska frågan. Hon berättade om de sovjetiska folken som levde tillsammans som en familj, där idyllisk kärlek råder, och där alla är varandra tillgivna. Jag lyfte handen och frågade om jag skulle tro på henne. Just i dag hörde jag följande från mina kurskamrater. Jag nämnde deras namn högt och citerade ordagrant. Tre hundra personer slutade andas. Den kommunistiske mentorn gav en befallning som lät som ett skott: “Representanter för Svarta Hundrade! Upp med er!”. Två långa grabbar reste sig motvilligt. Hon kom med en arg drapa, belyste felaktigheten i deras åsikter och “övertygade” dem om att man slaktade antisemitismen i landet direkt efter revolutionen.

Efter föreläsningen surrades det överallt omkring. Alla var ändlöst upprörda över vad jag hade gjort. Varför tog jag inte upp frågan i gruppen, varför “stack” jag upp under den stora förläsningen? “Svarandena” fick bevis på allas medkänsla, man klappade dem på axeln och uppmanade dem att strunta i den naiva fjollan.

Det skulle kanske slutat med det, men denna historia ägde rum strax före tentan i Sovjetunionens Kommunistpartihistoria. Ansvarade för tentan gjorde hon, den oförglömliga Antonina Ivanovna. Vi hade ett litet grepp i fråga om sådana tentor - gruppen kom åt tentamensfrågorna på något hemligt sätt och spred dem mellan studenterna. Man läste givetvis på bara sina egna frågor. Sedan var det så att lapparna med frågorna på tentatorns bord låg i en bestämd ordning så att var och en som kom in fick sin egen lapp med sina egna frågor. Vi kom in i bestämd ordning efter listan som gruppen gjorde i ordning. Det var inte så konstigt att hela gruppen erhöll bara “utmärkt” och “väl godkänt” i detta huvudämne som var så nödvändigt för en sovjetisk läkare. Men efter att jag hade uppträtt så skriande illojalt uteslöt gruppen mig ur detta system. Jag blev befallen att gå in före alla de andra för att inte stöka till i systemet genom att ta någon annans lapp. Jag blev tvungen att inför denna tenta plugga igenom en hel bok, men ett sådant ämne orsakade mig, till skillnad från de exakta vetenskaperna, inga som helst bekymmer. Under tentan anställde Antonina Ivanovna en räfst. Det är höljt i historiens dunkel vilka känslor som styrde henne då, men det sadistiska kommunistiska fruntimmret beslöt sig för att exemplariskt bestraffa gruppen som tillät sig att lösa den etniska frågan på ett sådant öppet fritänkarmanér. Den omåttligt nyfikna jälva judinnan lät hon gruppen ta hand om. Hon bröt systemet på ett drastiskt sätt och blandade sammna alla lapparna med frågor vilket frestar en att tro att systemet i sig inte utgjorde någon större hemlighet. De menlösa barnen slaktades - hon såg noga till att ingen använde sig av vare sig några böcker eller fusklappar. Var och en var tvungen att svara det som han eller hon kunde skrapa ihop i egen fatabur. “Ej godkänt” och “Godkänt” kom drällande som ur ett ymninghetshorn. Nästan hela gruppen förlorade sina stipendier.

Mot mig var hon ytterst vänlig. Det var lite kyligt i rummet och hon la sin kappa med krage av en silverräv på mina axlar som om hon hade varit min egen mamma. Den rasande gruppen såg på. Vilken tur att inte ens de argaste blickar kan tända eld! I annat fall skulle jag blivit bränd till askan tillsammans med räven. Men hon hade inte räknat med att gruppen gjort upp med mig redan före tentan genom att kasta ut mig ur systemet. Därför var hon, när hon väl fick höra mitt utmärkta svar, tvungen att sätta “Väl godkänt”, och dessutom berömma mitt svar.

Efter tentan gick gruppen mangrannt till administrationen och krävde att jag skulle bli förflyttad. På årskursektionen blev jag berömd...i egenskap av ett svart får som ingen av grupperna hade lust att ta emot. Från officiellt håll ville man inget annat än att avsluta denna historia så fort som möjligt. Man skänkte mig till den andra årskurssektionen.Den nya gruppen gjorde ett trevligt och intelligent intryck på mig. Men rykterna sipprade ut, jag höll distansen mellan mig och det nya kollektivet. Det var lätt gjort, jag var inte ensam - min kärlek var med mig.

Varje kväll när vi var tvungna att skiljas för en stund - att ta oss till var sitt studenthem - tänkte jag - när kommer denna tid när man inte längre behöver skiljas! Jag skulle aldrig tro då att när denna tid väl har kommit är det jag som kommer att springa i väg till fjärran land, till ensamhet och okända öden bara för att avsluta det trettiåriga krig som avlöste våra få lyckliga år tillsammans... Men då var det en sådan lycka! Och ett helt liv framför oss! Efter mitt första år på högskolan reste jag hem till Tjernovtsy för att tillbringa sommarlovet där. Staden tycktes mig vara främmande och fjärran, allting där tillhörde det förflutna. Så är det alltid - när man återvänder till gamla platser minns man bara det som varit fint, man glömmer det dåliga. Allt i det förflutna tycks vara fyllt med värme och romantik...men man återvänder nästan alltid till en främmande strand.

Återigen levde jag på mentalsjukhusets område i vårt lilla rum, njöt av lugn och ro och skrev som förut mina brev till Kiev där han hälsade på sina föräldrar. Återigen väntade jag på hans brev. En kort skilsmässa för människorna bara närmare varandra.

Mentalsjukhuset befann sig i stadens utkant, men staden kom gradvis närmare sjukhuset. Allt var ännu inte bebyggt, och direkt bakom stängslet fanns en stor allmänning med grönskade kullar bevuxna med buskar och det finaste - det fanns en mindre sjö vars vatten var underbart rent. Vädret var fint, därför gillade jag koppla av på stranden. En långt ifrån vacker dag såg jag plötsligt en yngling inte långt ifrån mig som tittade på mig på ett misstänkt sätt. Jag vet inte varför jag blev på min vakt - det var mitt på dan, folk gick ofta förbi, det fanns egenligen inga skäl att oroa sig.

Men det var någonting med det hela som gjorde mig nervös. Jag satte på mig sommarklänningen, tog min bok, min handduk och började gå hem längs stigen. Mina onda aningar besannades - han hann ikapp mig, spärrade vägen, viskade ortikulerat och gjorde tafatta försök att omfamna mig. Jag stötte honom ifrån mig, men han kastade mig genast på marken, slängde sig på mig, rev sönder min klänning och ville komma åt mina bröst. Han hade vilda ögon, skakade, upprepade: skrik inte, skrik inte, jag vill bara hålla om dig. Vad det kändes äckligt! Full av skräck skrek jag med vild röst som inte lät som min egen. Solen sken, det var vackert väder, en bit därifrån, på stigen, stod några barn och tittade på. Jag skrek utan avbrott, han blev fullkomligt djurisk, slog mig med full kraft på mitt huvud, och jag svimmade nästan. Till min stora lycka kom några killar cyklande. De tog skurken i nackskinnet och drog honom ifrån mig. Jag kom vacklande upp, jag såg ingenting av yrsel och dån i huvudet, och, krossad av smärta och skam, tog mig på något sätt hem. Fäet förblev ostraffad. Och jag förstod vilka hemskheter som döljer sig bakom ordet “våldtäkt”, fast Gud inte hade låtit det ske. Det krävdes mycket tid för att jag skulle lugna mig, men jag har fortfarande inte glömt det

Sedan återvände jag till Leningrad, och livet flöt vidare på vanligt vis i överensstämmelse med studentvärldens lagar. Jag tyckte att det var kul att bo på ett studenthem. Någonting var alltid på gång! Kostja sov ofta över hos sin väninna, och då stannade jag hos Vitalij.

En av dessa nätter blev jag vittne till en makalös skandal. Från korridoren hördes litanior som turades med hemska könssvordomar på ryska och somaliska. Som ledmotiv kunde man urskilja “ryska svin!” och - återigen ryska - “ryska horor!”. Att efter detta ta emot gäster från utlandet... Det kom så småningom fram att de vilda skriken kom från Ali från Somalia. Ali var den första negern som jag såg på nära håll, en svart krullhårig liten snygging. Jag tyckte om att klappa hans krulliga hår som kändes lent fast på avstånd trodde jag att det var hårt som ståltråd.

Skandalen berodde på att Ali var på en restaurang och där mötte han en flicka som visade sig vara en av de första svalorna av släktet som numera stämplas som “dollarprostituerade”. Hon var öm mot honom, och när rysk vodka spädde ut hans somaliska blod till en fjärdedel tog hon honom till en adress som han inte kände, och där lät hon honom göra allt hans somaliska själ och temperament dikterade honom. När han sedan kom till studenthemmet upptäckte han att också hon gjorde vad hennes ryska själ och behov dikterade med hans fickor.

Stackars fattige Ali! Nu var han bokstavligen fattig. Eftersom han varken visste skönhetens namn eller adress återstod det inget annat för honom än att uttrycka sin vrede som hans folks förfäder gjorde - han hoppade, vred sig, hotade och svor. Dessutom la han till sina förfäders erfarenheter en portion rejläla ryska könssvordomar kryddade med somalisk brytning. Bilden var mycket suggestiv. Den kompletterades efterhand med åhörande studenter och studentskor som kom med nattklädsel på eller nästan utan. Jag kunde inte heller låta bli att springa ut men jag hann dra på mig min pyjamas.

Jag började tycka synd om Sovjetunionens kommunistiska parti. Tänk så mycket pengar de fick slösa bort för att under sex års tid upfostra Ali i den kommunistiska andan och förvandla honom till en proletär som var kallad att så frön av det kommunistiska budskapet i Somalia! Men nu kommer denna aningslösa prostituerade flicka utan kommunistiskt medvetande och drar ett streck över allt detta! Tack vare hennes klara gestalt kommer resten av denna sexåriga utbildningen föras till två eviga slogans: “Ryska svin!” och “Ryska horor!”.

Tiden nalkades när Vitalij skulle avsluta sina studier och resa iväg för att börja arbeta. Under denna tid var jag inte det minsta oroad för att min familjerättsliga ställning kunde kallas “en frilla”. Jag var alltför upptagen av nuet, det förflutna, och framtiden glömde jag.

En gång när vi som vanligt möttes på fredag efter föreläsningarna för att inte skiljas åt under helgen frågade han mig att jag skulle välja - gå på bio eller till det civila registreringskontoret för att ansöka om att få vårt äktenskap registrerat (återigen ett högtidligt språkbruk!). Det var inte för så länge sedan jag drömde om att någon skulle fria till mig utan att tro på möjligheten av en sådan lycka. Men den här gången svimmade jag inte och dog inte av glädje. Jag var lycklig och nöjd med det jag hade. Officiell registrering förändrade ingenting och betydde ingenting (trodde jag då). Men jag lät inte friaren upprepa detta två gångar utan valde registreringskontoret med stort nöje och lite ojande.

När vi väl hade genomfört detta samlade vi alla våra kontanter och bänkade oss i den lilla mysiga källaren på Nevskij där jag en gång i tiden för första gång i mitt liv fick smaka en banan. Det var en underbar kväll. Vi drack champagne, tittade varandra i ögonen, höll varandras händer och var till bredden fulla av ömsesidg ömhet. Nu äntligen fick jag en hög vinst i livets lotteri!

När källaren skulle stängas styrde vi kosan till mitt studenthem på Kamennyj Ostrov. Han knuffade in mig lätt genom dörröppningen och sa till flickorna: “Här kommer bruden!”. Det blev en sann uppståndelse, omöjlig att föreställa sig, som bara sju ogifta studentskor, en fästman och en tyst fästmö kan ställa till med. Man fann genast någonting att dricka och lite tilltugg. Skålarna och förtjusningen i allas blickar förebådade evig salighet i framtiden. Fästmannen fick kyssa alla åtta, med världens lyckligaste brud i spetsen, sedan sprang han till den sista spårvagnen för att hinna komma till sitt studenthem. Dörren som stängdes efter honom stängde den bästa delen av min ungdom från resten av mitt liv.

Allt som har att göra med mitt bröllop framkallar endast banala, gröna minnen. Jag blev presenterad för Vitalijs föräldrar i videotelefonen. Min svärmor kallade sig själv smeksamt för Leika och la till adjektivet “scheine” vilket på jiddisch betyder “vacker”. Jag kan inte motstå frestelsen att genast försöka teckna hennes portträtt och lovar högtidligt att vara lika objektiv som pressen i en demokratisk stat.

Min svärmor var en och en halv meter lång och bara lite mindre i omfång, hennes hals och midja såg man inte till, men inte desto mindre hade hennes kropp sina speciella proportioner, och därför hade hon trevligt utseende. Hennes figur var en harmonisk helhet. Hon kände och älskade sig själv, därför beställdes hennes kläder hos speciella sömmerskor. Allt hon ägde var alltid finstruket och förvarades varsamt. För att gå ut på en haltimmes promenad gjorde hon sig i ordning under ca en och en halv timme. Som Leika sa - “jag skall tvätta sig”, vilket i själva verket betydde en slags helig ritual. För sin älskade figur hade hon en specialhandduk, speciella tvättlappar för benen och fötterna, likaså för det som fanns mellan benen. Hon hade krämer, örter, pulver, salvor. Före proceduren vilade hon, och likaledes efteråt. Sedan klädde hon på sig, beundrade sig i spegeln och gick högtidligt ut fullt övertygad om att världen överhuvudtaget och grannarna i synnerhet tittade och beundrade.

Och hon såg verkligen ut som något speciellt! Samtidigt som hon egentligen inte var vacker. Hennes väskor och skor var alltid omsorgsfullt valda, hennes färgade krulliga hår alltid snyggt klippt, hennes läppstiftsfärg var alltid i rätt ton. Allt var tidlöst och samtidigt modernt. Under många, långa år var min svärmor en äldre, men aldrig någonsin gammal dam. Hon dog knall och fall vid 73 års ålder eftersom hon älskade sig själv för mycket för att ge sitt samtycke till att operera gallsten.

Trots att hon aldrig gjort något gott för mig och trots att hon under en viss tid gav mig inte så lite sorg, tog hennes plötsliga död mig mycket hårt. Jag visste ju att om jag hade varit i hennes närhet skulle jag insisterat på en operation. Då kunde hon har levat länge till, bevarat sin lilla värld i sitt slott som hon stolt döpt sin tvårumsbostadsrätt i Kiev till. Hon älskade sig själv precis som hon var, och allt som tillhörde henne inkluderades likaledes i trollcirkeln av hennes beundran.

“Farfar” (hennes man) var ett ständigt objekt för hennes kritik. Han arbetade mycket och gav henne - som inte arbetade - en sorglös tillvaro. Hon älskade bara sig själv, men inte desto mindre blev han i samband med hennes bortgång vilsen och fick snart åldersdemens samtidigt som han rent kroppsligt var helt frisk.

När jag blickar tillbaka på mitt liv och jämför mig själv med andra människor drar jag slutsatsen att det hemskaste man kan göra en annan person är att trycka ner honom eller henne som barn. På detta vis berövar man tron på sig själv och skapar en föreställning om att man inte duger någonting till. En sådan person blir komplexfylld, han kommer aldrig i sitt liv att känna sig lycklig. Han kommer att uppfatta sig själv som en nolla och alltid släpa på sig skuldens och tacksamhetens börda, han kommer att glädja sig så fort någon märker att han finns eftersom han anser sig själv inte vara värd någons uppmärksamhet. Så enkelt och bekvämt de har som redan som barn fått veta att de är bäst och att alla andra står i skuld till dem. En sådan lyckans ost har det bra även om det inte något särskilt med honom som sådan, han förtär frukter av andras arbete utan minsta tvekan.

Under dessa två år i Leningrad rätade jag på mig något så när tack vare kärleken som kom som en belöning. Jag kände mig inte sämre än alla andra. Men jag var i alla fall rädd för att bli presenterad för dessa hemlighetsfulla föräldrar för jag ansåg förstås mig själv inte vara en passande hustru för deras son. Men vid Gud, jag såg inte dålig ut då att döma av fotografierna! Jag vet inte, men videotelefonen -med vars hjälp jag blev presenterad för mina blivande svärföräldrar - förvanskar kanske ens ansiktsdrag, men min kära svärmor in spe såg enbart min näsa - av hela mig. Utan att bry sig om att vara taktfull eller åtminstone nådig fann hon inget annat ord för mig än ett ukrainskt ord med dålig klang “kirpataja” som betyder “trubbnäst”. När hennes enda son sa till henne: “Mamma, detta är min fästmö” - ställde Leika en djupsinnig fråga: “Varför är hon trubbnäst?”. Man behöver här inte berätta om mina känslor, det behövs inga kommentarer.

Det fanns inget behov att presentera mannen som har lyckliggjort mig för mina anhöriga. Den romantiska historien om hur jag, driven av kärlek, lyckades komma in på en högskola i en huvudstad betraktades i Tjernovtsy som en vacker legend. När den glädjande nyheten om ett förestående bröllop kom, gjorde min mor och Bronja sig i ordning för att resa till Leningrad. Av övrig släkt kom bara Pintjiks syster. Pintjik själv studerade vid denna tidpunkt i Riga på en tandläkarhögskola. Eftersom vi var fattigast bland släktingarna gjorde man en insamling bland de mest besuttna, och de offrade så mycket pengar de kunde avvara. På detta vis kunde min mor komma med ...två hundra rubel vilket under denna tid var en hel del pengar.

Brudgummens föräldrar som var ganska besuttna kom, men de begränsade sig till att köpa sill och några flaskor vin. Allt annat överlämnade de till min mamma. De sa att de ännu inte lyckats finna en present till mig, men den kommer med tiden. Denna tid har ännu inte kommit.

Man bestämde sig att fira bröllopet hos Zina, Leikas gamla väninna som hade en bra lägenhet i Leningrad. Lägenheten ställdes utan tvekan till vårt förfogande. Leika och Zina kom från en och samma ukrainska köping som hette Vizjnicy.

Zinas livshistoria var tragisk fast allt började väl. Hon hade man, son, lägenheten som redan nämnts och var lycklig. Men sedan hände det. Hennes man som hon älskade våldtog en kvinna. Han fick 10 år fängelse. Zina kunde inte förlåta detta. Hon vände sig från honom och ägnade sitt liv åt att uppfostra sin 10-årige son och försökte finna i detta glädje och tröst. Men livet kommer ibland med konstiga vändningar. När hennes son fyllt 18 upprepade han fadern hjältedåd och fick sina 10 år även han. Någon annan tröst än sonen hade inte Zina, därför kunde hon inte vända sig bort även från honom. Hon ägnade sig åt honom, skrev brev till fängelset, sände matpaket och åkte dit för att träffa honom. Hon blev inte förtvivlad, hon skötte om sig. Zina var sympatisk, snäll och vänlig. Hon lät en äldre, lugn och enkel man flytta hem till henne, inte så mycket som man utan i egenskap av en annan levande varelse, bara för att inte vara ensam. Hon väntade på sin son. Sedan fick vi veta från hennes brev att sonen kom tillbaka som helt oduglig. Han förgiftade Zinas ålderdom helt och hållet. Det var synd eftersom Zina var en sådan god människa, hon förtjänade ett bättre liv. Om livet skulle vara som ett lotteri skulle ibland de som är goda också råka vinna. Men till skillnad från lotteri är det livets objektiva lag att det bästa hamnar hos de sämsta som kan konsten att ta det. Utan några som helst hämningar arbetar de med armbågarna och medan de gör detta predikar de för sin omgivning att de måste vara beskedliga i sina krav och visa prov på ädelmod. Om vi tänker till så är det inte så svårt att se att DYGDEN har blivit uppfunnen av skurkarna för naiva renlighetsriddare. Och detta i syfte att tillskansa sig själva det goda i livet och lova paradiset för de naiva. Men vad skall man göra, detta får man inte säga högt, och desto mindre skriva om. De naiva kan börja se och önska sig det goda nu genast, de kommer att flytta gränsen för det tillåtna, var skaffar man då de lydiga som skapar allt för dem som saknar inre bud och gränser? (Det är bara apropå detta, som ett tyst gläfsande från ett tandlöst får). Nu firar vi bröllopet. Brudgummens föräldrar kom i förväg och tog det lugnt. De var ute på stan och hade inget som helst huvudbry i samband med något bröllop.

Min mamma gjorde i tysthet allt som skulle göras, hon lagade god mat, och Zina hjälpte henne så mycket hon kunde. Brudgummen och bruden köpte mat och vin för pengarna som brudens mamma hade med sig. Man presenterade det hela så att vi egentligen inte ordnar något bröllop, bara en lite supé efter den civila vigseln. De väluppfostrade flickorna från min nya grupp gratulerade mig i samband med vigseln och följde inte till supén för att inte vara betungande. De skänkte mig en vacker vas av kristall som jag efter några år fick sälja för att skaffa mig en vinterkappa ( med minkkrage), Min oförglömliga väninna från Sibirien, Dora Isakovna, kom också till vigseln, lyckönskade, skänkte silverskedar och gick i tysthet även hon för att inte vara betungande. Vitalij förkunnade för sin grupp att det skulle bli bröllop. Alla ville vara med, och jag fick frågan om jag ville ha pengar eller presenter. Jag flög, jag var lycklig, jag gick inte ihop med pengar - jag föredrog presenter. Kurskamraterna beställde sina älsklingsviner och mat, de infanns sig mangrannt men av någon anledning fanns inga presenter. Orsaken känner jag inte till. Det är möjligt att man samlade in pengar och anförtrodde dem åt någon som inte var att lita på, eller så var det någonting annat, men några presenter eller pengar i ett kuvert såg jag aldrig till.

Det som fanns var en docka - med anspelningar - som besannades kort tid efter men tyvärr inte på det bästa sättet.

Själva vigseln i Bröllopspalatset lämnade inga som helst spännande intryck. Bara onödigt jäkt. Min mamma var fantastisk - hon höll sig i bakgrunden men såg till att allt var ordnat. Leika fick tårar i ögonen under vigseln - kanske gick hennes ljusa dröm om ett strålande parti för hennes enda son i graven. Och en mycket banal historia med mycket banala motsättningar startade. Vitalijs rumskamrat Kostja gav honom galant i bröllopspresent deras gemensamma rum för bröllopsnatten.

Med dockan på armen gick Vitalij och jag dit till den kära gamla järnsängen för en person där vi hade det ganska skönt även innan vi fick ett officiellt tillstånd. Snyggingen“farfar” deltog i mina bröllopsminnen bara genom att under den följande dagen frågade han inte utan avund medan han slickade sig om munnen: “Nå, hur var det?”. Han sa det med en sorts soldathumor följt av ett kasernleende. Jag hade svårt med att underlåta att svara med ett likadant leende och svara beskedligt att det var lika fint som det var under de gångna två åren. Men det var dags att lära sig att hålla sina tankar för sig själv fast det var skadligt för hälsan och bra enbart för att upprätthålla den tvivelaktiga anständigheten. Jag kunde dessutom lätt tänka mig “farfars” hingstgnäggande och den beskedliga moderns upprörda hönskacklande i fall jag uppenbarade mitt falls hemliga djup! Den nya familjen kunde kasta ut mig - i likhet med den gamla högskolegruppen! Man får för att behaga “beau mond” inte alltid säga det som man tänker och dölja sitt fjolliga ansikte medan man låtsas vara en klok person! Om man slutar vara vaksam för ett ögonblick och “sticker upp” blir man genast utkastad med en spark i ändan som avsked!

Nu kan det vara tid att ge ett summariskt porträtt av överhuvudet i familjen dit en lyckliggjord kanariefågel kom (man skulle snarare kunna karakterisera mig som en sentimental gås men det är synd att vara elak mot sig själv!). Jag gillade “farfar” på mitt eget sätt och ville inte heller vara elak mot honom, men sanningen är så mycket mer värdefull och så mycket kärare!

“Farfar” var född i Odessa varifrån så många av våra humorister härstammar, men också en och annan grobian. “Farfar” var en grobian utan minsta tillstymmelse till humor. Hans mor var i Odessa berömd för sin skönhet. Hans far hade efter allt att döma humor, därför bestämde han sig att den bästa medicinen mot svartsjukan som inträffar när man är gift med en skönhet är att ständigt hålla henne gravid, vilket han lyckades med på ett utmärkt sätt. Som resultat av dessa ansträngningar såg en konstellation av arvingar världen av vilka några var vackra och några fula. Vår “farfar” tillhörde snyggingarna, men hans bror Natan som bodde i Tjernovtsy - som jag redan har nämnt - tillhörde tvärtom fulingarna. Var och en får sin lott beroende av turen.

Jag vet lite om två av “farfars” systrar av vilka återigen en var vacker, och den andra ful. Fulingen faster Raja var en bra läkare och mor till en son som sedermera blev en känd fysiker - som var mer intresserad av pengarna än forskningen (han var också ful men mycket framgångsrik). Vackra faster Fanja var känd i familjen för att hon i hela sitt liv inte velat arbeta men inte desto mindre ville ha det allra bästa i obegränsade mängder. Under första hälften av sitt liv valde hon sina män mycket framgångsrikt. De tillfredsställde hennes önskan att inte arbeta och samtidigt få. När männen tog slut ordnade hon så att hon kunde parasitera på sin son. Sonen stack till kriget när han var 14 och kom tillbaka när han var 20 som .... en gråhårig överstelöjtnant!

Det skulle inte vara så dumt att som parentes berätta lite om honom. Han gifte sig först vid 30 års ålder. Han gjorde en lista på 23 punkter på egenskaper som han blivande hustru skulle besitta. Ingen kom genom dessa hårda utgallringskrav. Men...! Mark var också en god och snäll person! Men! Hur lyder livets objektiva lag som författaren till denna filosofiska skrift har lyckats formulera? De bästa får det sämsta. Mark skulle resa till hälsohemmet för militärer. Hans judiska uppenbarelse med kloka goda ögon, lång näsa, krulliga grå hår som var klippt på armémaner lät inte bli att dra till sig uppmärksamheten från en lokal diva som arbetade som masslekledare. Lekledarinnans erfarna blick noterade genast att han skilde sig från mängden som hon hade att göra med i varje skift och som sedan, efter en månads kärlek, gled ur hennes händer på ett skickligt sätt. Masslekledaren ignorerade massorna under en månads tid, men lekarna riktade hon genast mot den lille juden med utstående öron - som underströks av hans “hönskamfrisyr” - och översteepåletterna. Detta gav strålande resultat: efter bara en månad fanns en lekledarvakans plötsligt inom hälsohemmet, och en nybakad överstinna reste bort tillsammans med Mark. Efter detta ville hon inte längre arbeta, men lekarna fick hon hädanefter bedriva med valda representanter för massorna (av manligt kön). Mark i sin tur skulle försörja två kvinnor med höga krav i stället för en - modern och hustrun. Snart föddes även en liten son som också hamnade i det försörjda delen av familjen. När han blev större lärde han sig att härma mormor och klappa sin mamma på hennes bakdel på ett familjärt sätt.

Alla levde enligt den högsta möjliga standarten i Sovjetunionen, och översten visade sig för att lämna pengarna. Han doktorerade även mellan varven, och efter demobiliseringen forsatte han att hålla den parasiterande trojkas masslekar vid liv i familjens året-runt.

Men nu återvänder vi till farfar. Han föddes i Odessa, kom till Kiev på något sätt, fick tag på ett ovärderligt rum i en delad lägenhet som fanns under självaste taket på ett femvåningshus på Vorovskij-gatan. Detta var ett gammaldags hus med 4-meterhöga väggar. Före revolutionen tillhörde det rikt folk som revolutionen tog kål på på sitt gängse manér för att förvandla deras hus till en gemensamt myrstack där befriarna (plebejerna) rörde sig som myror.

“Farfar” hade en liten befattning inom KGB. Dessa små tjänstemän inom KGB kallades vackert för “diplomatiska kurirer” i de sovjetiska äventyrsfilmerna där man hittade på vackra lögner som i själva verket utgjorde politiskt propagandamaterial för att uppfostra den unga generationen i önskvärd riktning. Filmernas “diplomatiska kurirer” var allihopa vackra, intellektuella och äkta revolutionärer. Dem mesta populäre av dem var Kamo.

Vår egen diplomatiske kurir, “farfar”, var en lång, vacker, obildad och skrämd jude från Odessa-Kiev, med välutvecklade instinkter. Han hade tur!1937 anställde man en stor slakt i det kommunistiska partiet - utrensningen - de återstående hoppade bock i hierarkierna. Men han, en jude (!), blev varken skjuten eller satt i läger, bara sparkad från KGB och förflyttad till ett jobb som föreståndare för ett sanatorium i Karpaterna. Kriget började när han var där. Han fick inte komma hem för att ta avsked från familjen eftersom han sändes direkt till fronten. Där hade han återigen turen att klara sig utan att en enda gång bli sårad fast han tjänstegjorde som stridsvagnssoldat och t o m som minutläggare.

“Farfar” kunde under hela sitt liv konsten att tjäna pengar, men som huvudutgiftspost räknade han sin mage, hans fantasi ville inte räcka till något större. “Farfars” exempel visar överskådligt att om man vill leva sorglöst är det inte intellekt eller känslorna som hjälper en i detta utan det räcker mer än väl med välutvecklade instinkter. Som en pålitlig lots hjälper de en att navigera i livets hav, de sviker inte. Intellektet och känslorna gör att man hela tiden hamnar i vattenvirvlar och kratrar, som för en upp till vågens krön för att i nästa stund kasta en ner i avgrundet. Stackars “farfar”! När han var 76 år fyllda blommade hans hjärnskleros ymnigt på grund av att han missbrukat fet kaloririk mat. Hans hjärtkärl berördes inte. “Farfar” blev på detta vis för alltid av med sin högre hjärnaktivitet vilket i sin tur kopplade bort känslorna, och han gick slutgiltigt över till instinktern. “Farfar” har inte gjort mig illa någon enda gång, därför har jag ingenting emot honom, tvärt om, vi har alltid hjälpt varandra om det var nödvändigt så gott vi kunnat, i synnerhet om inte Leika hindrade oss i detta. Men, som en vis filosof brukade säga - “...du är min vän, men sanningen är kärare”.

“Farfar” var en spännande representant för människan som en biologisk art. Hans tänder var samtliga välbevarade in i ålderdomen eftersom han nästan inte tuggade maten utan svalde den på ett säkert sätt. Han bevarade både hjärtat och kranskärlen intakta eftersom han berövade dem alla känslor på ett betryggande sätt. Hjärnan och de dithörande blodkärlen förtvinade däremot på grund av bristen på den nödvändiga träning som utgörs av intellektuell verksamhet.

I sin egenskap av manlig individ begåvades han med utmärkta yttre egenskaper som tillät honom att på ett snabbt och enkelt sätt lätt leda de kvinnliga individerna i förvillelse med syfte att tillfredsställa sina könsliga behov. På detta område begränsades han starkt av sin hustru Leika som han en gång i tiden äktade efter sin mors val. Valet ägde rum på grund av det som de uppfattade som kyskhet men som i själva verket visade sig vara en skenhelig infantilitet.

När min dotter blev 14-15 var farfar förtjust i att i uppfostringssyfte berätta för henne små halsbrytande historier om hur han nattetid försökte komma in i farmors rum men! - här lyfte farfar högtidligt sin finger - farmor släppte, som han påstod, inte in honom! Det var därför han gifte sig med henne! Det föresvävade inte den hjärtlöse snyggingen att en kvinna kunde tänkas att släppa in en man till sitt rum för att hon var kär i honom, och låta bli för att hon inte kände någonting för honom men ville få honom att gifta sig med henne. När det sista visade sig att vara sanning var farfar ändå långt borta för att förstå detta. Han köpte hem matvaror i enorma mängder. Själv åt han middag på restauranger och plockade de förbjudna frukterna av könslig njutning varhelst “njutningen träd” råkade växa. Han hade idealiska villkor för detta.

Efter kriget jobbade farfar som fotograf på ett vilohem och ett hälsohem. “Den oemotståndlige mannen” var behängd med kameror och utrustad med ett charmigt leende. Han hade dyr konfekt i fickorna och en plånbok full med pengar. Dem demonstrerade han oftare än använde. Han brukade komma in i matsalen med ett stående leende och ett standardskämt, berätta om en kommande utflykt och inbjuda till fotografering. Kvinnorna som kom till hälsohemmet i hopp om att få roa sig smälte... och farfar ledsagade dem i tur och ordning till ett mörklagt fotolabb. Efter ett snabbt utförande av könsakten tappade den hänsynslöse aktören intresse för kvinnan helt och hållet, han mindes inte ens namnen. Ingen som såg honom kunde ana att en sådan primitiv personlighet dolde sig bakom denna snygga fasad.

Farfar var inte kapabel att dra slutsatser och tänka framåt, därför ville han inte bemöda sig att köpa en bostadsrätt. Han lät sin familj bo i det första rummet i en delad lägenhet som hade följande storlek: 3 x 4 m, dvs 12 kvadrat om man räknar ytan, eller 3 x 4 x 4, dvs 48 kubikmeter om man räknar efter mängden andningsluft. Rummet låg på det översta planet, därför hann Kievs sydliga sol värma det till 30 graders temperatur under eftermiddagen. Först mot slutet av sitt liv fann Leika några bekanta som hjälpte henne att bli ägare till ett “tvårumspalats” till bostadsrätt, och farfar gick med på att betala det. Efter detta var han inte mindre stolt för det än Leika, och eftersom han fick en blodad tand byggde han även ett kooperativt garage som fullkomnade hans lycka eftersom han nu även fick en umgängeskrets, en slags intresseklubb.

Farfar var en typisk representant för krigsveteranklassen som skapades och omgavs med privilegier under Brezjnevs åldersdementa tidsperiod. De värdigaste representanterna för segrarnas armé ändade sina dagar i Stalins fängelser och läger. De flesta av dem som inte hamnade där dog utan att hinna åtnjuta några som helst privilegier. Bara en liten del fanns kvar, de som fick åldras. De fick en och samma stämpel veteran och omgavs av privilegier: likadana leksaker - medaljer till alla högtider, resten från nomenklaturans bord i form av specialbeställningar för veteraner, möjligheten att behänga sitt bröst med medaljer och begära förtur i alla köer.

Köerna bestod för det mesta av trötta irriterade kvinnor. I köerna hade man vanligtvis delade meningar om veteranerna: för och emot. Att klargöra relationerna betydde ofta handgemäng. Deras nästa privilegium var att de fick möjlighet att uppträda som talare i skolorna, på daghem och på arbetsplatser. Inte alla gamlingar klarade av detta. De lugnade sina nerver med valeriana, tog mediciner för att dagen efter komma fram och i en högtidlig atmosfär försöka fiska upp någonting ur sina tröga hjärnor: brottstycken av minnen från något slag eller någonting de hade läst i tidningarna. Skolbarnen eller representanterna för något annat kollektiv skötte tyst och artigt sina egna affärer, tittade på klockorna och applåderade entusiastiskt när gubbens pratande i nattmössan äntligen tog slut.

Ni skulle bara se hur farfar åkte med kommunal transport. Han lärde sig att han i egenskap av en veteran hade rätt till sittplats. Som ungdomlig ståtlig snygging med sitt strålande leende (där man fick tillfälle att se hans vita tänder), klädd i en dyrbar mörkblå kostym och en bröst dekorerad med ordnar kunde han helt enkelt gå till vilken kvinna som helst och fräckt begära en sittplats för en krigsveteran. Efter att kvinnan hade rest sig vände han sig mot mig som var ”ung och vacker” och sa galant ”var så god!”.

Bussen glödde av återhållen vrede. Sedan fortsatte han bara att le med sitt specialleende som han tog på sig i närvaro av främmande. När jag försäkte förklara för honom att detta inte var vacket gjort (milt sagt) brukade farfar lyfta sitt ena ögonbryn på ett vackert sätt, hans ansikte uttryckte förvåning...och det fanns ingen vältalighet i världen som kunde slå igenom denna korkade skönhet!

UTFLYKTER

Striptease-monologer. NR 2

Jag har SAMVETSKVAL! Mitt SAMVETE plågar mig för alla dessa elaka beskrivningar av många subjekt och händelser!

Valet står mellan FULA SANNINGAR och VACKRA KONSTNÄRLIGA LÖGNER, vars konst inte alla behärskar.

För att behärska den måste man både äga och inte tveka inför att döda en TALANG.

Sanningen får inte förskönas. I annat fall är det inte längre sanning.

Men för att lögnen skall vara vacker måste den vara konstnärlig, övertygande och trovärdig.

För detta måste man både äga och kunna offra en TALANG.

Men detta är inte helt och hållet OFÖRDELAKTIGT.

VACKRA KONSTNÄRLIGA LÖGNER läser man gärna. De betalas väl och orsakar inte några som helst bekymmer.

De har en paradoxal egenskap att kunna slå rot.

TIDEN går, generationerna skiftar, och vackra konstnärliga lögner uppfattas som sanningar.

De bildar exempel som människorna härmar.

Men fula, oförskönade sanningar dör med tiden. Det dåliga brukar man glömma.

Det förflutna minns man på ett NOSTALGISKT sätt.

Nya generationer härmar VACKRA LÖGNER!!!!! VÄRLDEN förändras inte.

På väg mot dödens dal och tillbaka igen

Mitt bröllop ägde rum 14 april 1963 och förändrade ingenting i mitt liv så när som på att det har lämnat en första ”sump” och sänkte min “lyckliga flykt” närmare marken. Men jag flög fortfarande och kunde inte tro att jag var en sådan lyckans ost.

Men någonting började hända med mig. Jag kände mig dåligt. En gång vid första maj var Vitalijs rumskamrat Kostja borta. Jag sov hos min lagvigde man (inte längre någon älskare, tänk bara!). Plötsligt, direkt på kärlekens höjdpunkt (man skulle snarare kunna säga ”sex”) kände jag akut smärta! Smärtan gick inte över. Efter att jag med möda hade klarat mig tills på morgonen tillkallade Vitalij en ambulans för att ta mig till min högskolans gynavdelning. Några stycken läkare undersökte mig, och efter att ha hållit mig kvar för observation, behandlat mig (som de trodde) skrev de ut mig utan att egentligen ha konstaterat något särskilt.

Jag fortsatte att studera vid en medicinsk högskola. Alla som omgav mig var läkare - eller blivande läkare, däribland jag själv. Ingen märkte någonting. Mitt blodvärde sjönk till femtio procent. Jag var blåaktigt vit som mjölken som till hälften späddes ut med vatten. Eller som en för tidigt slaktad fabrikskyckling. I likhet med en höstfluga svimmade jag flera gångar om dagen. Vitrockarna som omgav mig fattade ingenting. Så fort jag såg maten sprang jag på toa där min mage vändes ut och in. I likhet med strutsen gömde jag mitt huvud under vingen och fruktade mina tankar. Gud vet vad jag hoppade på.

Det fanns ett litet experimentcafé för studenter vid vår högskola . Sådana caféer började uppstå i likhet med allt som höll på att uppstå under Nikita Sergeevitj Chrusjtjev när Ryssland långsamt kröp ur Stalins tortyrfängelse. På detta café samlades vi i små grupper i tur och ordning, varje grupp fick caféet till sitt förfogande för 1-2 kvällar. Nu var det vår grupps tur. Vi höll på att sätta upp en pjäs med händelser från skollivet i form av ett potpurri. Det skulle förstås aldrig klarat sig utan mig! Jag fanns både bland författarna och skådespelarna.

Denna kväll mådde jag speciellt illa, jag sprang hela tiden på toa och spydde galla eftersom min mage var tom, kom tillbaka för att spela min komiska roll, fram till nästa språngmarsch till toa för att där stänga mig in ensam med WC-stolen.

Ingen märkte någonting! Detta hände 17 maj 1963. 18 maj blev jag hämtad av en ambulans eftersom jag svimmade på gatan på väg till skolan. Jag hamnade direkt på ett operationsbord. Jag kom till sans och förklarade för läkarna att ingen operation skulle äga rum utan att han, min käre och älskade, var med. De sa att de redan hade skickat efter honom och att man under tiden bara förberedde mig för operationen. Sedan berättade man för mig att jag hela tiden kallade på honom och samtalade med honom under narkosen. Läkarna blev intresserade och ville träffa mannen som var så älskad av en som nästan var framme vid dödens dal. Jag var inte lurad - de hade verkligen skickat efter honom. Han var den första jag såg när jag var tillbaka, efter att ha återvänt till vår egen värld. Han stod böjd över mig. Jag hade utomkvedshavandeskap. Den 3e maj sprack min ena äggledare, magen blev fylld med blod. Blodet höll på att långsamt rinna ur mig när jag var upptagen med pjäsen och mina medicinska studier. Under 15 dagar var min mage fylld med levande rinnande blod!

Läkarna bestämde sig för att detta var mänskligt och medicinskt problematiskt, vilket i kombination med min romantiska omoderna kärlek gjorde min snygging till en hjälte. Det var fantastiska läkare. De gjorde sitt arbete prickfritt. Ärret i vecket över skötet var nästan helt omärkligt, och med tiden suddades det ut helt. Allt som fanns inuti behandlade de varsamt och korrekt. De varnade mig att jag bara hade en äggledare kvar, därför skulle jag nu vara försiktig och inte ha några graviditeter eller aborter under två års tid. Så blev det. Efter exakt två år och fem dagar, 23 maj 1965, skänkte jag mig själv en son, och efter yterligare ett år, 12 juni 1966 födde jag en dotter.

När jag vaknade efter operationen fann jag att i salen fanns ytterligare en kvinna. Som det visades sig förundrade även hon sjukhuspersonalen. Hon arbetade som kocka på en militärförläggning. När hon var på väg hem tog hon ett stycke kött med sig (som vägde några kilo!) utan att veta vad framtiden hade i sitt sköte och gömde det på ett betryggande sätt genom att binda fast det vid sin midja. Hennes blindtarm sprack på vägen hem, och, i likhet med mig, hamnade hon på operationsbordet direkt från gatan. När hon vaknade efter narkosen kände hon länge på sig och undrade vart köttet som hon införskaffade till priset av en sådan risk, hade tagit vägen. Personalen skämdes också att berätta för henne om det värdefulla köttstycket som de fick slänga. På avdelningen diskuterades viskande denna kriminalhistoria om tjuven som stal köttet från soldaterna. Historien skulle vara rolig om den inte hade varit sorglig.

På sjukhuset fick jag stanna under två veckors tid. Under tiden tog vårens tentamensvecka slut, och hela gruppen var redan klar med tentorna. För att inte förlora mitt stipendium blev jag tvungen att i brådskande fart ensam tenta i alla ämnen. Jag magrade, jag var svag och ful, men det var tvunget att genast komma tillbaka in i livet. Det var inte desto mindre därför att hans föräldrar ringde och berättade att de tänkte bila till Krim för en semester och erbjöd oss att vara med dem. Jag kopplade på alla mina livsresurser och för hundrade gången visade jag hjältesinne och klarade alla tentor.

Vi köpte tågbiljetter och satte oss på tåget. Järnvägen visste inte ens att de gjorde oss en bröllopspresent när de sålde oss vanliga platsbiljetter men av någon speciell, för oss okänd anledning gav oss en liten kupé i ena ändan av vagnen med bara två platser. Där brukar tågvärdarna ha sitt i vanliga fall. Lyckliga och kära började vi vår bröllopsresa. Jag kände mig i den sjunde himlen när jag låg och myste på den nedersta sovplatsen i den alldagliga vagnen.

-Gud, nu är allt bakom mig - operationen, tentorna, bröllopet, problemen. Han finns här, han är öm och förekommande, allt är skönt! Nu börjar jag få tur!

Vi kom till Kiev, packade bilen tillsammans med hans föräldrar (“Pobeda”, modellen före den moderna stilen som var så rymlig och bekväm) och gav oss i väg till Krim där vi hade för avsikt att bosätta oss i ett tält vid havet och leva paradisliv under en månads tid. Resan tillbringade jag i ett skönt slumrande tillstånd som påminde om det som nybörjande narkomaner drömmer om. Jag var salig i baksätet med alla kuddar och köksgeråd runt omkring mig. Han var vid min sida och behövde inte längre springa ifrån mig till sitt studenthem på andra sidan stan! Jag vaknade då och då och såg gröna frodiga Ukraina runt omkring mig, jag kände hans smekande händer, hörde hur farfar och Leika skämtar över sin sovande svärdotter. Detta var en idyll, och hur konstigt det kunde tyckas vara deltog jag i den! Allt var som en sagodröm. Vi stannade i skogar, bredde ut duken på en glänta och ordnade en fest för våra magar. Sedan sträckte farfar vällustigt ut sig på en viksäng som följde med i lasset. Leika vilade också fridfullt, och vi vandrade runt i skogen, plockade bär och skogsblommor. Allt var underbart. När vi kom till Krim tog vi oss till stranden där en tältby fanns. Numera heter det vackert camping, och det kostar en ordentlig slant att bo där. Men då kostade det ingenting, och hette “tältby”, och det lät alldagligt.

Platsen hette Karalina Bugaz. Det var morgon när vi var framme. Det var soligt, och vi var glada. Medan föräldrarna vilade satte vi i gång att resa upp tältet. Innan dess satte vi naturligtvis på våra strandkläder. Vi förstod inte de mångtydiga blickarna som våra grannar kastade på våra mjölkvita huvudstadskroppar. Deras betydelse gick upp för oss framåt kvällen när kropparna brann som elden, och vi fick blåsor på axlarna. Under resten av vår tid var vi tvungna att kasta någonting över axlarna för att inte brinna upp helt och hållet.

Detta var det första molnet på vår rosa paradishimmel. Sedan visade det sig att bilen och tältet blev så heta under dagen att där fanns ingenting att andas med under natten, speciellt i tältet där vi sov. Nästa obekvämlighet bestod i att man skulle gå ganska långt efter sötvatten. Min älskade gick och samlade på sig missnöje, om man uttrycker det försiktigt, som inte kunde få utlopp på grund av den enkla orsaken att det var fullständigt grundlöst. Vem förutom honom skulle förse familjen med vatten, han som var ung och frisk? Han hade massvis med tid och var inte upptagen av någonting.

Farfar försåg oss med maten, han gav sig iväg med bilen, och när han kom tillbaka var den full med sydländska läckerheter.

En vacker dag uppenbarade min make sin sanna natur. Följande hände. Farfar åkte iväg till fiskarna och kom med en hink stora utvalda kräftor. Vi var alla mycket nöjda och hade en förkänning av en - vilken i ordningen? - gastronomisk högtid. Jag hade aldrig förut ätit kräftor och väntade otåligt på den utlovade läckerheten. Kräftorna kokades röda, de låg pittoreskt placerade på ett stort fat som man ställde på ett bord. Alla satte sig. Kalaset skulle just börja...men sen... (vid Gud, jag kan inte minnas vad som orsakade uppståndelsen) sa farfar någonting till honom, han i sin tur sa någonting som farfar inte gillade, och farfar grep med ett vilt tjut tag i det vackra fatet med de underbara kräftorna och dängde dem ner i marken (som utgjordes av sand)...

Alla sprang upp, våra skrämda grannar kom också. Leika skrek ock klagade. Jag förlorade talets gåva och betraktade med fasa denna plötsliga ödeläggelse. Jag tyckte synd om den sönderslitna illusionen, och tårarna flödade. Jag hukade tigande och började plocka upp de totalt oskyldiga, fångna och tillagade praktfulla eremiterna på deras väg till soptunnan. Varför stack de överhuvudtaget fram från sina gömställen bakom sjunkna trädstammar? De fick aldrig någon möjlighet att göra sin sista plikt - att ge glädje åt någon. Min granne i tältbyn tittade medlidsamt på mig och viskade: “Stackars flicka, var har du hamnat någonstans?”. Det var en klok kvinna som såg många år fram i tiden. Sedan blev det ingen semester. Två åskmoln kolliderade ständigt och åstadkom dunder och blixter. Ett nytt åskväder kunde vilken minut som helst komma över familjen. Leika med sitt skri var en dålig åskledare, jag var sentimental och hunsad och kunde inte lugna ner denna storm. Min hjälte-älskare-make tänkte inte på att jag var utsläpad, och i att detta tillstånd livet på havsstranden och den goda maten som farfar generöst bistod oss med kunde göra mig frisk. Han behövde bara göra en enda sak - att inte hindra oss att ta det lugnt och njuta av tillvaron. Men omgivningen bekymrade honom på det hela taget väldigt lite. Med ilsket sammanbitna käkar köpte han biljetter, och vi åkte till Tjernovtsy före den utsatta tiden. Han förstörde semestern både för mig och för sina föräldrar som inte gjort honom något illa. Han gjorde detta tanklöst, utan ånger, utan att tänka på känslomässiga och ekonomiska följder av sina idiotiska impulser.

I Tjernovtsy var allting väl under några dagars tid. Sedan bjöd min goda moster Reizoli i vars hem jag bodde när jag kom till Tjernovtsy oss på middag för att bekanta sig med min man. Han fann återigen en obetydlig anledning till en jätteskandal. Denna gång hade hans sammanbitna käkar med mig direkt att göra. Han vägrade att följa med på middag! Detta var ett dödligt programnummer. Mina släktingar, mina nära och kära ansträngde sig, gjorde i ordning en festmiddag, och så var vi inte där fast vi hade varit bjudna i god tid och lovat att komma. Detta var fullständigt uteslutet. Jag minns inte på vilket sätt jag lyckade att övertala honom. Men jag minns hur vi åkte spårvagn på väg dit. Vi teg dystert, jag var fullständigt förlamad av rädsla och vågade inte ge ett ljud ifrån mig, han kunde ju bara vända ryggen och strunta i denna middag som ingenting! Han struntade i allting, han ansåg sig hela tiden ha rätten på sin sida, och inga samvetsförebråelser i världen har någonsin plågat honom. För första gång var allting utbränt inuti mig. På något sätt slöt vi fred, och allt tycktes igen vara bra.

Men det visade sig sedan att utpressning i kritiska stunder när jag inte hade något val skulle bli hans metod. För mig kommer känslan av tomhet inuti mig att bli vanligt. Bara det att det brända ständigt skulle vidga sina gränser. Jag är förmodligen lika skyldig som han. Man måste ha mod att förlora men inte gå i koppel hos en utpressare. Om man en gång ger efter för utpressning förlorar man allt.

Nu kan jag inte förlåta mig själv mitt trettiåriga tålamod , och jag kan inte föreställa mig klart vad jag egentligen vann med att bränna ut mig själv med detta destruktiva tålamod, men jag vet desto klarare att jag förlorade trettio år av mitt liv. Att inte förlåta och att inte tåla innebär att man måste gå. Jag kunde inte lämna honom då. För detta krävdes många sorger!

Jag kan inte minnas mina sorger länge. Jag kan inte under tystnad fientligt demonstrera mitt missnöje. Ännu mindre kan jag - och hatar - att ställa till med skandaler och att hämnas. Jag är beredd att lida nederlag om jag slipper kriga. Han föredrog tvärtom tillståndet av krig för att känna sig stark och samlad. Mot mig i synnerhet, eftersom det fungerade så bra, jag kunde ju inte slåss. Och hur ljuvlig var inte freden för honom när han, “uthungrad” kom och kramade mig som gjorde ett svagt motstånd som bara eggade hans manliga instinkt! Han var full av kärlek och ånger, han kände sig som en stor och stark man i vars armar den lilla lydiga kvinnan darrar och för vars smekningar hon förlåter honom allt. Han njöt varje gång när han erövrade och gav njutning. Men jag tyckte ju att nu kommer allting att vara bra, efter sådan kärlek kan det inte ju inte vara annorlunda! Det kan. Jag fick tillfälle att bli övertygat om detta för att hela cirkeln skulle upprepas...Ett oräckneligt antal gånger.

Under en tid bodde vi i Tjernovtsy. Vi gick till våra gamla ställen, gick till “Den sjunde himlen” för att dansa men allt detta tycktes redan vara främmande och saknade betydelse. De flesta människorna lämnar sina trakter och vill återvända som segrare för att imponera på alla som finns kvar med sina prestationer. Men för det mesta blir det ingen triumf. Medan man är borta förändras allting, man känner bara vemod och nostalgi efter det förflutna som man bara föreställer sig som någonting utomordentligt skönt. Varför tar det så lång tid att förstå att det inte finns något skönt förflutet, och ännu mindre någon skön framtid. Vad vi har är bara nuet som vi ser som någonting obetydligt och alldagligt. Men inte desto mindre är det detta som utgör vårt största värde! Det är det som man skall sträva efter att göra skönt. Men även efter att jag har insett detta kan jag inte lära mig att leva i nuet. Att frigöra mig från allt obehövligt, att lämna jäktet och få friheten att följa sina egna val.

Eftet lovet kom vi tillbka till Leningrad för att fortsätta studierna. Efter några månader skulle han sändas någonstans för att arbeta eftersom han snart skulle bli färdig med examen. Problemet var att få anvisning till en stad där det fanns en medicinhögskola men ingen fakultet för hygien-och hälsoplofylax för att jag på detta vis skulle kunna komma över till en vanlig medicins fakultet och bli en läkare och inte en hälsovårdsinspektor med en stor väska. Detta var ingen lätt uppgift!

Vitalij hade bara “utmärkt” i tentamensboken och gjorde anspråk på ett “rött” examensbevis (med bara “utmärkt”). Detta betydde att han var bland de främsta bland avgångsstudenterna, och i fråga om anvisningen efter avslutningen.

Av alla städer som fanns att välja på var det Minsk som passade oss. Dit ville också en flicka som hette Nina, också med enbart “utmärkt”, och en viss Alik (egentligen Albert) Longe. Aliks resultat var mycket blygsamma men han kunde - tills skillnad från mig - konsten att leva i nuet för sitt eget nöjes skull. Han var bergsäker på att i morgon kommer någon som vill ta på sig bördan av att ta hand om honom.

Om Alik kan man berätta utförligare. Jag lärde känna honom strax före hans examen och anvisningen av arbete. Han ville också komma till Vitryssland fast inte till Minsk utan till Brest. Aliks liv kan tjäna som skolexempel på hur enkelt och bekvämt man kan ordna sitt liv om man inte plågar sig själv med frågorna om rätt och orätt. Medan han låg vid högskolan lärde han känna en kvinna som var 10 år äldre. Hon var övermåttan förälskad i honom och gav honom bekväma och fina studentår med middagar, en säng, snövita skjortor med rena kragar och allt annat som hövdes en gentleman. Förutom allt detta ansåg han inte alkoholen vara mänsklighetens sämsta uppfinning och höll jämt sig själv på ett ständigt glatt humör. Aliks femtio procent judiskt och femtio procent tyskt blod bildade tillsammans en fantastisk cocktail. Han hade gnistrande glad humor, hans röst hade vacker klang, hans sätt var fint. Hans tyskt-judiska ögon hade ett klokt uttryck som på samma gång var vemodigt och glatt. De betraktade världen underifrån bågformade ögonbryn över vilka en tänkares panna fanns att beskåda. Hans nedersta ansiktshalva la till detta en beslutsam haka och viljestarka kindkotor som såg betydelsefulla ut. Detta huvud fanns placerat på en välbyggd manlig kropp med välutvecklade muskler. Kroppen var klädd i en i en noggrant struken kostym av det bästa snittet med en näsduk i kavajfickan.

Alik Longe var jämt glad, charmig, lättsam, hans skämt var roliga. Han visste vad han ville och visste hur man uppnår detta utan att bemöda sig själv personligen. Han kunde konsten att leva och hade roligt med kompisarna, men missade tiden som var avsedd för hans diplomarbete. Risken fanns att han inte skulle hinna i tid. När det började brännas glömde hans goda väninna sitt eget diplomarbete och kom till sin älskades undsättning. Han försäkrade henne att efter detta skulle de med förenade krafter klara hennes diplomarbete. Och vad tvivel kunde man hysa om detta, de var ju en familj numera för återstoden av livet, och han kommer naturligtvis att uppskatta hennes STORA OFFER I DEN STORA KÄRLEKENS NAMN! Alik avgudade henne både före och efter ventileringen av hans diplomarbete när någon av hans många kompisar bjöd honom på någonting i anledning av att han hade blivit ingenjör! Sedan fick han sin anvisning till Brest, sa åt henne att minnas honom länge och försvann för alltid efter att ha lovat allt ljust...i framtiden!

När en allvarsam och elegant ung ingenjör från Leningrad anlände till den provinsiella staden Brest var det klart att någon av de lokala giftasvuxna flickor skulle få tur. Han lyssnade uppmärksamt, skämtade på ett behagligt sätt och log ljuvligt. Detta antagande byggde på en stadig grund. En flicka som jobbade på personalavdelningen berättade i hemlighet för alla sina bekanta att den nya ingenjören skrev med sin oläsliga handstil i ett anställningformulär att han var ogift. Det blev direktörens dotter som fick en lyckolott. Hon var en naturell blondin som vägde 45 kilo. Hon hade nyligen gått ur skolan och funderade på vad hon ville syssla med.

När vi fick ett vackert inbjudningskort till Aliks bröllop såg vi över budgeten, skar ner på någonting och frigjorde medel till resan Minsk - Brest. Som bröllopspresent tog vi med oss den enda “chic” -prylen som fanns i vårt hushåll - ett elektriskt strykjärn med temperaturegulator som på den tiden betraktades som ett tekniskt under.

Vi åkte i väg till bröllopet. Vi var brudgummens enda gäster, och vår present åtnjöt respekt. Vi satt på hedersplatsen och njöt på ett aristokratiskt vårdslöst sätt av delikatesserna på ett nomenklaturabröllopsbord. För att stödja brudgummen låtsades vi redan ha ätit dessa rätter förut.

Alik drack nonchalant sin champagne, utan att bli berusad. Han kramade brudens smala axlar på ett smeksamt och vackert sätt och upprepade hela tiden : “Jag har valt själv!” Han menade naturligtvis inte pappas makt utan den lilla dockblondinens smäktande företräden. På fabriken visade det sig plötsligt att chefsingenjörens plats var vakant, och den unge specialisten fick den. Den lilla blondinen födde kort därefter en liten blondinflicka, och familjen ordnade det mysigt för sig i en blygsam 4-rummare med diskreta importerade möbler i teak och tjocka vietnamesiska mattor i pastellfärger på golvet.

När Alik var i Minsk på sina tjänsteresor, hälsade han ofta på oss. Han såg ut som en affärsman från Berlin eller Köpenhamn med den lilla skillnaden att han alltid lätt luktade alkohol och berättade om vad som hände på ministeriets sammanträden. Alkohollukten blev med tiden starkare och berättelserna mer negativa. Man fick med tiden höra hur många avundsjuka och sysslolösa personer det fanns som stod i Aliks väg i Brest. De blev tvungna att byta 4-rummaren i Brest mot ett och en halvrumslägenhet i Minsk och dessutom bekosta flyttningen för en drinkare från Minsk till Brest tillsammans med bohaget.

I Minsk hade Alik en blygsammare ställning som inte hade någonting att göra med ministeriet och dess sammanträden. Den lilla blondinen till hustru blev med åren mindre smäktande men mer drömmande och lat. Hon funderade fortfarande på vad hon skulle vilja syssla med. En gång fick hon höra att jag vid sidan om min läkartjänst stickade på nätterna för att kunna dra mig fram på något vis. Då bad hon mig att sticka en jumper åt henne. Jag svarade att jag inte ville ta betalt av henne men kunde inte sticka gratis heller. Jag menade att det skulle vara bätre att lära henne sticka själv så att hon under min ledning skulle kunna sticka vad hon ville. De ljuva blondinen kutade med ryggen som en kisse, gäspade och sa någonting som var logiskt på hennes speciella vis: “Men vad säger du, bättre jag går och sover, jag tycker så mycket om att sova.” Jag kunde inte låta bli att nämna att jag också gillade att sova, det var en intressant överensstämmelse...jag gör det ibland när jag inte längre orkar sticka, tvätta, städa eller laga mat. Hon förstod inte min humor men blev inte ledsen. Hon föredrog i alla fall att sova framför att lära sig att sticka.

Det var inte ofta vi fick träffa Alik och hans familj. Efter någon tid berättade Alik för oss utan några uttryck för sorg att han lämnat sin hustru och dotter. Efter detta försvann han från vårt synfält för lång tid. Jag mötte honom en gång tillfälligt på gatan där jag gick tillsammans med min 18-åriga dotter. Alik var full men hade inte tappat färgen. Han tittade oss i ögonen, skämtade och hävdade med eftertryck att han inte var den sämste i detta sällskap!” Även om man kände hela hans historia var det inte så svårt att hålla med honom. Fast min dotter sa: “Mamma, det är början till slutet, han super ner sig!”

Det gick ännu en tid. Jag var sjuk och låg på ett sjukhus. Jag råkade hamna i samma sal som en äldre, inte särskilt vacker men livlig kvinna. Detta var ännu en hustru till Alik. Nu har det vänt igen efter livets lagar. Alik var återigen älskad av en ny “gumma”. De bodde i hennes lilla lägenhet, köpte en liten bil av märke “Zaporozjets” för hennes pengar, hade en liten kolonilott där de odlade grönsaker och var mycket upptagna med detta. Alik jobbade någonstans, färgen hade flagnat av men det fanns inga tecken på supande heller. Det verkade som att det rådde ett fullständigt samförstånd mellan Alik och denna kvinna. Allt vad hon sa handlade om honom enbart, hon presenterade sig som en enkel, icke-intellektuell kvinna, men så fort hon slutade le och prata strunt såg man genast den osentimentala järnkaraktären i hennes ansikte. Aliks vidare öden kommer utan tvivel att flyta efter ett scenario med små dimensioner skrivet av en enkel men maktlysten, praktisk och slug bondkvinna. Inte desto mindre såg han ut att vara nöjd, han har klarat sig genom livet utan bekymmer för egen del, han har hela tiden levat för sitt nöjes skull och utan att anstränga sig. Njutningens blommar har han däremot alltid plockat.

Om han i tillägg till sina egenskaper hade lite moral och ordentlighet skulle han av egen kraft ha regisserat och spelat sitt livs vackra film på stor skärm! Men det skulle inte längre vara Alik Longe. Var och en har sitt. Var och en snubblar förr eller senare på någonting. En människa tappar sitt stöd på grund av ett sorglöst liv, en annan, i likhet med mig, blir berövad sitt vid tre årsåldern, en tredje har dålig ärftlighet och kan inte göra någonting åt det. Man tycker att människorna runt omkring en är lyckliga - ändå tills man får veta mer om dem. Många uppnår framgångar, men detta betyder inte att de är lyckliga.

Som jag har nämnt tidigare ville vi till Minsk, och nu vill jag berätta om den andre pretendenten dit som hette Nina Bigun. Nina hade bara utmärkta resultat, men var tyvärr ful och utpräglat alldaglig. Hon hade diplom med utmärkelse, och hennes önskan att komma närmare sin födeseby var legitim. Vitalij ville att jag skulle flytta över till en riktig medicink fakultet, därför passade Minsk bäst eftersom där bara fanns en högskola i medicin men inte i hälsoprofylax. Vitalij i likhet med Nina hade diplom med utmärkelse, därför hade de samma chans. Den enda lilla bristen var etniciteten: jude, ej partimedlem.

Mitt nya liv som gift

Man lyckades att till slut ordna två platser, och de båda konkurrenterna fick komma till Minsk. Vitalij sändes till en stor yllefabrik som konstruktinsingenjör, Nina fick samma befattning på en liten fabrik som tillverkade underkläder. När vi kom till Minsk som för oss var en stor och främmande stad kände vi oss, i likhet med Nina, ensamma. Därför träffade vi henne rätt ofta. Nina bodde på ett hem för ensamstående kvinnliga arbetare . Innan jag kom dit för att hälsa på henne hade jag bara sett studenthem. Där bodde unga flickor fulla av hopp som sprang till kärleksmöten, studerade, hade kompisar och var säkra på att allt det goda fanns i framtiden! Deras lägereld flammade! Men på ett arbetarhem fanns nästan bara misslyckade kvinnor, och på manliga arbetarhem bodde huvudsakligen alkoholister. Kvinnorna som bodde på ett arbetarhem bestod till hälften av fula, elaka, inte särskilt klyftiga, vissnande - eller redan vissnade - nuckor. Inte i bemärkelsen att de var oskulder utan för att de inte lyckats bilda familj. I den civiliserade världen är en fri kvinna ett vanligt fenomen. I Sovjetunionen var det en stor brist att inte vara gift. Den första frågan man fick vid ett möte: ”Hur är det, du har ännu inte gift dig?”

De ensamstående som bodde på ett arbetarhem hade så lite intryck och så få glada händelser att stoppa i sina lägereldar som bränsle att de bara gav en stinkande rök som sticker i ögonen och inte värmer någon. Inbland finns det här glada damer som inte har någonting att förlora. De hyser ofta alkoholisterna från det manliga arbetarhemmet som finns i grannskapet. Deras kärlek består av supkalas, slagsmål, buller och sånger fram till midnatten. Därför får de olyckliga nuckorna ingen ro.

De kvinnliga vaktmästarna som jobbar på sådana ställen spelar en viktig roll. Var hittar man sådana? De bevakar ingångarna som drakar, kvinnor som de är, dessutom är de professionella skvallerbyttor. Så som de vakar över moralen kan även skönheter dö som gamla oskulder. Efter 23.00 inträffar död säsong: ingen får komma in, ingen släpps ut! De stackars flickorna krökte ryggen för en sådan ”tant Dusia” som de skämde bort med hjälp av små och stora mutor som de blygt kallade för ”presenter”.

Hemmet där Nina bodde tillhörde en liten fabrik, det var speciellt torftigt och glädjelöst, uteslutande kvinnligt och inte utrustat för trevnad. Rummen var spartanskt inredda med järnsängar och sängbord. I varje rum bodde 5-6 personer med olika färdigbildade karaktärer. Det enda gemensamma som fanns var deras längtan, ensamhet och en ynklig grå tillvaro, Var och en förhöll sig olika till ett sådant liv. Ofta ledde livet i ett delat rum till fiendskap som förgiftade deras liv.

Men Nina förtvivlade inte. Efter en veckas arbete brukade hon resa hem till sina anhöriga i födelsebyn. Men inte desto mindre brukade våra besök kännas som en liten fest för oss tre, speciellt för Nina, eftersom det bröt ensamheten och fyllde fritiden. Ibland kom hon till oss. Det hände att vi lånade 15-20 rubel av henne till nästa löneutbetalning eftersom hon ensam levde på sin lön som var 80 rubel, och Vitalij och jag skulle hanka oss fram på hans lön som var lika stor.

Ninas ålder närmade sig den kritiska 30-årsgränsen. Hennes utseende tillät övrigt att önska. Ansiktet som hon varje dag såg i spegeln ingav inte entusiasm. Det ärorika kvinnliga kollektivet som arbetade på hennes fabrik som producerade underkläder inkluderade enstaka manliga pärlor - lastbilsförare, elektriker, rörmokare, väktare. Den bästa delen av dessa värdefulla exemplar var tryggt isolerad av hustrurna som vaktade sin skatt. Det som fanns kvar var inte lämpligt för kärlek och ännu mindre för äktenskap.

Nina var lugn och praktisk. Trots att hon hade ingenjördiplom med utmärkelse höll hon sig inte för god att ta emot en lastbilsförares uppvaktningar. Mannen hade en liten brist som han delade med hela Sovjetunionens arbetar- och bondebefolkning (även utbredd bland de intellektuella): den som man på ett tillmötesgående sätt karakteriserar som ”han gillar att dricka”. I själva verker innebär det att personen i fråga är alkoholist som ännu inte har hunnit till alkoholismens sista stadium. I sådana fall brukar flickorna stilla sin vaksamhet och sina onda aningar. De odlar en vacker illusion om att kärleken gör underverk och förvandlar alkoholisten till en mönstermake och familjefader eller åtminstone till en vanlig sovjetmedborgare med en tvårumslägenhet, två barn, rejäla supkalas bara två gångar i månaden: i samband med en förskottsutbetalning av lönen och när lönedagen kommer. Resten av tiden är man bara svagt berusad. Flickorna i riskzonen ville inte inse att omsorgen om barnen, budgeten, lägenheten och den slarvige, ansvarslöse skandalmakaren kommer att förvandla dem själva till satkärringar vid bara 40 år fyllda. Med allt ansvar vilande på deras axlar kommer de att bli tjocka, krossade av bekymmer, aborter, tröttheten och ett nervöst idisslande i sina kök ”för att inte kasta matresterna”. Var och en tror i sin ungdom att detta händer bara andra men inte en själv - som vägolyckor, som cancer eller AIDS.

Så tänkte troligen även Nina när hon ansträngde sig för att älska sin lastbilsförare. Denna kärlek var, som man bruka beskriva det i skönlitteraturen, komplicerad. Man bestämde bröllopsdagen till 1 augusti 1964 i Ninas by hos hennes föräldrar. Vid tidpunkten för bröllopet var vi i Kiev och hälsade på hos Leika och farfar. Därifrån skulle vi skicka ett gratulationstelegram. Men på något sätt blev det inte av. När vi väl var hemma kom vi på att be om ursäkt samtidigt med våra försenade gratulationer. Då talade Nina om för oss att telegrammets frånvaro var mera passande än dess närvaro skulle ha varit.

Allt var klart för bröllopet. Halva byn kom, bord var dukade för att ta emot dessa gäster plus dem från grannbyn. Bruden var klädd för bröllopet, redo att ta emot gratulationer och presenter. Men... brudgummen infann sig aldrig. Han försvann för gott utan att tala om varför. Nina var lugn som alltid. Men...Ödet leker med människan. Några avlägsna bekanta presenterade för Nina en av sina avlägsna bekanta som vackert hette Vysotskij. Han var ingenjör, snygg, intelligent, och han gifte sig med Nina. Varför skall man plåga sig med drömmar, jäkta, varför skall man outtröttligt skulptera sin lycka? Det är bäst att inte ha för intensiva känslor! Den som tar det lugnt lever bara, drömmer inte om någonting, och så plötsligt kommer lyckan som han också tar emot fullkomligt lugn, utan överflödiga yttringar för förtjusning och eufori. Sedan lever han med sin lycka i hundra år. Men vad gör människor som är KÄNSLOSAMMA? De är fulla av önskningar och bekymmer, de brinner upp i sina passioners eld!

Nina och hennes man fick en egen lägenhet snart efter bröllopet, ordnade välbetalda jobb åt sig och började leva livet och samla lite gods som i de ryska folksagorna - och som även hände i sovjetverkligheten. De anslöt sig till kommunistpartiet, flyttade snabbt fram i sina karriärer och höjde sin standard för att bereda sig fär att träda in i den ljusa kommunistiska framtiden. Nina tog för givet att den intelligente ingenjören efterträdde den supande lastbilsföraren, man märkte inte att hon om nätterna tackade Gud för lyckan han sände henne. Jag berättade för henne en vacker dag hur jag egentligen hade det i mitt fantastiska kärleksäktenskap, och Nina förklarade för mig orsaken och försökte lära mig hur man skulle göra för att leva väl:

1. man skall aldrig avslöja sina verkliga känslor, man skall vara återhållsam (hon menade sluten),

2. låt honom bekymra sig för att vara mig till lags, inte tvärt om,

3. tänk mindre på honom och mer på dig själv,

4. man skall inte slösa sin ömhet på honom utan bara ta emot hans ömhet vårdslöst och ovilligt,

5. kräva, kräva, kräva och aldrig vara nöjd, aldrig tacksam.

Rent teoretiskt håller jag fullständigt med denna filosofi och hade varit beredd att följa dessa anvisningar..om jag hade kunnat. Men ett sådant liv bereder mig ingen som helst glädje. Tänk att man till och med hemma, tillsammans med en man man älskar, tvingas att hyckla i stället för att älska. Att varje minut, varje stund tvingas vara känslolös, inte visa vad man känner. Ja, då är allting lätt och naturligt! Infantila kvinnor härskar, inte passionerade som brinner och inte visar upp någon annan yta. Jag menar att Ninas katekes stämmer men att den är inte tiillgänglig för alla. Att behaga någon eller inte behaga är också en hel vetenskap! Att en tölp absolut vill gifta sig med en blid bildad kvinna är fullständigt begripligt. Men varför fastnar en bildad man i en satkärrings garn? Ibland måste han dessutom passera en massa hinder i likhet med en lekande lax? En tölp till lastbilsförare försvann, en intelligent ingenjör anlände. Jag skulle vilja se om Ninas katekes skulle fungera om tölpen valde att stanna. Tölpen känner ingen lag, han marscherar framåt utan att ta hänsyn till någon eller något. Diplomatin och förståndet är verkningslösa i en sådan situation.

Efter detta superlyckade giftemål började vi träffa Nina alltmer sällan, men vi fortsatte i alla fall med det. Fast våra möten förändrade karaktären. Vi bjöd varandra på middag då och då. Vi åt, drack, skämtade, berättade vitsar, pratade om våra studentår i Leningrad, våra gemensamma bekanta, våra första svältår i Minskk. Allt var väl, det såg ut som våra möten skulle fortsätta i hela vårt liv.

Men... En vacker dag ringde Nina och bad mig i min egenskap av läkare att hjälpa dem. Vysotskij skulle till Paris på tjänsteresa och stanna där i 15 månader. I samband med detta skulle han gå genom en medicinsk undersökning, däribland göra ett kardiogram. Varje gång han skulle hjärtundersökas var han så nervös att hans kardiogram fixerade ett anfall kärlkramp. Nina ville att jag skulle göra ett falskt EKG. Jag vägrade men skrev ut lugnande medel och övertygade honom att allting skulle bli normalt under en veckas lopp, och när det blir dags för EKG kommer allting bli bra. Denna psyoterapi i kombination med ett lungande preparat som tog bort hans nervösa spänning hade utmärkt resultat, och Vysotskij reste till Paris utan problem.

När han kom tillbaka kom de för att hälsa på oss åkandes i en svart Cadillac. Nina hade på sig kläder från Paris som passade henne lika illa som sovjetiska kläder skulle passa en parisiska. Vi lagade den bästa måltiden som överhuivudtaget var möjligt för oss och väntade på berättelser från en levande person som hade turen att besöka otillgängliga, legendariska Paris. Vysotskij påstod på fullt allvar att han längtade hem, hans nostalgi var mycket svår. Av hans vidare berättelser kunde man dra slutsatsen att Paris på alla sätt är ganska underlägset Minsk. Någonting har gått förlorat. Det blev ingen konversation, det var trist och onaturligt. Vi försökte skämta och roa oss, och för att muntra upp gästerna berättade jag en politisk vits som jag för inte så länge sedan fått höra från en patient...

Det blev dödstyst vid bordet precis som om jag hade släppt mig. Gästerna log inte ens. Några minuter senare tog de avsked, packade in sig i sin Cadillac på ett affärsmässigt sätt och åkte för alltid bort ur våra liv. Senare fick jag veta att de fick en ny 4-rums lägenhet, och att Vysotskij fick en befattning i stadens partikommitté och sällade sig med detta till den sovjetiska nomenklaturans skara. Som man brukar säga, inga kommentarer, eller som man på franska säger, “C´est la vie”.

Jag kom händelserna i förväg när jag valde att berätta om Nina och Alik som kom till Vitryssland samtidigt med oss från Leningrad. Nu skulle det inte skada att fortsätt min egen historia som till skillnad från hustruns till en partifunktionär på stadsnivån inte har något lyckligt slut. Partifuntionärshustrun strävar uppåt, struntar i dem som finns därnere, men vår historia saknar inte heller poäng, dessutom är den rik på allehanda hinder.

Vitalij var färdigutbildad, hans diplomarbete blev ventilerat i vanlig ordning och erhöll anvisning till en anställning i Minsk. Det fanns en medicinsk högskola i Minsk. Men utan fakultet i hälsovård. Allt tycktes gå efter kalkylerna - den studerande hustrun måste flyttas till samma stad där hennes man fått jobb, och eftersom det inte fanns någon fakultet i hälsovård “måste” hon flyttas till en vanlig medicinsk fakultet, och problemen är lösta!

Men problemen uppstod så fort vi kom till dekanus för att hämta mina dokument. Jag fick ett blankt nej till förflyttningen till en medicinsk fakultet i Minsk. De angav bristen på hälsovårdsinspektörer som skäl. Dessa problem kunde landet inte lösa på ett annat sätt än att skilja mig från min man som jag så länge väntat på! Jag blev ledsen och frågade dekanen tyst vad jag skulle göra. Det kom inga konkreta förslag... Han fick inga tårar i ögonen, hans hjärta veknade inte. Han såg inte ut att vilja ändra på sitt beslut, och mitt perspektiv att i tre år sova på ett studenthem långt borta från min älskade bekymrade honom inte. Men nu var det min älskades tur att träda fram på scenen, -Vad menar ni? - hans röst lät hysteriskt. - Ni ruinerar en ung familj! Jag kommer att klaga! Jag skall gå ändå till Kommunistpartiets centralkommittée! Dekanen tittade genomträngande på min man. Han visade plötsligt prov på förutseende. -Unge man, - sa han profetiskt. -Det är ni själv som ruinerar er egen familj!

Men han (dekanen) ville ändå inte bidra till att bevara den ovannämnda unga familjen. -Ni kan om ni vill gå till Vår Herre och klaga! - sa han eftersom han kände vårt beroende och sin egen oantastlighet. Vad skulle vi göra? Vi räknade våra slantar, och i stället för att semestra på vårt sommarlov tog vi varandra i händerna för ytterligare en gång och begav oss till Moskva för att söka hjälp mot den stridige dekanen.

Min första kärlek Pintjik bodde vid tiden för denna berättelse i Moskva. Han var färdig med sina tandläkarstudier. Jag hade hans adress. Det fanns en tid i mitt liv när världen blev tom för mig efter hans avresa. Många tårar gjöts då. Men efter att ha gråtit och lidit färdigt räknade jag detta kapitel som avslutat. Nu var han bara min kusin.

Jag ringde Pintjik och frågade om vi fick lov att bo hos honom medan vi sprang runt till myndigheterna. Han samtyckte. Vi kom. Han såg ut som förut - han var mager, elegant och tystlåten. Han åt små portioner och skrattade bara med ögonen. Jag kände mycket varmt för honom, men bara i hans egenskap av en släkting. Precis som om det aldrig varit någon stor kärlek eller någon stor sorg. Jag var så säker på att hans känskor var likadana, det var ju han som reste först av oss två, han skrev aldrig till mig utan lät mig slicka mina sår i min ensamhet.

Redan under tiden vi var tillsammans sa han till mig att han var tacksam för att han aldrig mer i sitt liv kommer att vara kär, och följaktligen aldrig kommer att plågas. Jag blev på grund av min egen livserfarenhet övertygad om att när ett älskande par skiljs åt, bryts tråden, och kärleken tar slut. Jag presenterade min man för honom, vi hade ett trevligt samtal. Han berättade för mig att han verkligen inte varit och inte är kär i någon vilket inte bekymrar honom på något sätt eftersom det skapar lättsamma och lugna relationer. Han träffar ofta söta kvinnliga patienter, en del av dem kommer och stannar i hans liv en viss tid, de ger mycket glädje och ingen sorg när man skiljs. Pintjik gjorde intryck av att vara en lugn person som var nöjd med sitt liv.

Jag berättade för honom om våra problem i samband med min förflyttning till högskolan i Minsk, men min heta kärlek av idag förde jag nästan inte alls på tal. Han hyrde ett stort möblerat rum. Vi fick en mysig vrå bakom skåpet där det fanns en soffa. Efter att under hela dagen besökt byråkraterna kom vi halvdöda hem på kvällarna och föll i sömn så fort vi krypande kunde ta oss till soffan.

Plötsligt efter tre dagar talade Pintjik om för mig att vi inte längre kunde bo hos honom. Han nämnde ingen orsak. Det återstod inget annat än att söka ett nytt ställe där vi kunde sova och dricka vårt morgonté. Till all lycka fick vi kinesa hos några avlägsna släktingar till Leika, men jag kände mig sur på Pintjik som så plötsligt kastat ut oss. Efter en viss tid fick jag höra att Pintjik - som till synes lugnt reste från mig en gång i tiden bevarat något i sitt sjukliga hjärta som hade med mig att göra, och att mitt plötsliga besök i sällskap med en lång äkta man kostat honom en hjärtattack. Tiden som vi tillbringade hos Leikas släktingar stod hans rum tomt eftersom han blev hämtad till sjukhuset i en ambulans. Det visar sig att mina utåtriktade känslor och stormiga passioner är mindre skadliga för hjärtat än Pintjiks lugn. Sedan blev han frisk, gifte sig, fick en son som han älskade, skötte två jobb och var mol tyst hemma vilket framkallade hustruns och hennes anhörigas missnöje eftersom det betydde att han levde sitt inre liv som inte avslöjades för någon.

Senare i livet, när mitt eget familjeliv blev förvandlad till ett åskväder med korta uppehåll berättade jag för honom under ett besök i Moskva hur trött jag var på allting och att jag önskade skiljas. Han tittade välvilligt på mig med sina kloka gröna ögon genom glasögonen. Han tröstade mig med att allting inte var slut för mig, jag kunde gifta mig en gång till. En gång fick jag lust att kyssa honom. Han sa att han glömt hur man gjorde detta och pussade mig artigt på kinden. När jag 1990 lämnade landet tog vi avsked i telefon eftersom vi inte kunde mötas. Numera lever vi i olika länder. Vi vet inte om vi någon gång kommet att träffas mer. Även om vi gör det kommer det varken lägga till någonting i vår relation eller dra ifrån. I vilket fall som helst är detta en av våra förluster i livet, en av lyckomöjligheterna som inte blivit realiserad.

Våra Moskvastrapatser gav oss en icke ringa erfarenhet för framtiden. De inspirerade Vitalij i hans kommande karriär som kverulant med inslag av skandalmakande som störtade verkställande direktörer för sovjetiska företag. Det var svårt i början. Den som i likhet med oss, var naiv och ville finna rättvisa i sovjeternas Moskva måste vara beredd på följande:

1. Man kunde inte bli mottagen någonstans utan att anmäla detta i förväg, 1-2 veckor, ibland en månad eller längre tid.

2. För att anmäla sig måste man först stå i en jättelång kö.

Varje dag tar man emot ett begränsat antal lidande, därför måste man komma till Det Höga Kansliet långt innant det öppnas för att i kön erhålla ett nummer för att komma in och anmäla

sig för att så småningom bli mottagen. Det är aktivister ur kön som skriver ens könummer på ens hand eller en annan kroppsdel med en anillinpenna. Förhandsamnälning till förhandsanmälningen är en ytterst viktig sak. En gång i timmen håller man ett upprop, och stryker med glädje bort de frånvarande. Om man inte hamnar i det begränsade antalet som får komma in denna dag måste man återkomma under nästa mottagningsdag - och ca 1-2 veckor - och upprepa försöket.

3. När man väl har lyckats genom dessa hållfsathetsprov och visat tålamod hamnar man hos en liten tjänsteman som är en hundrade ställföreträdare för någon som verkligen bestämmer. Denna tjänsteman är specialtränad för att vara sötaktigt vänlig, le, visa medkänsla, bara säga “ja-ja-ja” och avge löften. Efter samtalet lämnar besökaren rummet som en punkterad luftballong: han har talat ut, släppt ut ilskan och indignationen, slappnat av, förlorat sin styrka, tid och pengar. Nu skall han resa hem tömd på ilska och full av hopp för att vänta på svaret...som tar 1-2 månader och är följande: hans sak är sänd för behandling...till den han rest till Moskva för att klaga på! Ytterligare 1-2 månader senare kommer en kopia på svaret som den han klagade på sände till moskvatjänstemannen. Med hjälp av finurliga fraser förklarades det att allt i själva verket var som det skulle, men klagande själv var en oduglig anställd, en omoralisk typ, hade dragit på sig en massa klagomål och anmärkningar.

Nu kommer han att avskedas från sitt arbete för nya brott mot arbetdisciplinen, åtalas etc. Svaret är undertecknat av en TROJKA - VD, parti- och komsomolsekretararna, plus ordförande för fackets avdelning. Den klagande får nu ett allt överstigande bekymmer - att finna ett nytt jobb för att inte dö av svält, att inte supa till av sorg och förtvivlan och att inte gå och hänga sig av samma skäl! Men att finna ett nytt jobb blir omöjligt eftersom det på varje arbetsplats finns en personalavdelning och en såkallad AVDELNING 1. Där jobbar KGB-folk som alltid ringer till den föregående arbetsplatsen där man alltid svarar att personen i fråga tillhör kategorin av klagande skandalmakare. Detta blir en evig stämpel. Nu kommer han bara få ett arbete som ingen annan vill ha och en lön som ligger 2-3 grader under den han hade innan han fick för sig att söka rättvisan i Moskva. Tänk ett sådant klokhuvud!

Under tiden han var i Moskva och gick genom helvetets samtliga cirklar och överallt sökt jobb kunde han inte arbeta på över 4 månaders tid. Hans kläder är slitna, han är skuldsatt, han har ett avbrott i förrvärvsarbetet vilket betyder att han nu bara får femtio procent i sjuklön om han råkar bli sjuk. Dessutom får han en lång provanställningstid på sitt nya arbete. Om han rör så mycket som en fena kastas han ut som en pestsmittad, och nu blir överlevnadsproblemet helt bokstavligt. EN FRÅGA: kan denna person tillåta sig att än en gång söka RÄTTVISAN I MOSKVA? Praktiskt och psykologiskt?

Vi var unga och oerfarna, därför kände vi inte till detta effektivt utformade system. Det var kanske därför vi tog en oväntad väg. Vi såg ut som ett ganska pittoreskt par - en sådan energisk och fräck varg tillsammans med en liten oskyldig och olycklig lammunge som tillsammans trippade de in i mottagningsrummen hos ministerierna, KOMMUNISTPARTIETS CENTRALKOMMITTÉE, och även hos HÖGSTA SOVJETS PRESIDIUM. Det var en liten fråga som ingen intresserade sig för, den berörde överhuvudtaget inte dessa höga instanser. Meningen var att man skulle gå nerifrån och upp, det skulle i så fall bli ett vanligt klagomål, det skulle ta massvis med tid, och vi skulle aldrig få något som helst resultat. Jag skulle vara tvungen att återvända till Leningrad, studera vid fakulteten för hälsovård och ligga med min make-älskare bara under skollov. Vi var inte beredda tilll detta!

Det första vi gjorde var att komma till MINISTERIET FÖR HÖGSKOLEUTBILDNINGEN. Där bestämde en viss Sjisjova. Hon såg inte mycket ut för världen men var maktfullkommen och otillgänglig. Hon såg på alla från sin höjd trots att hon själv var under medellängd. Hon var på språng när hon lyssnade på min bön som var full av tårar, förtvivlan, romantik och naivitet. Att hon skulle vara så snäll att släppa i väg mig från hälsovården i Leningrad att studera vanlig medicin i Minsk, där min varmt älskade man kommer att jobba på kamgarnfabriken och vara nära mig. Hon tog på sig en sträng min av kvinna i staten, en riktig gammal fanatisk och orubbig revolutionär. Hon var inte för lat för att för att hålla ett tal för dessa två värdelösa judar: “Sovjetmänniskor som ni är! Medlemmar i komsomol! Jag tvivlar inte det minsta på att ni anser att privatlyckan inte skall sättas över landets intressen! Ni har under två år gått på fakultetetn för hälsovård! Fattar ni inte att landet vill i er person erhålla en hälsovårdinspektör, läkare har vi nog av...Vi behöver kvalificerade hälsovårdsinspektörer! Jag är säker på att ni kommer att tänka om och ta ett riktigt beslut. Fyra år är en kort tid, och ni får tillfälle att testa kärleken. Är detta en riktigt kärlek finns det ingen skilsmässa i världen som den behöver frukta!

Kvinnan i staten hade brinnande ögon. De brann av en outsläcklig låga, hennes kinder blev rosenröda, hon var stolt över sig själv och sin talang att arbeta med ungdom. Hon tillät inte sig själv att vekna, att titta i mina slocknade ögon och lägga märke till att mina kinder bleknade. Utan att ge oss tid att tänka och säga emot tillkallade hon sin sekreterare genom att trycka på en knapp och gick till ett annat rum. Sekreteraren log vänligt och följde oss till dörren.

Jag var shockad. Hur mycket skall man behöva kämpa för att leva! Jag hade inga planer på att fresta ödet genom ett fyrårigt hållfasthetsprov för kärleken. Jag tyckte att jag kunde pröva kärleken genom att älska och inte tvärtom. Jag gick hem och grät ett skvätt. Sedan bestämde jag mig för att göra som Sjusjova: “Om hon kan spela rollen av en övertygad revolutionär, varför kan jag inte försöka spela rollen av en ung hustru till en revolutionär som hamnat i Sibirien?”. Jag skapade hos mig en stämning passande för denna roll och satte mig för att skriva ett brev till Sovjetunionens Högsta sovjet, varken mer eller mindre.

Jag skrev att under Stalins tid dödades min älskade far, min älskade mor förvisades till Sibirien, hon var med barn, och min lillasyster fick aldrig se sin far. Här gjorde jag mig skyldig till en lätt korrigering av verkligheten och påstod att jag väntade barn, och tänk om mitt älskade barn aldrig skulle få träffa sin älskade far?

Brevet skrevs med en nervös handstil, på de mest kritiska ställen vattnades det med tårar som på riktigt strömmade ur mina ögon vid blotta tanken att detta brev kanske inte har någon verkan. Tidigt nästa morgon, långt innan kanslierna var öppna gick vi till Högsta sovjets presidium, sa till tjänstemannen vars uppgift var att inte släppa oss längre än till mottagningsrummet att vi kom i en viktig politisk angelägenhet som inte tålde att bli uppskjuten. Vi bad att få läsa vårt brev omedelbart och få ett svar meddetsamma. Tjänstemannen tog mitt tårfyllda skönlitterära alster med sig och avlägsnade sig till de statliga rummens djup. Jag uppvisade det mest sorgliga ansiktet jag var kapabel att göra vid 23 årsåldern och satt där och gladde mig i tysthet. Jag berömde mig själv för att vara så klok. Om jag bara kom dit och gnällde skulle de visa ut mig vartsomhelst och förklara för mig att Högsta sovjet inte befattar sig med sådana frågor överhuvudtaget. Men ett papper! Ett papper måste man alltid svara på. Åtminstone skriva någonting i ett hörn.

Den kommunistiske ställföreträdaren för kommunistisk Gud spottade och svor på sitt kansli - förmodade jag. Han förundrade sig över besökerskans fräckhet och problemets ringa storlek. Allt efter deras dimensioner! De skrev ett enda ord: “Utredes!” Och satte sin värdefulle stämpel - som tillhörde deras otillgängliga kansli. De skickade oss åt helv...nej, till ett annat kansli några ordningar under dem i hierarkin. Där gjorde de samma sak, nämligen skickade oss ännu längre bort, och de gjorde samma sak.

Vår rörelse uppifrån och ner hade en massa fördelar jämfört med en rörelse nerifrån och upp! Högst över mitt dramatiska mästerverk fanns en stämpel som framkallade bävan hos alla längre ner, och längst ner fanns Sjisjova som jag startade med. Hon tillät sig inte ge uttryck för hat när hon såg mig denna andra gång - ty nu hade jag i mina händer det stämplade pappret! Hon log bara moderligt mot mig. Jag tillät mig inte heller ge uttryck för glädje, förakt för henne och visa några som helst prov för fräckhet. Jag stod bara där och tittade beskedligt i golvet och uttryckte fullständig ödmjukhet.

Vi uppförde oss enligt två bud: “i krig råder krigslagar” och “på teater spelar man teater”. Men detta bara för syns skull. I själva verket var hon en hårdnackad sadist, och sådan förblev hon också. Och det var också hon som förde befäl i detta krig.

Som undantag gjorde hon i ordning ett papper enligt vilket jag skulle överföras från Hälsovårdshögskolan i St Petersburg till Medicinhögskolan i Minsk men till en årskurs under min, dvs jag skulle vara tvungen att gå om årskurs två. Hon gjorde detta utan att ta i beaktande landets intressen som hon för inte så länge sedan var så intresserad av för att hon ansåg det möjligt att på detta sätt straffa den fräcka jäntan på statens bekostnad. Men inte desto mindre vann jag även denna match - hur konstigt det än låter!

När jag kom till Medicinhögskolan i Minsk och visade upp mina papper var jag beredd att utan knot förlora ett helt år och återigen studera de där tråkiga benen med deras fördjupningar och kurvor. Men deras dekanus var - till skillnad från ansvarslösa högt uppsatta Sjisjova - intresserad i att utexaminera så många läkare som möjligt. Han jämförde det som vi läste med den motsvarande årskursen på sin skola, ryckte på axlarna och sa till sekreteraren: “Årskurs tre, grupp fem!”. Ufff...Nu äntligen! Nu hade vi trixat med den sovjetiska byråkratiska apparaten, och fick efter mycket möda och mycket list det som vi skulle fått lätt och enkelt!

Efter det att Sjisjova skrev under ett papper om min förflyttning fram till starten i Minsk hade vi bara några dagar kvar av sommarlovet. Dem tillbringade vi i Tjernovtsy. Vi kände oss som fria fåglar och trodde att vi stod i början av ett lyckligt familjeliv. Vi inköpte ett förkläde, en gryta och en stekpanna. I Vitalijs anvisning stod det i klartext att en lägenhet ingick i villkoren, men om detta inte var möjligt, ett eget rum på ett hem för anställda. Vi såg redan för oss att kompisarna kommer till oss för att dricka kaffe, prata och ha roligt, ungefär som i mondäna salonger på Champs - Elysées.

Förutom det som jag räknat upp ägde vi fem rubel i kontanter och stora mängder icke-underbyggd optimism. Av mina släktingar fick vi en adress till deras avlägsna släktingar men var inte helt säkra på om de fortfarande bodde i Minsk.

På detta vis kom det sig att ett strålande par dök upp på den vitryska huvudstadens horisont. De hade en enda liten väska för två, de hade tro och hopp i sina hjärtan, och de höll naturligtvis varandra i handen. Väskan var så lätt att vi inte behövde ställa undan den på stationen utan kunde rikta våra steg direkt till den anvisade adressen. Vi hade idiottur! De anlägsna släktingarna bodde i närheten av kamgarnfabriken där de arbetade och där även Vitalij skulle arbeta. Men inte nog med det. Dagen vi kom skulle de resa på semester. För en hel månad fick vi nycklarna till deras lägenhet. En utmärkt bäddsoffa för två var till vårt förfogande i likhet med ett underbart kylskåp i familjestorlek. Denna månad la till vår livserfarenhet följande upptäckter: att en månad i sällskap två sådana utmärkta ting förflyter som en dag, men på kamgarnfabriken i Minsk var det ingen som otåligt väntade på en ung specialist med hustru med ett ledigt rum på hemmet för anställda i beredskap, och ännu mindre med en lägenhet. När denna av våra smekmånader, med tillgång till ett kylskåp under dagtid och familjebäddsoffan nattetid, väl var över var vi återigen tvungna att snabbt som sjutton söka någonstans att bo.

Verkligheten berikade vår livserfarenhet på det mest generösa sätt. Vi fick tillfälle att uppleva att en genomgångskammare på Gogolgränden nära kamgarnfabriken inte riktigt var samma sak som en salong på Champs - Elysées, och att det fanns skillnader mellan en vitrysk hyresvärdinna och en fransk ägarinna till möblerade rum.

I början såg allting inte så dåligt ut. Vi gick runt gator och gränder, knackade på grindarna och frågade med ett sött leende om inte herrskapet behövde en hyresgäst. Alla tittade misstänksamt på mig och svarade “nej”. På min man tittade de mycket mildare och ibland t o m med medlidande. Alla hyresannonser började med :”Ett rum är ledigt för en familj utan barn”. När vi försäkrade alla att under de närmaste två åren tänkte vi fortsätta att vara en familj utan barn var det ingen som trodde på oss och förväntade sig att det under de närmaste månaderna skulle ett skrikande barn säkert anlända.

Mest eftertraktade på hyresmarknaden var unga flickor som jobbade på kamgarnfabriken. Man kunde stuva in 4-5 flickor i ett rum och ta hyra från var och en för sig. Vem hade användning för dessa kvantitativt opålitliga nygifta ungdomar? Vi såg inte ut som ett sexuellt lugnt par. Alla hyresvärdinnor in spé väntade på att vi skulle spela dem ett spratt. Sprattet skulle sedan skrika hela nätterna och dygnet runt kissa i tygblöjorna som man måste tvätta och hänga på tork.

Under flera perioder i mitt liv befann jag mig i en hyresgästs situation, och bara en gång var jag själv hyresvärdinna. Detta hände vid en mycket senare tidpunkt. Då hade vi redan en tvårummare och två skolbarn. Barnen åkte på sommarlov till Leika och farfar.

Två georgier kom till oss vid ett tillfälle och frågade i fall vi kunde hyra ut ett rum till dem. Vi började just känna att det var nödvändigt att skaffa en dammsugare eftersom vi råkat köpa en matta på avbetalning. Penningsbristen var mer akut än förr. Vi tyckte att närvaro av de två unga georgierna i vår bostad inte var ett alltför högt pris för dammsugaren som behövdes till vår nya matta. Man måste också nämna att vår lägenhet som vi så länge fick vänta på inte var något slott, planlösningen var dessutom mycket speciell och typisk för bostäder byggda under Chrusjtjevtiden (de kallades också för “chruckel”, eller Chrusjtjevs kåkstäder). Detta hindrade oss inte från att dagligen glädja oss åt att vi inte hade något hyresvärd hos oss, att vi inte behövde flytta till nya ställen. För detta måste jag som ni förstår återigen sjunga Chrusjtjevs lovsång, den ende bland Sovjetledarna som ansträngde sig för att åtminstone göra någonting för folket, och som överöste mig med sina välgärningar. Förmodligen störtade de honom just därför.

Hallen på 1,5 kvadratmeter hade nyckefunktionen i vår lägenhet. Från den kom man till vardagsrummet, men också till badrummet-toaletten som tog 3 kvadratmeter från hela ytan. Vardagsrummet skulle egentligen räknas som hall . Det hade fyra dörrar: ingången, dörren till köket, dörren till en liten balkong, dörren till ett sovrum. Alla våra livsvägar korsade varandra i detta rum. Det fungerade som vårt sovrum, som en TV-salong, som ett vardagsrum, som en genomgångsgård, som en cirkus där barnen fostrades och där de i sin tur dresserade sina älsklingsdjur - katter, hundar, sköldpaddor, igelkottar och andra i tur och ordning. Det tjänstegjorde även som en plats där alla konflikter och dramer löstes, och där man gjorde sig i ordning på morgnarna för att gå till arbetet, och där man gjorde barnen i ordning för skolan eller dagiset. Sodom och Gomorra i miniformat.

Sovrummet påminde om ett pennskrin med ett stort skåp i ena kortändan som skulle ersätta källare, vind och garderobutrymme. Detta rum användes som sovrum för barnen med två sängar, som ett arbetsrum för min man med ett skrivbord och hyllor på väggarna, som min verkstad med en sy- och en stickmaskin eftersom jag på nätterna tjänade ytterligare en lön genom att arbeta för Vitrysslands konstfond och samtidigt klädde barnen och mig själv genom att skapa sydda och trikåstickade modenyheter. Om natten förflyttades verkstaden till köket eftersom mina tekniska produktionsmedel var placerade på ett hemmagjort bord försett med hjul. Denna rullande verkstad kunde därför fungera under vilken tid på dygnet som helst och på vilken som helst av våra trettio kvadratmeter.

Själva skulle vi aldrig kunnat komma på att vår mångfunktionella lägenhet också kunde användas för att tjäna en slant till en dammsugare för lägenheten under barnens en månads långa bortovaro.

Men en vacker dag hördes ringklockan. Jag gick för att öppna. Två långa unga georgier stod plötsligt på tröskeln och bad om att få hyra ett rum. Deras brytning lät precis som i populära vitsar. Jag såg en dammsugare inför min inre blick och bad dem att komma in. Vitalij hörde rösterna, la sin tidning åt sidan för en liten stund och kom också ut i hallen. När georgierna såg Vitalij visade de tecken på rädsla och de var beredda att fly fältet. Men de vågade i varje fall fråga honom i fall han inte var armenier. Svaret att han bara var en jude framkallade en lättnadens suck, en utlösning av ryska könssvordomar med georgisk brytning som åsyftade alla döda, levande och ännu inte födda armenier! Vi var shockade. Det visade sig plötsligt att det i de sovjetiska folkens endräktiga familj fanns några som tyckte att det fanns något värre än judarna! Georgiernas chanser att finna bostad hos oss steg betydligt. Vi hyrde ut sovrummet, som i vanliga fall var en kombinerad barnkammare och arbetsrum, till dem. Själva fann vi med anledningen av detta möjligt att hanka oss fram i vårt vardagsrum - som, som bekant, förenade alla utrymmen i vår lägenhet.

Georgierna flyttade in tillsammans med en jättebutelj tjatja jämfört med vilken ryskt hembränt var en tämligen oskyldig dryck. I den georgiska utrustningen ingick dessutom en rymlig väska fylld med förstklassigt té från egna odlingar och en resväska packad med utvald frukt. Läsaren tycker förstås: “Nu hade dumskallarna tur igen!”. Svaret är - den här gången var det georgierna som hade tur, och vi var just bara dumskallar. Som hade otur. Vi kunde inte ens disponera vardagsrummet, ty överallt fanns georgier! Och inte bara våra egna. Sovjetunionens samtliga handlande georgier kom med anledning av tjatjabuteljen och téet från egna odlingar. Vårt vardagsrum förvandlades till en téserverimg där det inte heller var förbjudet att dricka starkt. Inrättningen var öppen dygnet runt utan specificerade öppettider. Georgier av olika åldrar och utseende kom och gick under hela kvällen och halva natten. De drack tjatja och té, åt välkryddad georgisk mat, samtalade högt på georgiska och svor lika högt på ryska. De använde hela skalan av svordomarna. Ibland hände det att klockan var långt över 11, när höga unga röster satte i gång att sjunga en rörande georgisk folkmelodi.

Om någon av grannarna kom för att kolla vad som stod på, och när det äntligen skulle bli tyst, möttes han som en välkommen gäst och placerades vid bordet. Kort tid efter det att man har stiftat bekantskap med tjatja brukade man glömma sitt ärende, och snart späddes de georgiska melodierna ut med vitryska rulader. Nykteristen Vitalij brukade för att inte såra gästerna, ge efter för deras enträgna böner att dricka med dem, gjorde runda ögon, hällde med förskräckelse i sig ett halvglas av eldvätskan, och efter denna procedur fastnade ett halvidiotiskt, halvartigt leende på hans läppar, och han sjönk ihop någonstans i en vrå tills det var dags att gå till arbetet. Jag brukade slumra i rummet som vi hyrt ut till georgierna utan att ta av mig kläderna.

På morgnarna somnade georgierna lite varstans efter att ha druckit och sjungit till bristningsgränsen. Vi gick hela tiden sömniga, generade och visste inte vad vi skulle ta oss till. Vi tyckte att det var opassande att bryta kontraktet, dvs att köra iväg våra hyresgäster. Det glada livet varade en månad efter vilken vi erhöll 60 rubel, en halv väska georgiskt té och minnen för livet. Jämfört med georgierna tycktes våra hemkomna barn oss vara tysta små sparvar, och familjelivet som en ständig fest.

Det var just vid denna tidpunkt som mina allvetande patienter levererade en spännande nyhet om att priset på konjak skulle stiga om en dag! Jag visade prov på att vara en mogen affärskvinna genom att för mina georgiska pengar köpa en hel låda femstjärnig konjak från min patient. Ryktet stämde förstås. Tack vare att Vitalij under den gångna månaden inte hann fatta någon kärlek till tjatja, utan tvärtom, hyste avsky för spriten, lyckades jag framgångsrikt med att returnera konjaken till butiken, men till dubbelt pris! På detta vis fördubblades det georgiska kapitalet, och i stället för en dammsugare köpte vi ...ett kylskåp av märke Minsk-2 som vi köade för och just fick ett brev om att turen hade kommit till oss (och vad skulle vi ha gjort utan detta så lyckade dubbla äventyr?). Under de följade 15 åren som vi änvände kylskåpet tänkte jag med ömhet på de glada georgierna som inte ansåg att judarna var det sämsta tänkbara folk på denna jord. Dammsugarfrågan sköts på obestämd framtid, men några nya experiment med rumsuthyrning vågade vi oss inte på. Men innan vi fick vårt slott - och möjligheten att hyra ut - var vi själva fattiga hyresgäster under lång tid.

Vårt vandrande och knackande med låtsade “trevliga” leenden gav inga resultat. Vi var ledsna, och den eviga ogrundade optimismen vissnade märkbart. När 31 augusti kom, dvs det var dags för min man att börja sitt arbete igen, och för mig att gå till skolan, var vi inte längre glada. Leendet fick man dra på sig som en trång klänning på den våta kroppen, och det var svårt att kalla detta leende trevligt! När lyckan slutligen log mot oss kom detta i form av en dyster, ovänlig och slarvig gammal kvinna som bjöd oss att stiga in.

Huset låg på Gogolgränden, såg kokett ut med blommorna framför och en dörr till en liten mysig inre gård. Men när man kom in var det inte kokett och mysigt längre. Det var slarvigt och ovänligt, precis som kvinnan själv. Det som hon erbjudit oss kunde varken kallas rum eller korridor, det var någon sorts blindtarm mellan köket och ett av rummen, utan fönster och dörrar. På detta lilla utrymme fanns en bra resårmadrass på träben. När vi lagt oss tillrätta på den var vi inte längre i stånd att gå upp. Några andra möbler i detta genomgångsrum som man kallade det, fanns inte. Hyresvärdinna lovade att förstärka möblemanget, dvs att klämma in ett sängbord och en stol. Hon förklarade mångordigt fast dystert att vi inte hade användning för en till stol eftersom en av oss skulle sitta på “soffan”. Vi nickade samstämmigt och gick med på allting.

Denna sista augustidag 1963 i Minsk var mycket varm. Vi fick hela denna dag gå runt och knacka, ta på och ta av de sötsura leendena och erbjuda oss själva som hyresgäster. Under hela denna dag fick vi “nej” - ibland ett artigt, ibland ett hånfullt, misstänksamt-aggressivt, någon gång medlidsamt, men alltid ett “nej”. Det hände att dessa svar ackompanjerades av hundskall. Det fanns alla möjliga raser bland dem, från schäfrar till knähundar med förhängen framför ögonen.

Vi var trötta, svettiga, har inte ätit på hela dan trots att vi hade en hel limpa med oss samt smör som börjat smälta. Vår hemligaste dröm var att sätta oss på den bästa bland resårmadrasserna med fötterna, bre smöret på brödet och sätta i oss denna delikatess och tänka på hur vi sedan sträcka ut oss i hela vår längd på detta läger efter att ha blivit av med resväskan och hushållsväskan som Vitalij ensam kånkade på under hela dagen. Vi stod på lyckans tröskel...det som hindrade vår lycka var just frånvaro av tröskel i likhet med dörrar. Därför fick vår övermåttan pratsamma värdinna - som förresten var av större modell - tillfälle att i likhet med en pendyl hela tiden röra sig i närheten av vår madrass iklädd kofta, kjol och sjalett.

Utan att vara påträngande talade hon om för oss allt om våra plikter utan föra på tal några som helst rättigheter. Vi teg på ett oartigt sätt eftersom våra munnar var fulla av de efterlängtade limpan med äkta smör - som för övrigt smakade ännu godare när det hade smält och dränkt limpans mjuka innanmäte. När hon under den första halvtimmen av vår vistelse i hennes hus kom tillbaka för minst tjugonde gång och förklarade för mig att jag inte bara måste skura golvet i vårt “rum” utan även i utrymmet före det för att vi måste passera det innan vi lyckas ta oss fram till vår madrass hände det sig att min älskade just svalt den bit av limpan som stod på tur och på ett opassande sätt visade att han var en omtänksam äkta man. Han ville ju bli lämnad i enrum med mig, och ju fortare, desto bättre! Därför lät han irriterad när han sa någonting som var olyckligt utformat och till sitt inehåll omöjligt för värdinnan att acceptera. Han sa: ”Om ni ursäktar, min hustru är medicinstuderande, hon måste alltid ha mjuka och rena händer. Därför skurar hon aldrig några golv! Kanske tar jag och skurar golvet någon gång.”

Här måste jag säga att jag inte skurade några golv av det skälet att jag inte hade några golv att skura. Under våra senare öden fortsatte jag att läsa medicin men samtidigt skurade jag golv med stor framgång, och tvättade även blöjorna, lagade maten och diskade - även grytorna. Men just då framkallade hans kärleksfulla inlägg ett raserianfall hos gumman. Hon stannde precis som någon hade slagit henne i ansiktet, drog på läpparna och väste fram: ”Sådana hyresgäster vill jag inte ha här! Här har ni gjort det bekvämt för er i min soffa! (Hon menade madrassen). Ta med er er jävla judiska resväska och försvinn!”.

Jag frös till. Den smördränkta limpbiten fastnade i min hals och kunde varken komma ut eller in. In gick den inte på grund av kramp, ut kom den inte på grund av hungern. Jag lyckades på något sätt svälja biten trots krampen och skrek självuppgivet: “Lyssna inte på honom! Jag skall skura golven!”. De sammandragna läpparna sprack inte upp till något leende. Min ödmjukhet ökade bara hennes säkerhet och ilska, och väsandet förvandlades till ett skrik: “Judar är alltid judar! Ni har allt druckit vårt blod och gått klädda i guld! Ut härifrån! Jag skall själv skura mina golv för att få bort den jävla judiska lukten!” Jag gnällde och bönföll henne att vänta åtminstone tills i morgon när han kom från jobbet och jag från skolan. När hon såg min ynkedom kände hon sig allt mer inspirerad och var redo att kasta ut våra “ägodelar”. Mannen glömde vi på något sätt, annars skulle jag bete mig lite säkrare och hon - lite försiktigare. Han låg där bara utan att göra några som helst krumbukter. Hans fötter i dammiga skor låg på “soffan” på ett förolämpande sätt, händerna hade han under sitt huvud.

-Ut härifrån, kärring! - skrek han mycket tyst och lugnt. - Jag kommer annars att kasta ut dig genom fönstret! Vår “blindtarm” saknade fönster, men hans löfte var tusen gångar mer övertygande än mina hjälplösa försök att finna ett hjärta i denna kötthög. Hon lydde tigande och kom inte tillbaka någon mer gång. Han fick tillfälle att slappna av sina käkar, ta av sina och mina skor och dessutom allt det andra för att trots stressen och nödvändigheten att återigen i morgon oroa hundarna bakom grindarna att uttnyttja den enda möjligheten till lycka som fanns för oss...

Vi lämnade madrassen dagen efter med en känsla av saknad eftersom den tjänade oss så bra i sin roll av matbord och kärleksläger. Vi återvände till den “hårda verklighet” man kallar livet, och som kanske borde betecknas som kampen för existensen om inte vår kärlek och ungdom trots allt gjorde detta liv lyckligt...

Vitalij gick till de närmaste grannarna och berättade hela historien för dem utan att spara på uttryckmedlen. Detta för att sprida den och vanhedra satkärringen över hela Gogolgränden. Grannarna blev så förtjusta i honom och i möjligheten att se det elaka fruntimret förargat att de lät vår resväska som rymde alla våra ägodelar få stanna. Jag gick för första gången till högskolan i Minsk, och han gick för första gången till sitt arbete på kamgarnfabriken. Men allt som hände denna dag skymdes av oförglömliga möten och händelsen i samband med det oförglömliga sökandet efter bostad. Alla andra intryck kom i skymyndan.

Han bad om att få sluta tidigare, tog mig med sig från skolan, erbjöd mig att äta en bit mat på någon kafé och drog mig återigen i väg i våra försök att charma den privata bostadssektorn i närheten av sitt jobb. Konstigt nog fick vi napp ganska snart den här gången. Vi fick hyra ett rum, och kunde därför flytta dit med vår “jävla judiska” resväska. Dess etnicitet blev så färgstarkt definierat av vår första hyresvärdinna som lämnade sådana outplånliga intryck efter sig att hon kommer att bli vida berömd (förmodligen postumt) utanför sin gränd eftersom hon nu har erhållit sin plats i “århundrandets roman”. Synd bara att jag inte tagit reda på hennes namn. Men sådana fruntimmer finns det gott om i Vitryssland, så därför har hennes namn ingen betydelse.

Striptease-monologer. NR 3

Jag och min kropp.

Vilka höjder skulle jag inte kunnat nå om inte för min kropp som hänger på mig som en vikt på många hundra kilo! Den tynger mig hela tiden och tillåter inte att stiga upp som en fågel.

Alltid är det någonting som fattas, och jag måste gå med på dess nycker. Jag är dess fånge och livegen! För att man skall räkna med mig, älska och beundra mig är det bara min kropp som måste vara perfekt, bara den är föremål för intresse för omgivningen. Utan en frisk vacker kropp är man en nolla! Men inte desto mindre är den nyckfull, okonsekvent och motsägelsefull. Jag måste ständigt välja mellan att gå med på dess krav eller kämpa emot. Den vill gona sig i lättjan, frossa, den kräver allt läckrare mat och godare drycker i allt större mängder. Den vill ha ömhetsbetygelser. Men om man ger efter dess krav och inte kämpar emot tillräckligt förvandlas ens kropp till ett fett vrak som betyder slutet för allt. Om man plötsligt råkar ut för en stor sorg eller en stor glädje, när man behöver hjälp och förståele sviker min kropp mig, den kommer i obalans.

Det är den berömda hjärtmuskeln (den hjärtlösa!) vars uppgift det är att pumpa blod som först av alla sviker mig. Den lämnar fältet och slutar fungera. Man måste samtidigt strida på två fronter: att kämpa emot sorgen och att lura sig själv och försöka övertyga denna alltför känsliga muskeln om att allt är väl och fantastiskt, att be den att inte döda mig genom att stänga av min aorta. Min vidare existens befinner sig numera i ett fullständigt beroende av denna muskelpump som börjar reagera oadekvat på varje främmande illvillig person. Men när jag trots allt lyckas att överleva sorgen och förbli mig själv är det återigen kroppen som visar sig vara svagast, den pajar igen! Och i stället för att glädja mig åt lyckan och segelvisst stiga upp i luften måste jag stanna på marken för att limma ihop spillrorna och i likhet med en slav släpa denna black om foten efter mig. Min liv kretsar runt min kropp vare sig jag vill detta eller ej.

Omgivningen måste tycka om den, därför måste den kläs i sådana kläder som å ena sidan döljer någonting, och å andra sidan understryker någonting annat. Den måste matas och pysslas om, men den skall hållas kort! Man måste använda några timmar om dagen till övningar för att behaga musklerna och benen som annars gnisslar och fastnar i likhet med en gammal kärra. Och när man gått med på dessa krav börjar kroppen bli galen och ropa efter en man. Då måste man trampa på sig själv och stå ut med någon typ, vara mer än en gång otrogen mot sig själv vilket leder till destruktiva ambivalenta reaktioner. Å ena sidan vill man köra denna typ på porten med en spark i ändan, å andra sidan är man medveten om att det blir samma sak igen med en annan typ...Nu är jag arg, och den ovannämnda muskeln börjar att återigen strejka och gå på 150 varv i minuten. Den hotar att stoppa maskinen helt. Och nästan hela denna tid som är beskuren åt mig går åt denna jäkt, till denna vilda dans. Men nu när jag har blivit klokare och mer erfaren för att kunna styra denna fysik och kemi som hör till min närmaste fiende - min kropp, när jag tror att nu äntligen har jag tid att leva för mig själv, dvs för själen - då visar det sig att det redan är för sent. Hela denna illasinnade fysiska och kemiska mekanism som hör till min kropp har förslitits och kommit ur balans! Min hjärna jäktar och glömmer. Jag kisar med ögonen och ser inte någonting. Min hy hänger som en skrynklig, tuggad trasa. Herregud!

Och tänderna, käkarna! Min rygg och mina ben vill jag inte ens föra på tal. Haverierna kommer i en aldrig sinande ström. Det enda jag gör är att bönfalla detta gång att arbeta lite till. Jag mutar det med mediciner i allt större doser.

Men min SJÄL lyser som en liten stjärna mitt i detta dårhus. Bara den sviker mig aldrig, bara den kräver ingenting. Den behöver jag inte pryda. Bara där, i MIN SJÄL, finner jag FRID och HARMONI. En gång tröttnar jag på striden. Allt kommer att bli likgiltigt. Jag kommer att önska mig RO och FRIHET Jag kommer att dröja ett ögonblick...Och min kropp kommer att ta död på mig.

Vår nästa fristad kallas i familjekrönikan “hos Boris”. Det var inte bara ett av små hus längs en av gränderna vi fick flytta in i. Vi flyttade rakt in i ett familjedrama. Där flammade passioner av sådana dimensioner att vi glömde våra egna problem.

Boris bodde tillsammans med sin mor, sin hustru, en 8-årig son och en 4-årig dotter. Boris mor fastande i mitt minne som ett objekt som saknade utseende, som besatt grym trolöshet och ytlig religiositet som inte hade någonting med gudstro att göra. Boris hemförde sin tystlåtna hustru Irina. Själv var han som modellera (rättare sagt, som ett stycke skit) i sin mors händer. Modern var ett dumt, obildat fruntimmer.

Irinas menstruationer var smärtsamma, de åtföljdes av plågsam migrän. Vid dessa tillfällen var hon tvungen att ligga i sängen. Man tvingades åse hur hennes svärmor hånade henne, hur hon anklagade henne för lättja och hur hon bussade sin son på henne - en korpulent drinkare med ölmage och formlös karaktär. Hennes älskade sonson hade under sina åtta år redan lärt en massa dåligt och väldigt lite gott. Irinas lilla dotter hade ett subtilt ansikte och blont hår. Hon såg alltid skrämd ut, och höll fast sin mamma och grät högt när varje ny skandal i huset var i gång.

Värdfolket förhöll sig till oss ganska bra, men att leva mitt i denna dramatiska teater fordrade för mycket energi och lämnade inga möjligheter till vila, studier eller arbete. Så fort vi var hemma och kramade om varandra efter en hel dags skilsmässa brukade Boris stiga in till oss utan några som helst ceremonier. Med sig hade han sin son. Den äldre var allt som oftast på sitt mest strålande humör. Hans runda blänkande ansikte lyste med ett leende som räckte ändå till öronen. Han brukade sätta sig, lägga händerna på sin runda mage och högljutt bedyra sitt fullständiga respekt för oss trots att vi var judar. Han påstod att han respekterade alla, och alla i sin tur respekterade honom. Den lille tittade på alla i smyg och gick runt i rummet på jakt efter någonting han kunde stoppa i sin ficka. Vi plågades av nödvändigheten att vidmakthålla ett leende och av omöjligheten att låta allting gå åt helvete, vara för oss själva och sköta vårt. Men att gömma sig från värdfolkets liv var fullständigt omöjligt, det sprang som en källa dygnet runt! På morgnarna vaknade fans farmor före alla andra, hon brukade sätta i gång med att högljutt tacka Herren för sin egen välmåga och nedkalla himlens samtliga straff över sina fienders huvuden. Den lilla farmodern ville inte inse att en snäll fridfull gammal kvinna har inga fiender, och att hennes välmåga var tvivelaktig då hon nästan aldrig reste sig från sin bädd. Men med hjälp av sin skoningslöshet och sin hjärtlöshet höll hon hela familjen i sitt järngrepp.

Så småningom vaknade de övriga familjemedlemmarna. Boris mådde illa av abstinensen och svor fan, hans trogne lille son upprepade svordomarna efter honom och som vanligt, krävde någonting för sin egen del. Flickan grät, Irina sprang runt och försökte att hinna med allt som skulle göras och tappade allt ur sina darrande händer. Trötta, icke utsövda och dämpade kröp vi ut på gatan för att styra kosan mot stationen. Vi fick aldrig tid att dricka en kopp té. När vi väl var tillbaka var vi återigen tvungna att med ”glädje” ta emot Boris med son hos oss. Alkoholens verkan befann sig då på den muntra nivån och åtföljdes av en meningslös och munter snacksalighet som bestod av samma frågor och svar angående respekten - vi respekterade honom, han respekterade oss och resten av mänskligheten, judarna inberäknade eftersom bland dem fann hyggligt folk som t ex vi. Han blev inte ledsen för att vi gjorde försök att köra ut honom på ett bildat sätt, men han brukade stanna kvar på ett obildat sätt. När han snubblande äntligen lämnade fältet hade alkoholens verkan övergått i det aggressiva stadiet.

Han gick till halvan där syndabocken befann sig, dvs hans älskade hustru. Komedin förvandlades till drama med skrik, klagorop, barngråt, slag, buller, dörrslängande, kötteder och mycket annat. Vid midnatt tystnade huset men ännu kunde man höra barnens gråt, Irinas stönande, Boris visslande snarkningar och den lilla mammans böner. Dagarna efter påminde huset om en stad som lagts öde efter ett stort slag. För vår del skulle dessa dagar vara mest acceptabla om inte för allt vi varit tvungna att se och höra genom den tunna mellanväggen. Boris gick som en slagen, farmodern var nästan knäpptyst, skrämda och hungriga barn vandrade som hemlösa runt i sorgens hus. Irina låg på en viksäng med blåmärken och sår med bandage runt huvudet.

Några plågsamma dagar förflöt. Så småningom vaknade livet i den ödelagda familjehärden. Irina gick upp trots sina smärtor för att ge barnen mat. På nätterna hörde man hur Boris viskade bönfallande, hur han svor att detta var den allra sista gången. Gumman hörde man ännu inte av under dessa dagar, Freden slöts. Boris rakade sig varje dag, smorde sig med luktvatten och såg inte så tjock ut. Irina blev vackrare och fick en aning säkerhet. Tillsammans gick de ut för att handla och gjorde t o m storstädning, under vilken de gav varandra förstulna kyssar. Men om någon tid höll farmodern helt klart på att bli piggare. Hennes böner brukade så småningom övergå i tjat, uppräkningen av svärdotterns samtliga brister och hetsande. Pojken kände, i likhet med en barometer, på sig atmosfären och blev kännbart fräckare. Irina kunde ibland inte hålla sig och sa några inte fullt så artiga ord till sin svärmor. Men hon hade tyvärr inte mod att skicka henne på riktigt dit pepparen växte vilket tvivelsutan skulle tvinga den gamla amazonen att tystna en gång för alltid. Eftersom det fungerar så i detta liv att det inte är den som har rätt som vinner utan den som är fräck så var det alltid svärmodern som vann striden. Slutligen brukade Boris en vacker dag komma hem helt full. Åskvädret samlades mer och mer för varje dag, slutligen hade man...en ny explosion! Blixter och dunder, slagsmål och skrik! Omkullvräkta möbler och sönderslaget porslin! Cykeln upprepades med nya variationer.

Vi stod ut i några månader, sedan började vi frivilligt söka efter en ny bostad. Snart flyttade vi till ett nytt ställe där vi stannade ändå tills jag fick en liten nätt ”mage” som inte lämnade några som helst tvivel om att den dag var nära när en tredje hyresgäst skulle anlända i tillägg till de befintliga två. Detta framkallade ingen som helst förtjusning hos hyresvärdarna och blev anledning till nya vandringar till hundgrindarna, den här gången ännu mer hopplösa då ”magen” var väl synlig. Vår vidare bostadsvandring skulle kunna tjäna som ett bra material för en särskild krönika med ett beskedligt namn: ”Levnadsättet: sovjetiskt”. Men detta blir kanske av en annan gång, kanske blir det i samband med den andra delen av denna bok.

Men vad som hände med personerna i dramat som hade med Boris familj att göra fick jag av tillfälle veta 10-15 år senare. En dag kallade en för mig okänd kvinna mig vid namn på ett varuhus. När hon såg min förvirring frågade hon skrattande: ”Känner du inte igen mig?” Jag ansträngde mig, tittade noga och var bergsäker på att jag aldrig förr i mit liv har träffat denn vackra välkädda kvinna. Detta var Irina. Hon berättade för mig om hur hennes hopplösa familjeliv under svärmoderns ledning en vacker dag tog slut. En gång drevs hon till galenskap av misshandeln, slet sig loss i nattskjortan och sprang till grannarna. Hon kom aldrig tillbaka trots att de inte lät henne hämta barnen och dessutom stämde dem emot modern.

Irina bodde i ett hyresrum, hon plågades, längtade efter barnen men kom ändå inte tillbaka. Senare träffade hon en normal man, gifte sig med honom, födde en dotter. Hon hade jobb och bostad. Hennes barn med Boris hade vuxit upp, blivit vuxna, nu besökte de sin mor som de älskar. För inte så länge sedan råkade hon möta Boris. Han har inte blivit klokare men väl tjockare. Jag betraktade Irina och kunde inte tro att 10-15 år kan göra en kvinna så vacker! Jag tänkte på vad som skulle hända henne om hon inte hade utnyttjat sin enda rätt hon hade då - att gå sin väg. Mitt eget äktenskap var inte längre så strålande vid tidpunkten för vårt möte på ett varuhus. De gångna 10-15 åren gagnade mig inte på samma sätt som Irina, de gjorde mig inte vackrare, snarare tvärt om. När jag nu tänker genom mitt kärleksäktenskap kan jag påstå att min dröm förvandlades till ett trettiårigt krig där jag ständigt retirerade, försvarade mig, slickade mina sår och fällde tårar utan att kunna ta det enda riktiga beslutet. Jag ger mig själv en stor del av skulden. För min svaghet, min okonsekvens, min kärlek, mitt temperament fick jag betala med trettio år av mitt liv och känslan av skuld inför min son och min dotter.

Vid 55 år fyllda lämnade mitt hem som hade förvandlats till ett slagfält och allt som fanns i hemmet. Där lämnade jag också den större delen av mitt liv, min hälsa, barnens skadade liv och brustna förhoppningar. Jag hyser inget hat till min man och avser inte att hämnas. Jag känner ingenting för honom och är tacksam för det. Tack och lov har jag ingen fantomverk som det händer när man amputerar ett ben när benet saknas men det fortfarande gör ont i tårna som inte längre finns kvar. Men jag betvivlar att det var nödvändigt att tömma denna skål i botten. Jag skulle ha gått medan tiden var. Om ens liv förvandlas till ett krig måste man rädda sin Själ och gå fast en sak är viktig: man kan aldrig springa från sig själv, och det händer ofta att när man lämnar någonting kommer man att få någonting som starkt liknar det man har lämnat. Förmodligen är människan själv sitt eget öde. Man finner alltid möjlighet att omge sig med samma skit som man är van att simma i, fast sedan finner man en massa förklaringar, och lägger skulden på omgivningen och omständigheterna. Få är beredda att erkänna att de får just vad de själva skapar. Men detta har mer med starka personer att göra som i varje situation håller sig till sin egen linje. Svaga som Irina, som alltid ger efter, måste hamna i en gynnsam miljö, då kommer allt att bli bra, men om de, Gud förbjude, möter skamlösa tölpar som liknar Boris och hans mamma, så kommer deras liv utformas efter de starkares vilja.

För min del hindrades jag hela tiden av att inte vara tillräckligt stark för att själv bestämma, men inte tillräckligt svag för att lyda. Jag led för att jag inte ville fördra, men kunde ändå inte gå...

UTFLYKTER

Striptease-monologer. NR 4

Mina barn är redan trettio!

En fantastisk ålder!

Man flyger fortfarande men faller mer och mer sällan!

Man vill fortfarande så mycket!

Man kan fortfarande så mycket!

Man har ännu inte hunnit förlora.

Men man har blivit klokare.

Man hoppas fortfarande...

Kanske inte förgäves!?

Men jag är REDAN inte ung!!!

Jag kan inte få tillbaka någonting, jag kan inte förändra någonting!..

Varför har jag kommit, min HERRE?

Vad har jag uppnått, vad är det jag tar med mig när jag går?

Finns det rättvisa, och vad består den i?

Enligt vilka lagar byggs MÄNNISKORNAS öde, vem styr dem?

Ensam skall man inte göra någonting.

Allt kommer av sig själv.

En jäktar i hela sitt liv bara för att bli övertygad om att ingenting lyckas.

En annan behöver bara böja sig till marken för att ta upp en värdefull sedel där tiotals har vandrat före honom och inte sett någonting...

Den andre får bara förluster på sin lott...

Måste man jäkta?

Jag vet inte.

Medan jag följde de högsta reglerna brukade jag bara förlora.

Jag levde enligt regeln “JAG MÅSTE” när man skulle följa regeln ”JAG VILL”!

Och ännu bättre: ”JAG GÖR BARA DET JAG SJÄLV VILL!”

Men jag ville inte alltid det som man måste vilja.

Jag vet inte så noga vad man måste...

Finns det någon som vet?

En MÄNNISKA är född! Som en liten gnista från Olympen. Hos vem hamnar HON, vem kommer att leda HENNE genom livet?

Vem kommer att ge bränsle till HENNES eld?

Blir det en klar låga som ger ljus och värme, eller kommer det att bli en stinkande rök som förgiftar allt runt omkring henne?

EN MÄNNISKA ÄR FÖDD!

Vem väljer vägen som HON kommer att vandra, vem kommer att bedöma HENNES final?

EN MÄNNISKA ÄR FÖDD!

HON kommer naken och lämnar allt när hon går...

Varje nyfödd är skinande ren. Hur skall man bevara denna renhet och helighet?

För att hon i slutet skulle kunna säga att hon var sin ungdom värdig?

Kommer åtminstone någon att läsa det jag skriver nu ändå till slut? Jag plågas av längtan och osäkerhet.

Världen lever i en annan rytm och en annan dimension.

Här följer en text från en söndagsbilaga till Expressen 4 augusti 1996:

Hur skall jag veta om jag har haft samlag?

Jag är en tjej på 14 år som var på en fest och jag tror att jag låg med en kille. Men jag vet inte säkert, vilka symptom får man efterr sitt första samlag? Måste jag gå till gynekologen om jag haft samlag, i så fall varför?

Svar av Helene Backman, kurator i sex- och samlevnadsfrågor:

Det finns inget säkert sätt att veta om du har haft samlag. Hos en del kvinnor har mödomshinnan redan gått sönder före första samlaget. Spermaprov från slidan måste tas inom en viss tid, så det är heller inget alternativ.

Anledningen till att jag tycker att du skall undersöka dig är för att kolla så att du inte fått någon könssjukdom eller blivit gravid. Dessutom tycker jag att det är bra om du pratar igenom det som hänt med en vuxen. Om du var så onykter att du inte vet vad som hänt känns det nog ganska otrevligt.

Kontakta gärna ungdomsmottagningen. Telefonnumret finns i telefonkatalogen.

Är det farligt att ha analsex ofta?

Jag är en tjej i 35-årsåldern. Jag och min man brukar ha analsex. Först smörjer han in händerna i olja. Sedan stoppar han in två eller tre fingrar i stjärten på mig. Sedan sticker han in penis. Först gör det ont, sedan lättar smärtan.

Snälla svara på min fråga för jag har undrat väldigt länge.

Är det farligt att ha analsex för ofta? Vi brukar ha analsex flera gångar i veckan.

Svar:

Vid analsex är det oerhört viktigt att använda glidmedel. Alltså inte olja eller något annat utan den typ av glidmedel som finns att köpa på apoteket.

Analsex är inte farligt så länge båda är med på det hela och om man använder mycket glidmedel och om det inte gör ont.

Jag måste säga att jag tycker inte att du och din man skall ha analsex så länge det gör ont för dig. Då är det bättre att ha sex på annat sätt.

Herre! Vilken gammaldags fjolla måste människorna tycka att jag är! Med all min sentimentalitet och romantik. När människorna förgås i mängder som räknas i mångsiffriga tal, och ett människoliv har nästan inget värde alls.

Inte ens pornografin eggar längre, och barnpornografin sprids alltmer. Barnpornografi - vilket undanglidande ord. Bakom detta ord döljs hemskheter och mardrömmar, en fysisk och andlig stympning av blivande män och kvinnor: En degenerat med en hjärna som förflyttat sig till manslemmen och ett hjärta som placerat sig i pungen river sönder en femårings skrev och dess inre organ eller stoppar sitt gemena kött i dess mun och för alltid berövar det det bästa och ljusaste son finns i livet. Och ett annat odjur filmar allt detta på video av det nyaste märket utan att darra av medlidande. Allt för att trötta impotenter återigen skall tända!

Herre! Men kanske är det så att samhällsutvecklingen går i en spiral, och väl däruppe, på pyramidens högsta topp kommer de föråldrade begreppen att få en ny, en högre mening? Hur skall man kunna förkorta vägen dit? Jag skulle önska mig att min bok skulle bli som en klunk frisk luft i världen full av eld och blod, som Shagalls tavlor, som en bön om hjälp, som hopp om förståndets makt, som tro på människorna, som dröm om lyckan utan att blodet behöver rinna...

Jag kommer inte leva så länge att jag upplever detta,..men

så länge jag lever,

lever även MIN VÄRLD!

så länge jag lever -

behövs ingen död!

så länge jag lever -

tror jag på lyckan!

så länge jag lever -

är allting möjligt!

så länge jag lever -

är det jag som väljer!

så länge jag lever -

börjar jag från början!

så länge jag lever -

ingenting är för sent!

så länge jag lever -

ser jag inget slut!

så länge jag lever -

tror jag på under!!

SÅ LÄNGE JAG LEVER!!!

11 augusti 1996, 4.25 på MORGONEN.

Här slutar första delen

© 11-08-1996 Дора Карельштейн (Dora Karelchtein)
Publicerat med författarens tillåtelse